(In)stabiliteten, rotationen & det avgörande rycket – här är Ola Selbys tre punkter efter att Sverige besegrat Polen med 33–25.
(In)stabiliteten
Sveriges högstanivå är hög, det råder det inga tvivel om. Starten på matchen var riktigt bra av Sverige, som gick upp till 4–1 efter framförallt ett aggressivt försvarsspel. Sen tog Polen timeout, började spela sju mot sex och Sverige tappade spelet nästan helt, både bakåt och framåt. Framförallt var det spelarnas förmåga att värdera lägena rätt som havererade, precis som det gjort tidigare under mästerskapet.
På nytt var det ett Sverige, som i sina sämsta stunder, var slarvigt, ineffektivt och helt enkelt inte med den disciplin och stabilitet som det här laget kännetecknats av sedan Tomas Axnér tog över som förbundskapten 2020.
Å andra sidan blev det bättre igen i den andra halvleken – men jämnheten och stabiliteten finns inte riktigt där på samma sätt som tidigare.
Rotationen
Tanken var säkert att Sverige skulle gått runt på mer folk än de gjorde, men eftersom matchen var så pass jämn som den var, åtminstone i drygt 40 minuter, gick Axnér stenhårt på sin startuppställning. Faktum är att Sverige körde samma uppställning i sex mot sex under hela den första halvleken (bortsett från att Löfqvist kom in en stund istället för Blohm) och det vet jag inte om jag har sett tidigare under Axnérs ledning (rätta mig gärna om jag har fel).
Med 15 minuter kvar av matchen fick Jessica Ryde komma in i mål och med 13 minuter kvar fick Roberts, Lindqvist och någon till vila. Med tanke på att Rumänien väntar redan imorgon hade det säkert varit bra om Sverige hade kunnat avlasta sina stjärnspelare i högre utsträcking än så. Sverige får hoppas att det blir en enklare resa mot Rumänien så att ”andrauppställningen” får mer speltid innan det blir tufft på riktigt mot Frankrike och Montenegro.
Det avgörande rycket
I paus stod det 17–15 till Sverige, ett resultat som Sverige borde vara nöjda med när man ser till hur spelet såg ut i den första halvleken. Känslan var att det skulle bli ett bättre Sverige i andra halvlek och mycket riktigt blev det så.
Från 17–15 i paus till 24–17 elva minuter in på den andra halvleken och då var det tack och godnatt för Polen. Försvarsspelet förbättrades, Bundsen räddade fler skott, Sverige värderade sina offensiva lägen bättre och polskorna blev stressade.