Nedanstående text är en insändare.
I en resultatstyrd värld är damlandslagets senaste mästerskapsplacering såklart inget som ger Sveriges konkurrenter någon skrämselhicka. Lägg därtill ungdomslandslagens motsvarande facit senaste åren så känns återväxten uppseendeväckande svag.
För klubblag är resultaten ungefär lika nedslående. Historiskt pålitliga Sävehof har i internationell kontext lämnat ifrån sig utmanartröjan och ingen annan klubb verkar ha plockat upp den. På inhemsk nivå hade jag förra året förmånen att på nära håll följa Kärra HF:s juniorlag till en placering som landets sjätte bästa men inte så mycket tack vare en framåtlutad verksamhet, till stor del snarare på grund av obefintlig konkurrens. Landets alla bästa ungdomar är ju fördelade på endast en handfull klubbar. Tekniken, taktiken och fysiken blir lidande när många föreningars verksamhet endast verkar gå ut på att samla så många duktiga talanger under samma tak i syfte att uppnå den kortsiktiga prestigen i en framskjuten USM-placering.
Mot bakgrund av ovanstående och efter att ha sett damhandbollen från gräsrotsnivå i snart tjugo år sprider sig en oroväckande känsla kring dess framtid. En verksamhet som tidigare genomsyrades av viljan att utmana sig själv och varandra och att bryta barriärer har idag förbytts mot bekvämlighet och bevakande av positioner, kollektivt såväl som på individnivå.
Upptäckarlusten borta?
Upptäckarlusten som drev Rustan Lundbäck, Björn Blomquist och Henrik Signell att utveckla Sävehof till en osannolik framgångsmaskin är borta. Skövde HF, med Magnus Frisk i spetsen, och andra framstående utmanare, har inte längre något att utmana. Parallellt som landslagsverksamhetens pionjäranda under ledning av Ulf Schefvert, Per Johansson och Magnus ”Bagarn” Johansson gick i bräschen för utveckling av spel och spelare. Vem eller vilka driver utvecklingen av svensk damhandboll idag?
En titt på diverse hemsidor ger vid handen en lång rad idel ädel namnkunnig handbollsadel i otaliga framträdande positioner. Tomas Axnér, Jesper Östlund, Johanna Wiberg, Frenne Båverud, Jennie Linnell, Hanna Fogelström, Jerry Hallbäck, Kalle Andersson, Toni Johansson, Peter Gentzel, Håkan Lagerquist m.fl. Frågan jag ställer mig: Vad GÖR alla dessa människor om dagarna egentligen? Känslan är att alldeles för många ledare numera är nöjda med status quo.
”Men gör något själv då” kan ju vän av ordning säkert tycka. Problemet är att varje försök till progressiv förändring – som att lyfta frågan om antal lag i damernas två högsta serier – läggs under en blöt filt av filibustrande för att kväva all lust till debatt. För att inte tala om att utveckla regelverk kring gymnasier, USM, samarbetsföreningar, utbildningsbidrag m.m. så att centralisering försvåras och mångfald, bredd och konkurrens stimuleras.
Storklubbarna är allt för ”fat and happy” för att våga riskera egen position. Utveckling har blivit till stagnation. Och största ansvaret kan dessa storklubbar, förbund och personer i maktposition aldrig avsäga sig.
Tobias Pettersson
Tränare, Kärra HF