Sveriges hyllade mittsexa Ulrika Toft Hansen har levt en stor handbollskarriär sträckt över fyra nationer. Hon har dessutom hunnit med att gifta sig danskt, bli dubbel småbarnsmamma och ta medalj med, och sluta i, svenska landslaget – där hon nu öppnar upp för en comeback.
Knappt hann Ulrika Toft Hansen komma tillbaka till handbollen innan hon tvingades vila från den igen. I sin första match med hennes nya hemmastads hemmalag, Paris 92, bröt mittsexan sin vänstra handled. Hon spelade ändå klart matchen, blockade skott och gjorde mål.
– Det var en tjej som sprang in i mig så jag fick ont men jag spelade vidare. Jag hoppade in i försvaret sen och bröt en boll med den handen och gjorde mål i anfallet efter. Jag fattade inte riktigt heller att den var av, då borde jag gått av, säger hon.
Franska medier rapporterade inte om handskadan förrän några dager efter matchen då en MR-röntgen visade att den vänstra handleden faktiskt var bruten. Det var det ingen fransk lagläkare som trodde vid skadetillfället då de förklarade för Ulrika att ”hade den varit bruten så hade du legat ner och gråtit”.
Hur var det annars att vara tillbaka till handbollen?
– Det var så himla skönt. Det kändes som att jag fick tillbaka halva mig själv.
Paris 92 är den 31-årige smålänningens nionde klubb. Hon startade sin handbollskarriär i födelsestaden Bankeryd, där även The Cardigans-sångaren Nina Persson växte upp. Och det blev även rock ’n roll inne på linjen i IFK Bankeryd för en då tonårig Ulrika som hette Ågren i efternamn. Hon flyttade sen vidare inom Småland för spel med IF Hallby som 17-åring.
Med Hallby gjorde hon elitseriedebut och när laget åkte ner höll sig ”Ullis” kvar i högstadivisionen i och med en flytt till Göteborg och nyuppflyttade BK Heid. Succén lät inte vänta på sig och två säsonger senare, 2008, skrev hon på för mästarlaget Sävehof.
I Partille delade hon linjesysslan med bland annat jämngamla Frida Tegstedt – som nominerades till All Star Team samma säsong och som sen spelade i Paris säsongen 16-17. Det blev två raka SM-guld för ”Ullis” i Sävehof, men där kunde också handbollskarriären ha tagit slut.
– Det handlar inte bara om att vara bra, det handlar om att ha tur också. Jag hade tur att det inte fanns någon annan linje i världen som var ledig just då och så valde Esbjerg mig, säger hon och fortsätter.
– Annars hade säkert gått vidare med min civila karriär. Jag jobbade först på handbollsgymnasium och sen i Askim på Serviceteamet, där jag och min hund Doris var ute och handlade åt pensionärerna och gjorde mycket socialt åt dem. Det var ett helt fantastiskt jobb och det är något jag tror att jag vill jobba med efter handbollen.
– För jag var nära att sluta med handbollen där i Sävehof. Då var det Bella (Gulldén) som sa åt mig att ringa hennes agent för Esbjerg sökte en linjespelare. De ville ha mig och då tänkte jag, ”Gud, det är nån som vill betala för mig att spela handboll. Nu ska jag njuta av det här”.
Det blev en utlandsflytt att njuta av för Ulrika Ågren. Med 129 mål på 33 matcher i debutsäsongen i Danmark blev hon uttagen i All Star Team som bästa mittsexa och framröstad av fansen som Esbjergs näst bästa spelare efter Sverige-kollegan Angelica Wallén på niometer.
Den starka säsongen kröntes med svensk A-landslagsdebut mot Kroatien 2011. Hittills har det blivit 88 landskamper, 140 mål och fem stora mästerskap för Ullis i den blågula tröjan. Även hennes andra säsong i Danmark blev lyckad, där hon återigen togs ut i All Star Team.
Hennes imponerande, effektiva och ibland ”sviniga” spel ledde till att hon säsongen efteråt värvades vidare till nyblivna mästarklubben Randers.
I Randers spelade hon i princip 60 minuter per match men det var mer skottinriktat anfall hos mästarklubben jämfört med det mer linjeorienterade Esbjerg. Och när pojkvännen och danska landslagsspelaren Henrik Toft Hansen fick erbjudande om att flytta från danska Bjerringbro till tyska Hamburg valde Ulrika att flytta med.
– Jag har bott i sju år utan nära och kära, sa hon då till Jnytt.se. Och det hade väl kanske fungerat att vara särbos ett tag eftersom det bara tar tre timmar från Köpenhamn till Hamburg, men det är inte så vi vill ha det. Är man vad vid att bo tillsammans så är det inte värt att offra något och ha ett distansförhållande igen.
Randers visade sig förstående för kärleken och löste ut sin svenska spelare trots två år kvar på kontraktet. Ny klubb för Ulrika blev istället tyska topplaget Buxtehuder SV som desperat behövde en linjespelare, och som bara ligger 30 minuter från Hamburg.
Det blev tre säsonger och en andraplats i Bundesliga som bäst för Buxtehuder och Bankerydsdottern. Och under tiden i Tyskland hann det hända mycket på flera andra fronter.
2014 tog hon sin hittills enda mästerskapsmedalj med Sverige när blågult hämtade hem bronset i Kroatien efter vinst mot Montenegro med 25-23.
Linjestjärnan missade sen Sveriges nästa mästerskap, VM i Danmark 2015, och kom tillbaka till landslaget först 2017 – då som småbarnsmamma med nytt namn. För under hösten 2015 födde hon parets första barn, sonen Oliver. Samma höst gifte sig handbollsparet och Ulrika Ågren blev Ulrika Toft Hansen.
