Det är svårt att inte fascineras av debatten kring antal lag i Handbollsligan dam och Damallsvenskan. Å ena sidan de som varnar för urvattnad kvalitet, ekonomiska haverier och brist på domare. Å andra sidan klubbar och tränare som pekar på utveckling, jämställdhet och framförallt: fler möjligheter för fler spelare.
Båda sidor har poänger. Jag har full förståelse för att det finns en oro bland ligaklubbarna. Att driva elitverksamhet i svensk handboll är redan i dag på gränsen till ett vansinne. Pengar saknas, organisationer sliter, och samtidigt höjs kraven från alla håll. Att då addera fler matcher, fler resor, fler helger med dubbelarbete för ideella krafter – ja, det låter inte direkt lockande.
Samtidigt: kan vi verkligen stå och stampa i väntan på den perfekta tidpunkten? Det är sällan så att stora förändringar sker när alla är redo. Herrarna utökade sina serier, varför skulle inte damerna kunna göra detsamma?
Handlar om människor
Jag tycker det är en självklarhet att vi på sikt ska ha lika många lag på damsidan som på herrsidan. Inte för symbolpolitikens skull, utan för att det i grunden handlar om människor. Om spelare som slutar för tidigt. Om 24-åringar som inte längre ser någon mening med att träna sex gånger i veckan för att säsongen dör redan i mars. Om talanger som aldrig får chansen att utvecklas för att platserna är för få.
Det är här jag landar. Handbollen talar ofta om visionen att ”så många som möjligt ska spela så länge som möjligt”. Då är fler lag i de högsta serierna en logisk väg. Det är inte en garanti för framgång, men det är en förutsättning för att fler ska vilja och orka fortsätta.
Jag förstår Stefan Albrechtsons resonemang om status och kvalitet. Men det är inte fler lag som urholkar statusen – det är när vi inte ger spelarna tillräckligt många meningsfulla matcher, när vi låter dem spela åtta omgångar utan betydelse, som statusen dör.
Så visst, det finns hinder. Ekonomin måste stärkas, domarkåren byggas ut och klubbarna rustas organisatoriskt.
Men vi kan inte låta rädslan styra. För om svensk handboll väntar för länge kommer ännu fler spelare att lägga skorna på hyllan.
Och då är det inte antalet lag som är problemet.
Då är det vi som aldrig vågade ta steget.
Eller vad tycker ni ute i landet? Vilka är era starkaste argument?