En nyhet med årets Report cards är det vi kallar ett specialfokus. Tanken är att i framtiden alltid ha med ett sådant tema för att se över någon övrig aspekt kring hur det är att vara elithandbollsspelare i Sverige. I år valde vi ämnet psykisk ohälsa. Henrik Lundvall berättar mer.
Under hösten 2024 genomförde Handbollskanalen en stor artikelserie om psykisk ohälsa inom svensk handboll. Därför tyckte vi att det var passande att till Report cards, enkäten som skickats ut till samtliga spelare i Handbollsligan dam och herr, och syftar till säsongen 2024-25, följa upp med just psykisk ohälsa som specialfokus.
Samtliga spelare som svarade på Report cards hade därför möjligheten att, utöver att svara på den ”vanliga” delen av Report cards, också svara på en medföljande mindre enkät om psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa är ett brett och mångfacetterat fenomen, och Report cards avser alltså att mäta en delmängd av fenomenet, nämligen ångest och nedstämdhet.
För att alla ska vara så tydligt som möjligt rekommenderar vi att läsa vår artikel om metoden och metodiken bakom den här delen av Report cards.
I Report cards används samma procentuella intervallfördelning som motsvarande kliniska självskattningsformulär, men det kommer alltså att göras separat för fråga 1-4, respektive 5-8. Följande intervall används:
Ångest/Oro: 0-2 = Inga tecken på symptom, 3-5 = Möjligt att symptom föreligger, 6-8 = Mer möjligt att symptom föreligger, 9-12 = Antyder på symptom.
Nedstämdhet: 0-4 = Inga tecken på symptom, 5-6 = Kan föreligga symptom, 7-12 = Antyder på symptom.
Även om dessa summeringar och kategoriseringar görs så är det av yttersta vikt att poängtera att på grund av ovan nämnda metodologiska avvikelser från de kliniska självskattningsformulären så hävdas det inte att de intervall som används i Report cards är detsamma som respektive kliniska kategorisering.
Till sist, efter självskattningsformuläret fick även respondenterna möjligheten att rapportera, om de ville, någon egen upplevelse/aspekt/etc kopplat till psykisk ohälsa som de kände var värd att rapportera. Det tål att poängtera att ingen av oss som analyserar resultaten från vårt omgjorda självskattningsformulär från GAD-7 och PHQ-9 är psykologer. Följaktligen kommer vi inte att försöka uttala oss och dra slutsatser om saker som går utanför vår kompetens.
Med andra ord, när det kommer till avsnittet om psykisk ohälsa kommer det inte förekomma några vidare slutsatser, utan vi kommer enbart presentera det kvantitativa data på sammanslagen nivå tillsammans med eventuella utsagor som vi anser väcker intresse/tankar/förtjänar uppmärksamhet.
Övergripande statistik
Följande är lite övergripande statistik från Report Cards specialfokus. Notera väl att för att svara på den mindre enkäten om psykisk ohälsa behövde spelarna först svara ”ja” på frågan: “Har du i samband med ditt handbollsutövande under denna säsong besvärats av nedstämdhet eller ångest?”
Det betyder alltså att även om man får intrycket att det är många spelare som har besvär med relevanta problem på grund av vad som kommer att presenteras, så ska man inte glömma bort att en större andel, för både dam- och herrspelare, enligt dem själva inte besväras av dessa problem.
Antal ja-svarande damspelare: 64 st.
Antal ja-svarande herrspelare: 51 st.
Andel svarande damspelare av alla svarande damspelare på Report Cards: 47 procent.
Andel svarande herrspelare av alla svarande herrspelare på Report Cards: 38 procent.
Vad som följer är de kvantitativa resultat enkäten om psykisk ohälsa gav, först i vad som ibland kallas för ”rådata”. Svaren från tre herrspelare respektive en damspelare var tvungna att tas bort eftersom dessa spelare inte svarade på enkätens alla frågor. För den kvantitativa enkätdelen gällande ångest/oro blev det följande resultat:
Vad finns det att säga om dessa resultat? På den här sammantagna nivån finns det två mindre saker att nämna. För det första, av de handbollsspelare som visar små eller mindre tecken på antingen ångest/oro eller nedstämdhet, så tycks ett större antal spelare visa dessa tecken vad gäller ångest, jämfört med de som visar tecken på nedstämdhet.
För det andra, av de spelare som uppvisar tecken som antyder på faktiska symptom, så är det fler spelare som gör detta relativt nedstämdhet jämfört med det ganska låga antalet personer som uppvisar tecken som antyder på symptom av ångest/oro. Alltså, om någon tycks besväras av antingen ångest/oro eller nedstämdhet, så är det snarare nedstämdhet som tycks vara problemet. Däremot om någon besväras av något vid enstaka eller fåtal tillfällen så är det rimligare att tro att denne besväras (möjligen endast för tillfället) av något som påminner om ångest/oro, istället.
Om man istället tar hänsyn till variabeln kön och fördelar data så får man en något annan fördelning. Nedan syns en sammantagen jämförelse av den procentuella fördelningen mellan damspelare och herrspelare för respektive del av enkäten.
