När jag gick ut i den ljumna sommarkvällen tog jag ett djupt andetag. Jag försökte lugna ner mina tankar och hade en inre diskussion huruvida jag överdrev eller inte, men jag kom hela tiden fram till samma svar, att jag hade all rätt i världen att känna som jag kände. Att det var okej att jag var upprörd, irriterad och besviken. Jobbet för jämställdhet inom idrotten tar inte paus på en fest, speciellt inte på en fest för ledare, tränare och domare för ungdomar över hela världen.
I somras fick jag chansen att vara volontär på en av Sveriges största handbollsturneringar. Det var utmanande, delvis stressigt och alldeles fantastiskt. Jag fick möta underbara ungdomar, ledare och föräldrar och i strålande solsken fick jag se lag från olika länder spela mot varandra för att sedan förenas för att ta bilder tillsammans. Jag fick dansa med lag från Afrika, hänga med killar från USA och bli kär i två lag från Bangladesh.
Jag vet att minnena från en sådan här turnering följer med hela livet, både för oss som arbetade och för de som deltog, och att vissa kontakter har du kvar resten av ditt liv. Att så många ungdomar får chansen att uppleva denna handbollsglädje är bara att buga för liksom den fantastiska organisation och volontärskap som ligger bakom.
Jag tycker att alla vi vuxna som är inblandade i en handbollsturnering har ett ansvar att vara förebilder, det här gäller såväl volontärer som anställda, liksom ledare och åskådare. Vi ska förmedla glädje, trygghet och förhoppningsvis sunda värderingar. Vi ska helt enkelt bidra med all det fantastiska svensk handboll har att erbjuda.
Det är därför jag den där ljumna sommarkvällen kände en otroligt stor besvikelse över det jag hade bevittnat, nämligen en stor fest med ledare och domare från hela världen där underhållningen inte alls passade det Sverige och den handbollskultur som jag önskar att vi skulle visa. Att kalla vissa delar av festen sexistisk känns till viss del otäckt, men det känns ännu mer otäckt att inte vara ärlig med det med rädsla för konsekvenser. Underhållning som till stor del består av lättklädda flickor, i form av bakgrundsdansare och trapetskonstnär, samt en komiker som drog upp kvinnor på scen och låtsades tafsa på dem och dessutom drog extremt olämpliga sexuella skämt är under all kritik. Den här festen var för människor som är en stor del av våra barn och ungdomars liv, människor som ska hjälpa till att uppfostra och ge sunda värderingar. Jag kan tycka att det måste ha funnits andra alternativ till underhållning.
Som 25-årig kvinna är jag ju ganska härdad, mer än vad jag hade velat vara. Sexuella trakasserier, nedvärderande kommentarer och bli tafsad på i sociala sammanhang är vardag för många av oss av det kvinnliga könet. Jag är van vid att inte få så många passningar när jag spelar bollsport och en majoritet av deltagarna är av det manliga könet. Att kasta som en tjej är ett vedertaget uttryck liksom att använda tjejracket, det vill säga det lätta racket, inom brännboll. Jag skulle vilja säga att jag var förvånad när det kom fram att fotbollsturneringen Gothia cup hade problem med sexuella ofredande på sina discon, men det skulle vara en lögn. Det skulle även vara en lögn om jag sa att jag var i total chock att det faktiskt finns människor som anser att kvinnor ska spela handboll i kjol.
Att vara kvinna och diskutera sådana här saker kan vara påfrestande eftersom vi gärna kallas överkänsliga. Jag är säker på att jag kan komma att bli kallad överkänslig för att jag ansåg att festen för ledare och domare var högst opassande för målgruppen. Men det är ett litet pris att betala för att ta upp ett viktigt ämne, jämställdhet inom idrotten. I riksidrottsförbudets rapport Idrott, kön och genus går det att bland annat läsa om kvinnors idrott på mäns villkor och ”sexponering” inom damidrott. Det finns även med resultat från en studie av idrottande ungdomar som visar att oberoende kön, ålder och tillhörighet så är det viktigaste med idrotten att få träna, vara en del av en gemenskap och ha kul. Rent krasst innebär det att ungdomar går in med samma inställning till idrotten men sedan blir präglade av yttre faktorer. Jag rekommenderar alla varmt att läsa rapporten och reflektera över den.
Jag vill ju att handbollsverige ska vara en förebild för idrottsvärlden och det är vi i många fall, även om det naturligtvis finns mer att jobba på. Jag vill att alla ska ges samma villkor att idrotta oavsett kön. Jag vill att ledare/tränare ska prata med sina unga spelare om respekt, gentemot andra och sig själva. Jag vill att det ska vara oacceptabelt i svenska handbollslag att skrika ut fula könsord, använda bög och flata som skällsord och jag vill att tränare för pojk- och herrlag ska prata om vikten av att våga visa känslor av alla dess slag. Jag vill att föräldrar tänker på vad de säger till sina barn och även till andra spelare. Jag vill att turneringar gör genusanalyser och funderar på om de någonsin tar ledigt från sitt ansvar för jämställdhet inom idrotten. Min förhoppning är att vi alla tar ett kollektivt ansvar för fostra våra barn och ungdomar till bra medmänniskor, på planen och utanför.
En jämställd idrott är en förutsättning för framgångsrik idrottsutveckling
Riksidrottsförbundet 2014.