Det finns historier som är obekväma att skriva. Som man vet kommer skapa reaktioner, ilska och försvarsmekanismer. Men det finns också historier som måste skrivas. Det här är en sådan.
När flera kvinnor berättar om en tränare som vid tre olika tillfällen tafsat på spelare på lagfester är det inte längre en fråga om missförstånd, en enskild incident eller ”dåligt omdöme”. Då handlar det om ett beteende. Ett beteende som aldrig borde accepteras inom idrotten, eller någon annanstans för den delen.
Det är också viktigt att slå fast en sak direkt: tränaren i fråga är inget offer här. Fokus måste ligga på kvinnorna som utsatts och på det faktum att de burit på de här upplevelserna under lång tid. Det är där allvaret finns.
Sånt här måste bort från handbollen. Punkt. Samtidigt går det inte att komma runt den andra delen av det här: att det tog så lång tid innan klubben faktiskt agerade kraftfullt. Ja, det är lätt att sitta utifrån och säga att klubben borde ha gjort mer tidigare. Men i just det här fallet är det också sant. Det borde man ha gjort.
Klubben agerade rätt – till slut
Min uppfattning är att klubben nu till slut agerade rätt. När allvaret blev tydligt fattades beslutet att tränaren skulle lämna. Det var rätt beslut. Men samma typ av agerande borde ha kommit betydligt tidigare. Det finns inga ursäkter för att den här typen av beteende får fortsätta över tid.
Det är också här vi måste prata om något större än bara det enskilda fallet. För sanningen är att sådana här berättelser väldigt sällan kommer fram av sig själva. De kommer fram först när människor känner förtroende. När de känner att någon faktiskt kommer lyssna. När de tror att det går att berätta utan att bli avfärdade.
Det är därför Report Cards är så viktigt. Inte för att skapa rubriker. Inte för att sätta dit någon. Utan för att ge spelare en möjlighet att berätta hur verkligheten faktiskt ser ut bakom kulisserna i svensk handboll.
När vi startade Report cards var det primärt för att ge spelare chansen att bedöma sina arbetsvillkor och förutsättningar i klubbarna de verkar i. Och för att lyfta, i fritext, andra saker som de tycker är viktiga. Under åren har vi fått tips om både det ena och det andra, men aldrig något som är så här starkt och så viktigt att adressera som det här.
Flera personer jag pratat med i arbetet med den här granskningen har sagt samma sak: att de vågade prata med oss eftersom vi visat hur vi arbetar och vad vi står för. Där har Report Cards spelat en stor roll. Det säger egentligen allt.
För om människor känner större trygghet i att prata med journalister än med sin egen idrottsrörelse, då finns det fortfarande väldigt mycket arbete kvar att göra. Och just därför måste sådana här historier fortsätta berättas.
LÄS MER: Avslöjar: Tafsade på damspelare på tre lagfester – först därefter tvingades Ystads IF-tränaren lämna
LÄS MER: Wedberg om tränarskandalen i Ystads IF: ”Ledare har en maktposition som måste vårdas”