Detta betyder att den genomsnittliga herrhandbollsspelaren på elitnivå som under föregående säsong upplever att den har besvärats av nedstämdhet och/eller ångest summerar ett resultat på ångest/oro- delen av enkäten med ett medelvärde på 4,65 (median 4), och skulle därför hamna i intervallet 3-5. På nedstämdhet-delen av enkäten är samma siffror för den genomsnittliga herrspelaren 4,96 (median 4), och därmed i intervallet 0-4.
Enligt exakt samma resonemang fast för den genomsnittliga damhandbollsspelaren på elitnivå summeras ett medelvärde på ångest/oro-delen av enkäten på 6,13 (median 6), och skulle därmed hamna i intervallet 6-8. För nedstämdhet-delen av enkäten får den genomsnittliga damhandbollsspelaren ett medelvärde på 5,87 (median 5) och hamnar därför inom 5-6 intervallet.
Vad kan man dra för slutsatser från detta? En generell slutsats som gäller både när könsvariabeln tas hänsyn till och när den inte tas hänsyn till angår reliabiliteten i att mäta dessa fenomen i slutet av säsongen. Att anta att spelare tillförlitligt kan reflektera hur deras psykiska mående såg ut så pass långt bak i tiden som sex, sju eller ibland åtta månader är inte trivialt. Det är fullt möjligt att spelare misstolkar sina egna upplevelser och därmed över- eller underskattar sin situation.
Fler herrspelare än damspelare visare tecken på oro/ångest
Hur som helst, med könsvariabeln beaktad finns ytterligare ett par mindre poänger att göra. För det första kan man se att angående ångest/oro så visar en större andel herrspelare, jämfört med damspelare, tecken på vad som möjligtvis eller ibland kan antyda på oro/ångest, utan att för den saken skulle uppvisa tecken som antyder på ångest/oro.
Damspelare, däremot, tycks mer ofta visa tecken på vad som kan vara ångest/oro. För det andra så är det ungefär samma bild som visas angående nedstämdhet: En större andel damspelare uppvisar tecken som antyder eller skulle kunna antyda på något som kan ses som nedstämdhet, medan en mindre andel herrspelare uppvisar samma tendenser.
Som nämnt tidigare, de svarande spelarna hade också möjligheten att i text berätta om något de för ämnet ansåg vara relevant att berätta. Syftet med att ge den möjligheten till spelarna var att se om det tycks finnas några mer generella mönster i utsagorna som spelarna väljer att lämna. Syftet är alltså inte att rapportera enstaka händelser/upplevelser/etc., då det i denna kontext inte finns någon avsikt att belysa specifika och unika fall/situationer.
Av att ha analyserat de utsagor som spelare har delat finns det framför allt två fenomen som kan anses ha någon form av systematik bakom sig. Den typ av besvär som flest spelare nämner är en form av ångest, nämligen prestationsångest. Ungefär hälften av alla spelare som beskriver och utvecklar vad det är för typ av besvär som de har nämner explicit att det (bland annat) är prestationsångest eller prestationsrelaterade besvär.
Så här skriver en spelare:
”Upplevt att jag och min prestation inte blir lika sedd som för många andra. När jag kommunicerat detta också så finns ingen förklaring och säsongen fortsätter på samma sätt oavsett om man tar upp det.”
Viktigt att skilja på prestationsångest och vardaglig nervositet
Psykisk ohälsa relaterad till prestation uttrycker sig i de flesta fall i termer av just prestationsångest. I den kvantitativa analysen kunde det konstateras att ett större antal spelare (både dam- och herrspelare) visar tecken på vad som möjligen kan tolkas som antydan på symptom på ångest/oro (jämfört med antydande av andra besvär). Alltså råder det en korrelation mellan antalet spelare av just dessa typer av antydan på symptom av prestationsångest och andelen självrapporterade utsagor som handlar om prestationsrelaterad ångest.
När vi talar om prestationsångest så behöver detta skiljas från vardaglig nervositet. Det är exempelvis fullt naturligt att vara nervös inför en viktig handbollsmatch, men det behöver inte betyda att man har prestationsångest. Den problematik som kallas prestationsångest uppstår istället när ens självkänsla – den subjektiva uppfattningen man har om sitt eget värde som människa – baseras på ens prestationer i en alldeles för snäv utsträckning.
Om ens egenvärde enbart baseras på hur man presterar (exempelvis på handbollsplanen) är det lätt att glömma bort att man också gör andra saker (som inte nödvändigtvis behöver vara handbollsrelaterade) som är värdefulla och således dömer sig själv som misslyckad. Att vara medveten om detta kan hjälpa en undgå att knyta ens självkänsla för mycket till specifika prestationer, även om det såklart är lättare sagt än gjort.
En spelare tycks vara väl medveten om detta, men kämpar ändå med att separera sin självkänsla från sina prestationer:
”Mycket angående prestation. [Jag] tror många elitidrottare har svårt att inse skillnaden kring sina prestationer och sitt värde som människa.”
