Torsdagens förlust mot IK Sävehof blev Rebecca Nilssons sista match i Skuru IK. Målvakten lämnar nu klubben efter åtta år, efter att ha beskrivit arbetsförhållandena i Skuru som ohållbara. I ett längre Facebook-inlägg berättar Nilsson nu mer om den konflikt som varit.
Det har varit en riktigt turbulent säsong för Rebecca Nilsson. Målvakten riktade skarp kritik mot arbetsförhållandena i Skuru och valde under en period till och med att avstå från spel på grund av situationen i klubben.
I vintras gjorde Nilsson det tydligt att detta var hennes sista säsong i klubben, och en flytt till Skara HF blev klar kort därefter. Efter torsdagens match mot IK Sävehof, som blev Nilssons sista, valde hon att ta till sociala medier för att berätta mer om situationen.
– Efter totalt åtta år i Skuru IK spelade jag igår min sista match för den här gången. Det känns bra. Det känns rätt. Men samtidigt är det sorgligt. För det Skuru IK står för idag är inte längre den förening som jag påbörjade min elitkarriär i för drygt tio år sedan. Det gör ont att skriva det här, när det egentligen bara är en handfull personer som skapat detta. Men när fel personer sitter på rätt positioner krävs det inte mycket mer.
– Med det sagt, det finns helt otroliga krafter i föreningen. Jag vill passa på att tacka alla fantastiska människor som verkar i Skuru IK. Tack till er som är i hallen flera timmar innan oss på hemmamatcher för att klistra upp reklam och se till att handbollsplanen är redo för match. Tack till er som ser till att biljettsystemet fungerar, att tekniska möten genomförs och att livesändningen flyter på. Tack till er som tvättar, beställer tejp och hjälper till med både stukade fötter och självförtroenden. Tack till alla ungdomstränare i föreningen som utvecklar och inspirerar kommande generationer. Tack för att ni låter deras drömmar fortsätta frodas. Och om jag här glömde att tacka någon, tack till dig med.
– När jag valde att kliva av damverksamheten i december var det inte första gången jag vände mig till föreningens interna kanaler och uttryckte min oro. Detta har jag gjort både i min roll som vice lagkapten, med ståndpunkter förankrade i spelartruppen, och utifrån egna värderingar, upplevelser och berättelser från mina lagkamrater.
– I september 2025, i min roll som vice lagkapten, satt jag framför representanter i föreningen och grät när jag meddelade att jag hellre sitter på läktaren än spelar under de förhållanden som var i damlaget. Det finns en gräns för hur mycket våld man kan göra mot sina egna värderingar, och min gräns var nådd. Jag bestämde mig för att inte normalisera ett över tid helt oacceptabelt beteende från en vuxen man i maktposition. Personer i föreningen lovade att åtgärder skulle vidtas och att det skulle finnas krav på beteendeförändringar. Jag litade på det. Jag trodde på dem.
– I december meddelade jag föreningen att jag, efter att återigen ha behövt hantera ett oacceptabelt beteende under en träning, inte kommer att spela matcher eller träna med damlaget tills dess att arbetsmiljöriskerna är hanterade. Och från den sekund jag gick till föreningen i december har jag behövt försvara mig och framställts som en person som skapar problem.
– Jag har blivit ifrågasatt och ansetts överdriva. Jag ställer till det för föreningen. Jag kan väl hålla ut, för föreningens skull. Jag är inte hjärtlig i min kommunikation. Man försvarar de oacceptabla beteenden jag lyfter och hittar förklaringsmodeller som att det exempelvis skulle handla om skämt. Fokus blir att hitta ursäkter för beteenden istället för att hantera de problem som jag lyft till klubbens ledning under en längre tid.
I slutet av januari presenteras åtgärder från klubben som gör att jag bedömer arbetsmiljön som acceptabel säsongen ut. Jag kliver då tillbaka in i damlaget för att slutföra säsongen med tron om att det här tas på allvar. Men efter att jag klev tillbaka till damlaget har ingen uppföljning med mig skett. Jag har inte fått en enda fråga från ansvariga i Skuru IK om hur verksamheten fungerar, hur laget mår eller hur jag mår. Inte en enda gång har min arbetsgivare visat mig något intresse för hur arbetsmiljön i damlaget har upplevts efter åtgärderna.
– Det hade inte behövt bli så här om Skuru IK hade tagit detta på allvar från början. Ett lag som inte mår bra presterar inte heller bra. Det borde ligga högst upp på dagordningen i en elitsatsande förening att hantera sådant skyndsamt och professionellt. En arbetsmiljö som är oförenlig med Skuru IK:s egen värdegrund kan inte bara nonchaleras. Det viktigaste då borde vara att lyssna, ta till sig och förändra. Unga spelare ska inte behöva anpassa sig efter vilket humör deras tränare råkar vara på från dag till dag. Jag vet att damlaget idag har, och har haft, en träningsmiljö dit flertalet juniorer och unga spelare inte vill komma upp till. Det borde i sig vara skäl nog för förändring när det viktigaste Skuru IK har är att “bygga elit på egen grund”.
Jag har under mina år i Skuru spelat otaliga SM-finaler, avgörande slutspelsmatcher och seriefinaler. Jag har spelat totalt åtta säsonger i föreningen. Jag har varit instruktör på klubbens egna målvaktsakademi varje tisdag. Jag har startat upp ett målvaktsläger. Jag har vunnit SM-guld. Jag har varit lagkapten. Men när jag går, när jag tar ett beslut för mitt eget bästa, då blir det helt tyst. Inte ett “grattis”, inte ett “tack för de här åren”, inte ett “lycka till”. Ingenting. Bara tystnad. Och internt framställs jag som en svikare, därför känns det viktigt att förmedla min bild av det som har hänt.
– Det här har framför allt inte handlat om mig. Men i min position, med mitt mandat, hade tystnad varit ett medgivande till att detta skulle få fortsätta. Jag har haft mandatet att ta tag i det som för många har varit jobbigt, obehagligt och obekvämt. Jag har gjort allt jag kunnat för att förändra och förbättra arbetsmiljön i och kring Skuru IK:s damlag. Och jag har gjort mitt nu. Jag är stolt över att jag stod kvar i det som var obekvämt och svårt. Jag är stolt över att jag inte kompromissade med mina värderingar. Jag tar med mig erfarenheter, styrka och en ännu tydligare kompass för vem jag vill vara, både som handbollsspelare och som människa. Ibland kostar det att stå upp, men jag skulle göra det igen.
– Det går, men det går inte över.”
Läs mer här:
Rebecca Nilssons kontrakt avslutas i förtid: ”Ingen långsiktig lösning”
Rebecca Nilsson dök upp hos Nacka HK: ”Tills dess att arbetsmiljöriskerna är hanterade”
Rebecca Nilsson strejkar från Skuru: ”Jag har vid flera tillfällen lyft min oro internt”