Södermalm flyttade söderut och intog Avicii Arena under lördagen. Inför 6579 åskådare utspelade sig en av säsongens mest efterlängtade matcher i Handbollsligan, när tabelltrean Hammarby tog emot ettan IFK Kristianstad. En match som skulle vara precis det man förväntar sig en toppmatch att vara – jämn.

IFK Kristianstad reste upp till huvudstaden med en enorm medvind. Så sent som i tisdags stod laget för en heroisk insats i European League genom att besegra tyska MT Melsungen med 31–30, där matchens stora utropstecken och snackis blev Axel Månsson, som med sina 15 mål visade att han är i sitt livs form inför dagens seriefinal.

Segern i tisdags höll liv i Kristianstads Europadröm, men i Handbollsligan har fokus legat på att befästa förstaplatsen. Inför avkast i Globen toppade IFK tabellen på 38 poäng, tätt skuggade av HK Malmö på 36 poäng.

Bajendagen drog storpublik

För tabelltrean Hammarby var det en dag som inte enbart handlade om att ta två poäng. I huvudstaden arrangerades det nämligen ”Bajendagen” – en dag där Hammarbysupportrar från föreningens olika idrotter sluter upp för att stötta varandra.

Vad föreningen själv kallar för ”superlördagen”, började med dunder och brak när klubbens fotbollsherrar krossade Östers IS med hela 7-0. Men, segeryran på 3Arena var bara startskottet för den grönvita folkfesten. Supporterleden rörde sig sedan vidare mot Avicii Arena, där Hammarby Handbolls tidigare publikrekord raderades ut när 6 579 personer tog plats på läktarna – drygt tusen personer fler än det tidigare rekordet på 5 564.

Med det historiska publikrekord i ryggen klev Hammarby ut på handbollsplanen för att försöka fullborda en perfekt lördag. Men på andra sidan planen stod seriens tuffaste motstånd, ett IFK Kristianstad som inte hade några planer på att agera statister i Bajens fest.

Jämn första halvlek

Hammarby var det laget som inledde matchen starkast. Men, enbart ett mål bakom var IFK Kristianstad som aldrig lät hemmalaget dra ifrån. Istället följdes lagen tätt åt hela halvleken genom och det var inte förrän efter 22 spelade minuter som Kristianstad kunde göra ett litet ryck.

Den första halvleken slutade 12-16 till bortalaget Kristianstad.

Precis som i matchens första halvlek, var det en jämn start på den andra halvan av matchen och den fyramålsledning som bortalaget skaffade sig inför paus var intakt under de första tio spelade minuterna.

Hemmalaget lade sedan i en extra växel, samtidigt som Kristianstad gjorde allt fler misstag och tekniska fel. Med endast ett måls ledning valde bortalagets tränare Anders Hallberg att ta en timeout – men, när Axel Månsson tog på sig en utvisning kunde Hammarby gå från underläge 19-20, till ledning med 21-20.

Resterande del av halvleken blev en gastkramande historia där lagen följdes åt mål för mål. Det var inte förrän under den absoluta slutminuten som IFK Kristianstad lyckades återta ledningen och hålla undan i Hammarbys sista forcering. Matchen slutade 30–31 till Skånelaget, som därmed befäster sin serieledning och sätter punkt för en historisk lördag i huvudstaden.

Efter 39 år i handbollens tjänst, otaliga rubriker och en meritlista som sträcker sig från moderklubben HK Eskil till SM-guld och Champions League, meddelar Andreas ”Stocken” Stockenberg att han lägger av. I en öppenhjärtig intervju med Handbollskanalen berättar han mer om beslutet.

Beskedet att en av Handbollssveriges mest färgstarka profiler väljer att kliva av har slagit ner som en bomb. Men för Andreas Stockenberg själv är det resultatet av en lång tids rannsakning. Efter att ha tränat lag i 27 år känner han att den inre kompassen pekar bort från hallen.

– Det är väl dags att göra något annat nu. Jag har lovat mig själv i alla år att den dagen jag inte brinner för det här längre, då ska jag sluta. Nu är den dagen här, säger han till Handbollskanalen.

En ärlig bild av elitidrottens baksida

I intervjun ger ”Stocken” en bild av vad livet som elittränare faktiskt innebär. Bakom de taktiska dragen och de passionerade gesterna vid sidlinjen döljer sig en vardag präglad av hög press och konstant tillgänglighet. Han beskriver ett klimat som med åren blivit alltmer dränerande.

– Att vara elittränare är inte bara guld och gröna skogar, det är 80 procent ångest, säger han och fortsätter:

– Det är väldigt sällan man får vara glad och nöjd. Det är alltid nästa match, nästa säsong, nästa träning eller nästa möte. Det är en psykisk påfrestning som inte alltid är sund. Jag tror faktiskt att fler tränare skulle behöva göra som jag – ta något år då och då för att faktiskt orka med. Allt med elitidrott är inte sunt.

Stockenberg berättar dessutom om på vilket sätt tränarrollen har förändrats och blivit mer komplex under de åren han varit aktiv.

– Förr räckte det med att vara tränare, men idag förväntas man vara allt. Man ska vara psykolog, man ska hantera föräldrar, man ska vara en duktig coach och sköta individuella utvecklingsplaner för varje spelare. Det är en enorm kravbild och det tär på krafterna.

Stoltheten i att vara obekväm

Under sina år i klubbar som Alingsås, Sävehof, Amo och nu senast Önnered, har Stockenberg gjort sig känd för att aldrig be om ursäkt för sin personlighet. Han har ofta varit i luven på både domare och styrelser, något han reflekterar över med en blandning av stolthet och självinsikt.

– Jag är mest stolt över att jag alltid varit mig själv. Jag har aldrig ”slickat röv” uppåt för att få de finaste jobben, utan jag har nästan jämt gått min egen väg. Skulle jag ha anpassat mig mer hade jag kanske kunnat gå ännu längre i karriären, men då hade jag tappat det jag står för. Jag är frispråkig, ibland säger jag för mycket och ibland skäller jag ut folk, men jag ångrar i princip ingenting.

Vid frågan kring hur ”Stocken” själv skulle summera hans bidrag till sporten är det framförallt individerna han hjälpt på vägen som kommer upp – inte titlarna han varit med och tagit.

– Jag är jävligt nöjd över att ha varit med och fostrat bortåt hundra landslagsspelare genom åren. Att se unga spelare utvecklas och nå hela vägen, det är en stor grej för mig.

Framtiden: ”Det ska bli skönt att inte vara uppbokad varje kväll och helg”

Trots att beslutet känns rätt i magen, medger Stockenberg att det finns en viss rädsla inför vad som väntar. Efter att ha levt i en handbollshall i nästan 40 år är det civila livet ett oskrivet blad.

– Handbollen har varit min livsstil, men nu vill jag testa att vara ifrån den i något år och se om man får tillbaka suget och drivet. Det ska bli skönt att inte ha krav på kvällarna och att inte vara uppbokad varje helg och jul.

Han lämnar dock en liten dörr på glänt för framtiden, även om ledarstolen i Önnered blir hans sista för den här gången.

– Man stänger aldrig dörrar helt, men just nu behöver jag ta hand om mig själv och må bra.

Slutspurten kvar

Innan han lämnar sporten för en välbehövlig paus väntar en intensiv vår. För ”Stocken” finns det ingen tanke på att trappa ner under de sista månaderna av kontraktet.

– Nu är det roligaste kvar med USM och slutspel. Det ska bli kul att vara delaktig och följa det hela vägen ut. Jag har gjort mitt bästa för svensk handboll, och det kan ingen beskylla mig för att inte ha gjort.