En framtida mer djupdykande analys av psykisk ohälsa i sammanhang av handboll (eller annan elitidrott) kan också titta närmare på just den prestationsbaserade ångestformen, för att förhoppningsvis förstå det bättre och eventuellt föreslå lösningar.
Den andra typen av besvär som är återkommande nämns av ungefär en fjärdedel av spelare som har valt att dela med sig: Förhindrande av att spela handboll genom antingen skador och/eller sjukdom. Ibland är det ganska uppenbart att besvären i fråga kommer från att vara skadad/sjuk, och därmed inte kunna delta på det sätt man vill.
En spelare förklarar:
”De är ju just min långtidsskada, ibland undrar jag varför jag tar mig bort varje dag till arenan. Det är väldigt jobbigt att vara långtidsskadad och det mesta kopplat till träningen känns tråkigt. Detta tror jag däremot inte är unikt för mig utan att många med långtidsskador känner såhär.”
Besvär som sträcker sig över en längre tid – långtidsskador eller längre sjukdom – leder ibland till känslor av just nedstämdhet. Man kan börja tappa tron på det man gör, eller på det syfte man en gång såg i utövandet av en viss aktivitet (exempelvis handboll).
En annan spelare tycks uppleva precis detta och ha ovan nämnda tankar.
”… I svaren på dessa frågor menade jag liksom att i vissa stunder förlorar man glädjen för handbollen och undrar om det verkligen är värt att lägga alla timmar i hallen när man är skadad. Det känns som man bara står o[ch] trampar när skadan långsamt blir bättre och man behöver göra nya operationer osv. … det är ju min skada som påverkar mina tankegångar och att det är väldigt tråkigt och känns meningslöst att bara kolla på.”
Men ibland tycks det också vara tal om en rädsla för att bli skadad/sjuk, vilket också kan leda till besvär av psykisk ohälsa. Medvetenheten kring vad en skada kan betyda för ens framtida handbollskarriär kan i sig själv orsaka ångest/oro. Ångesten/oron kan också komma från att man tidigare har varit skadad eller sjuk, upplevde sig därför gå miste om tillfällen som anses vara meningsfulla för en, och därför orsakas en rädsla för att, igen, hamna i samma motbjudande situation.
En spelare förklarar:
”… Men när jag mått dåligt har det varit mycket för att t.ex stress gör mig hypokondrisk, och då inför viktiga matcher eller tillfällen kan jag hamna i onda spiraler och katastroftankar. ”Vad händer om jag blir sjuk och missar matchen”. Detta har att göra med att jag också mått dåligt innan, men blivit bättre under denna säsong.”
Meningsfullhet trots skada
Det är fullt naturligt, och ofta ofrånkomligt, när man drabbas av långtidsskada att få tankar kring vad man gör sitt liv och huruvida det är meningsfullt att fortsätta spela handboll. När man inte kan delta i den kollektiva träningen och tävlingen är det också fullt naturligt att känna sig utanför. Följden av dessa tankar och känslor är ofta en form av nedstämdhet.
I längre tider med dessa tankar och känslor brukar det generellt rekommenderas från psykologiskt håll att finna andra sysselsättningar, aktiviteter eller relationer. Sådana komplement kan delvis få en att (ibland tillfälligt) släppa de ångestfyllda eller nedstämda tankarna eller finna mening i annat istället.
Sett från ett klubb- eller lagperspektiv föreslår detta att människor i handbollsklubbar och/eller lag bör försöka vara uppmärksamma på spelare som visar tendenser på att besväras av tankar och problematik som ovan nämnda. Istället bör man, vid långvarig sjukdom och/eller skada, försöka hjälpa spelaren i fråga att bli involverad i något annat som för denne känns meningsfullt (och detta ”annat” kan givetvis också vara kopplat till handboll). Skälet för en sådan syn är, såklart, att inte ”tappa” dessa människor som med största sannolikhet kan bidra (tillfälligt?) på något annat sätt.
Som avslutning är det värt att tänka tillbaka på den poäng som ovan beskrevs angående hur det vid läsning av en undersökning som denna är lätt att få ett intryck av att psykisk ohälsa är ett signifikant problem. Hur man generellt bör se på problemet psykisk ohälsa tycks vara en fråga i sin egen rätt, och olika infallsvinklar på fenomenet existerar.
Låt oss avsluta med en spelares kritiska tanke på fenomenet psykisk ohälsa som just ett generellt fenomen.
”Jag tycker [att] när man snackar om mentala bitar [så hoppar] man väldigt snabbt till psykisk ohälsa istället för att fokusera på mental träning. Man behöver inte vara deprimerad eller ångestfylld för att ha det jobbigt mentalt. Hjärnan behöver tränas på samma sätt som alla lag tränar i gymmet. Men jag tror att istället för att vara nyfiken på vad mental träning kan ge en verkar många tro att man bara ska ta tag i det när man är på botten eller när hemska händelser inträffar. Mental styrka är inget man bara föds med utan man kan träna upp det. Och det behöver belysas mer och oftare.”
Text: Henrik Lundvall