Henrik Toft Hansen valde i samma veva att ta steget från Hamburg till Flensburg och Ulrika gjorde comeback i närliggande Esbjerg säsongen 2016/17.
– När Henrik flyttade till Flensburg ville jättegärna tillbaka till Esbjerg. Det är väl den klubben jag har mitt hjärta i, säger hon.
Varför i Esbjerg?
– Jag har många vänner där, även utanför handbollen och det är en familjär klubb där jag spelade som allra bäst. Det är många faktorer. Men allt har sin charm, alla länder och allt man prövar. Det är helt annorlunda att spela i Frankrike.
Spola fram bandet till idag. I telefonsamtalet från Paris hörs en gnyende bebis i bakgrunden. Men det är inte Oliver som hörs, det är Ida. Dottern föddes i juli förra året. Under den perioden flyttade hela familjen till Paris där Henrik fått kontrakt med stjärnlaget PSG.
Så nu rullar vardagen på i den franska huvudstaden för handbollsfamiljen Toft Hansen.
– Förutom de gula västarna har det varit fint. Vi bor väldigt nära Triumfbågen så det har varit lite tufft där ibland med demonstrationer. Men vi har en jättefin lägenhet med stor altan och trädgård utanför som vi älskar. Vi är inte storstadsmänniskor, varken jag eller Henrik, men staden är helt fantastisk.
Hur ser en vanlig dag ut för er?
– Vi går med Oliver till svenska skolan runt klockan nio. Sen går vi hem igen och tar en kopp kaffe. Jag brukar gå till gymmet på förmiddagen när Henrik kan ta Ida. Sen äter vi lunch tillsammans och efter brukar Henrik åka till träningen vid kl 14, eller kl 12 de dagarna han har franskalektion, och sen kommer han hem vid åtta igen.
– Under tiden brukar jag hämta Oliver vid tre sen är vi hemma halv fyra och den senaste månaden har barnflickan kommit vid fyra, då jag åker till träningen. Sen kommer jag hem lite innan Henrik och förbereder maten – annars får Oliver pasta och korv varenda dag av Henrik.
Förra månaden stördes rutinerna för familjen Toft Hansen när Henrik åkte iväg på guldjakt i hemma-VM för Danmark – vilket är vardagsmat för handbollsspelare, men svårare för handbollsspelande familjer. Speciellt med en handledsskadad förälder.
Men det kanske var tur att det var just Ulrika Toft Hansen, en av handbollens främsta bollfångare, för den senaste tiden har det varit många bollar att hålla i luften samtidigt.
– Det var väl inte ultimat att med bruten arm bära runt på en bebis och en trotsig treårig då. Men jag vet inte vad som var värst – det eller att bära runt på Henrik två kvällar i rad efter guldgalorna, haha.
Ja, hur var danska VM-guldfirandet?
– Vi blev körda med buss till Hernings rådhus direkt efter finalvinsten. Där var det lite dricka och firande och det stod massa, massa, massa folk utanför i ösregnet. Jag var helt i chock att folk stod därute och väntade på laget. Dagen efter var det privatflyg till Köpenhamn där två F16-plan kom och mötte oss. Sen blev det firande på rådhuset och det var så stort intresse, det var helt galet.
Kan du bjuda på nåt från festerna?
– Det som händer på guldgalan stannar på guldgalan, haha.
Att Henrik och Danmark kom hem med ett guld gjorde det hela ändå ”värt det”, som Ulrika säger. För en månad med VM-spel är betydande bortatid för en familj på fyra. Det var likadant när hon själv spelade i landslaget och var borta länge under mästerskapen.
– När jag var iväg med landslaget och vi bara hade Oliver så kände jag jättedåligt samvete över att behöva lämna över honom till farmor eller mormor. Men då sa vår idrottspsykolog till mig ”Varför är du så egoistisk?” Varför tycker du att din tid med Oliver är viktigare än den han har med farmor eller pappa?”
– Och det är ju sant, han mår ju jättebra där med dem. Men det är ju typsikt mammor att ha dåligt samvete för det. Men det är ju bara mitt samvete, så efter det har jag slutat tänka så.
Och nu när du kombinerar handbollen och föräldraskap känns det bättre?
– Absolut. Och jag mår bättre när jag får spela handboll och blir då även en bättre mamma. Handboll är det jag älskar att göra och mamma är det jag älskar att vara.
– Och jag har aldrig spelat bättre handboll än sen jag blev mamma.
Då kanske det även finns chans för en comeback i landslaget?
– Ja, men då ska jag spela bra här i först. Men absolut. Nu ammar jag inte Ida längre och jag har verkligen saknat handbollen. Och kan Kim Andersson komma tillbaka fem gånger så kan jag också komma tillbaka, haha.
I bakgrunden gnyr Ida lite tyst igen där hon ligger på golvet i parets Paris-lägenhet och tittar på Olivers leksaker. Hon börjar bli så stor att hon snart kan få tag på Olivers grejer och proppa dom i munnen. Och snart dröjer det säkert inte länge innan Ida Toft Hansen börjar kasta bollar runt sig, precis som storebror.
– Oliver kastar mycket bollar! Jo, jo! Han är vänsterhänt också, förstår du. Så vi har fått höra många gånger att vi har bundit högerhanden på honom.
Men det förnekar ni?
– Absolut!
För Ulrika Toft Hansens del är fortfarande vänsterhanden som är tejpad och bunden, men stjärnan hoppas att vara tillbaka i spel 27 februari när Paris 92 åker till Dijon för bortamatch.
Till dess jonglerar hon småbarnslivet med den andra handen tillsammans med sin familj i en av världens främsta handbollshuvudstäder.
Bonne chance, Ullis!
Vi hoppas se dig på plan snart igen, både i Paris 92-svart och Sverige-gult.
