Hon är en av Sveriges bästa målvakter, efter fem år i Norge även en av Nordens mest framstående. Hon älskar sin sport men kärleken är inte alltid besvarad. Handbollskanalen samtalar med Jenny Sandgren om det roligaste som finns – spela handboll. Men också om de risker det innebär.
Kanske kommer denna intervju till stor del handla om skador, tråkigt nog. Vi börjar i den ändan så är det klart sedan. För ett drygt år sedan åkte du på en otäck skada när du som proffs spelade för Fredrikstad i Norge?
– Jag fick en stenhård boll i bakhuvudet vilket innebar en hjärnskakning. Det är ingen spelare som siktar ett skott på huvudet, det är bara sådant som händer. Oftast går det bra, men ibland går det illa. Jag har varit skadefri i stort sett hela mitt idrottsliv, men smällen i Norge tog svårt.
Var du nära att lägga ned handbollen?
– Jag fick en identitetskris och såg framför mig det värsta som kunde hända – att jag tvingas lägga av med det absolut roligaste jag vet – att spela handboll. Handbollen är min identitet, vem är jag om jag inte får spela? Om jag inte kan spela mer känns det som att livet rinner ifrån mig.
Hur kommer man över sådana tankar?
– Jag flyttade tillbaks, hem till Göteborg och började läsa på Handelshögskolan, Samhällsvetenskapligt Miljövetarprogram, och trivs fint med det. Det är en förberedelse på ett nytt liv om det skulle ta slut med handbollen.
När var tankarna som värst?
– Efter skadan i Norge när jag låg fyra veckor platt ner i ett mörkt rum.
Och nu har du åkt på en ny smäll?
– Ja, en ny hjärnskakning. Inte lika illa denna gång. Jag tror inte att mitt huvud är känsligare för smällar, har fått flera smällar efter Norgeskadan. Men får jag en dålig träff i ansiktet är jag kanske känsligare.
Att du orkar med detta?
– Jag har haft en helt skadefri karriär i övrigt. Det är lite läskigt med huvudskador, man vet aldrig hur länga de sitter i. Men de är en del av elitidrotten.
När tror du att du är i spel igen?
– Jag kan vakna upp imorgon och må helt OK, eller så mår jag dåligt, det är omöjligt att veta.
Om Önnered skulle behöva dig i mål imorgon, vad svarar du?
– Jag skulle kanske överleva en match, men då vara en dålig målvakt. Mitt huvud är ju den starkaste delen av min förmåga som målvakt, att taktiskt läsa av var motståndaren kommer att skjuta. Nu är jag trög i huvudet. Önnered har som tur är två bra målvakter vid sidan av mig. De senaste dagarna har jag ändå känt mig rätt OK och klarat det mesta i vardagen, trots huvudvärk.
Värktabletter?
– Nej, gillar inte det, tar dem endast om smärtan blir för svår.
Tränat?
– Ja, eller nja …lite.
Kan det bli det en mental blockering att ställa sig i mål och veta att det kan hända igen?
– Efter första skadan var jag extra försiktig, på träningen fick spelarna bara göra styrda skott mot mig. Men i första tävlingsmatchen fick jag en hård boll i ansiktet och bröt ihop fullständigt. Nu är det kört, tänkte jag. Men sen insåg jag att mitt huvud klarade smällen. Efter det har jag inte varit rädd.
Hur reagerar spelarna när de ser att du får en smäll?
– När jag fick min senaste smäll på träning reagerade alla med skräck i ögonen, de var nog räddare än jag.
Du var ju på din absoluta topp i Norge, du ansågs vara en av de allra bästa målvakterna. Och under din första säsong i Önnered har du redan blivit utsedd till Månadens spelare och två gånger uttagen till Månadens lag i SHE.
– Ja, kanske har jag varit så bra som jag kunnat bli. Men jag vill inte sluta spela för att någon säger till mig, jag slutar när jag känner att nu räcker det. Jag är ändå målvakt och de brukar kunna hålla på länge.
Till hösten drar en ny säsong igång. Är du med då?
– Ja, absolut. Nu är det drygt två veckor sedan jag fick en smäll och jag mår inte alls så dåligt nu som efter skadan i Norge. Där kom smällen i bakhuvudet, helt utan chans för mig att reagera. Min senaste smäll kom i ansiktet och då har man ju ändå någon tiondels sekund på sig att vika undan lite.
Men hur kommer det sig att man väljer att bli handbollsmålvakt?
– Den frågan har jag fått miljoner gånger. Men det finns ingenting, absolut ingenting, som är så roligt som att spela handboll och rädda bollar. Jag kan inte förklara det bättre. Men till bilden hör att min pappa var handbollsmålvakt liksom min storebror. Så det ligger väl i generna. Dessutom var jag ganska lat som liten, då passar det bra att vara målvakt.
Efter att ha sett dig göra ett antal toppmatcher inser man att du är en mästare på att läsa spelet, att veta var skottet kommer? Hur gör du?
– Till viss del brukar jag studera motståndarna på video, vilka är deras favorithörn, hur vrider och vänder de på sina kroppar och så vidare. Men mycket handlar om känsla och erfarenhet.
Har du någon spelare som är extra svår att läsa av?
– I Norge hade jag en spelare som var helt hopplös, jag räddade inte en enda boll. Hon heter Kristin Venn, landslagspelare på vänstersex. I SHE har jag inte hittat något liknande.
I vissa matcher kan man märka hur du får ett mentalt övertag på en viss spelare, oftast kantspelare. Till slut vågor hon inte ens göra ett skottförsök.
– I senaste matchen mot Kristianstad fick jag ett sådant övertag på deras högersexa. Jag märker det ganska tydligt, det är en underbar känsla. Och lite gött när man sen ser hur spelaren får skäll av tränaren…
Önnered är klart för slutspel, men det har varit en säsong med mycket upp och ner?
– Ja, vi förlorade onödigt stort mot Sävehof och dessutom har vi underpresterat i ett par matcher, framförallt mot Skara och Kungälv.
När ni förlorar på bortaplan och har en långbussresa framför er med hemkomst på småtimmarna, då är det lätt att tycka synd om er…
– Ja då är det svårt att komma upp på morgonen för jobb eller studier. Men man har inget val.
Det är ett tufft liv att vara handbollsspelare på elitnivå?
– Ja, det vill jag nog påstå. Men det är värt besväret varenda sekund!
Har du kollat Önnereds matcher under skadefrånvaron?
– Ja, men det har varit otroligt jobbigt. Dels för att man inte får med sig hela upplevelsen men framförallt – jag vill ju vara med på plan!
Anders Hilmersson