Elithandbollsspelarna har talat. Frågan är om klubbarna lyssnar?
Årets Report cards visar, precis som tidigare år, att det finns en hel del att vara stolt över inom svensk handboll. Spelarna rapporterar om meningsfullhet, glädje och, i flera fall, bra träningsmiljöer. Men det betyder så klart inte att allt är bra. Och det är dags att klubbarna slutar nöja sig med att saker ”fungerar bra”.
För mitt i alla medelvärden och diagram hörs ett rop från spelarna mellan raderna: ”Vi behöver bli lyssnade på – och tagna på allvar”.
I princip varje damlag (nu generaliserar jag lite eftersom inte alla spelare tycker exakt lika) pekar ut liknande svagheter: otydlig kommunikation från sportchef, undermålig service och för låga löner sett till tiden som läggs ner. Flera vittnar om att grundläggande resurser som träningskläder, varmvatten (!) och lokaler för styrketräning inte är självklarheter. Samtidigt växer frustrationen över skillnaden mellan dam- och herrsidan.
Men de mest ögonöppnande och otäcka vittnesmålen finns i de öppna svaren, där spelare berättar om sexuella trakasserier, tystnadskultur och maktmissbruk.
Det är inte bara ett arbetsmiljöproblem.
Det är ett ledarskapsproblem.
Ett trovärdighetsproblem.
Så, vad krävs nu?
För det första: sluta att behandla den här typen av undersökningar som symbolhandlingar. Gör Report cards till startskottet för årliga förbättringar (som jag vet att vissa föreningar redan gör) – där klubbar, förbund och ansvariga för dialog med spelarna och agerar på svaren.
För det andra: Se över maktstrukturerna. Det är inte hållbart med sportchefer som är osynliga, nepotism eller för den delen att spelare tvingas driva egna frågor i motvind.
Och för det tredje: Ta vittnesmålen på allvar. Gör det lättare att anmäla övergrepp och skapa en trygg struktur för stöd – med extern hjälp där det behövs.
Spelarna har sagt sitt. Nu är det upp till resten av handbollssverige att visa att man lyssnar – på riktigt.