Häromdagen publicerade vi på Handbollskanalen en insändare från Karin, Hammarby-supporter och mångårig besökare i Eriksdalshallen.
Karins lysande insändare fokuserar på att handboll är gemenskap och inte showbusiness. En bra poäng i grunden, men jag anser att det ena inte behöver utesluta det andra.
Insändaren är ett svar på krönikan jag skrev om publiksiffrorna i våra inhemska serier och på Mattias Nords briljanta insändare om att alla handbollsbesökare inte går att dra över en kam – olika besökare är på en handbollsmatch av olika anledningar och svensk handboll behöver göra ett bättre jobb för att locka dit, och behålla, olika typer av besökare.
Gemenskapen Karin beskriver som finns i Eriksdalshallen är speciell. Det är det finaste med idrott när det fungerar på det sättet, vilket det verkligen inte gör överallt. Men jag har svårt att se varför intresset skulle försvinna om det blev lite mer showbusiness av det.
Jag håller med Karin om att det ofta går till överdrift när det kommer till att spelas musik på högsta ljudvolym så fort hemmalaget gör mål. Där vore det bättre att ”lita på” att jublet från publiken höjer stämningen tillräckligt mycket. Sen förstår jag de som tycker att Karin kommer från en läktarkultur som i mångt och mycket är något helt annat än det ser ut i övriga arenor runt om i landet och att hon därför inte kan prata för resterande klubbar i Handbollsligan.
Men svensk handboll måste kunna hitta en kombination mellan gemenskapen och det ”äkta” med föreningsliv och att faktiskt göra lite mer spektakel av det, annars riskerar vi att tappa ännu mer publik och halka ännu längre efter andra idrotter.
Det är bara att titta på ishockeyn och hur de jobbar för att driva publik. Nej, handbollen ska inte bli som ishockeyn, men handbollen kan fortfarande lära sig av hockeyns arrangemang och hur de aktivt jobbar för att locka såväl de som går på matcher för att de älskar idrotten, grabb/killgänget som vill hitta på något kul, barnfamiljerna som vill komma ut och låta barnen ha kul en kväll, tjänstepersonerna på representation och de som använder det som teambuilding för personalgruppen.
Gemenskap är jättefint och något vi ska värna om, men för att handbollen inte ska tappa ännu mer vad gäller intresse tror jag inte att enbart att fokusera på gemenskap räcker. Gemenskap tror jag inte lockar folk till läktarna på samma sätt längre som det gjort tidigare. Nu behöver det bli lite mer individanpassat, givetvis med gemenskap som en av delarna, för att locka fler personer till arenorna.
Vad tycker du?
Vill du komma i kontakt med mig gör du det enklast på ola.selby@handbollskanalen.se.