I helgen publicerade Handbollskanalen en artikel där Lisa skrev ett brev till sitt 17-åriga jag. Det handlade om identitet, att var duktig och om att stänga ute kroppens varningssignaler. Artikeln har berört många och vi på Handbollskanalen är stolta över att kunna lyfta viktiga ämnen ut till er läsare.
En som blev berörd och reagerade var Cecilia Jansson. Hon är 18 år och kände igen sig i artikeln där skador har stoppat henne från fortsatt handbollsspel. Hon ville dela med sig av sina tankar och upplevelser och här publicerar vi hennes läsarbrev.
Vi på Handbollskanalen vill poängtera att denna artikelserie inte på något sätt är till för att skrämma från eller skada handbollen. Det är däremot ett väldigt viktigt ämne och ett problem som vi alla inom handbollsfamiljen behöver lyfta upp, diskutera och hitta bra lösningar kring.
Vår förhoppning är att spelare ska lyssna på sina kroppar, ledare ska kunna känna till och identifiera symptomen och att vi tillsammans ska kunna hjälpa till att motverka att fler upplever detta. Att vända ryggen mot problemen hjälper inte vår fantastiska idrott framåt utan vi behöver förstå, diskutera och agera.
——————————————————————————————————————————————————–
Vad gör man när kroppen skriker på hjälp men huvudet säger fortsätt, allt jag ville var att få spela handboll och ingenting annat. Allt jag såg på andra sidan tunneln var handboll, allt annat i uppväxten var ointressant. Men tillslut blev handbollen mitt fall, jag lyssnade inte överhuvudtaget på kroppen. Svullnaden, stelheten och värken fanns där man jag stängde av och låtsades som ingenting, handbollen gjorde mig blind med andra ord, riktigt blind.
Jag förstod inte efter en knäoperation, inte efter två, inte efter tre. Sedan kom fjärde operationen och allt läkaren sa efteråt var ”Du måste sluta med handbollen om du vill kunna gå när du är 20 år”. Vaddå? Jag var ju bara 15 år? Envisa jag började ifrågasätta det hela, ett liv utan handboll fanns inte på min världskarta. Men jag förstod rätt snabbt att det trots allt var verklighet och allvar. Jag behövde ställa skorna på hyllan helt enkelt, redan vid 15 års ålder. Något som än idag sitter som en kniv i hjärtat, karriären hade ju bara börjat. Jag skulle ju bli proffs!
Idag är jag 18 år och idrottsinvalid som läkarna kallar det, jag har genom gått sju operationer sammanlagt idag. Två i ena knät och fem i det andra knät. Men det har varit så mycket mer än ”sju operationer”, skadorna har gått så långt att jag idag lever med värk näst intill dygnet runt. När det blir kyligt blir värken ännu värre, det har ibland gått så långt att jag ätit en mängd starka värktabletter för att ens orka med vardagen. Operationerna har med andra ord lämnat stora ärrbildningar inuti knäna som gör att jag alltid kommer leva med värken, vissa dagar värre än andra.
Ställer ofta frågan ”Var det värt det?” till mig själv. Jag kan säga rakt från hjärtat att nej det har inte varit värt det, inte överhuvudtaget faktiskt. Skadorna, värken, läkarbesöken, tabletterna och rehabiliteringen har gjort att jag vissa stunder mått psykiskt dåligt. Jag har många gånger känt att jag inte orkar längre. Handbollen gav mig många roliga tågresor till cuper runt om i landet, sporten gav mig många fina vänner och mina absolut första minnen i livet. Men idag känner jag ren ilska av att kolla på handboll, inte ilska mot handbollen utan mot mig själv. Att jag var så fruktansvärt blind och dum och inte lyssnade på kroppen tidigare.
Det jobbigaste med hela den här resan är att jag kan inte förklara för någon så den förstår, nej det är inte lätt att sätta sig in i någon annans värk eller skada. Men jag önskar att jag kunde förklara så någon förstod de där gångerna när jag inte orkar ses på grund av värken, eller de där gångerna jag inte orkar ta en heldag på stan på grund av värken med mera. Jag kan inte längre göra allt fullt ut som en människa med hela friska knän kan. Jag har fortfarande minst 6 månaders rehab framför mig innan läkarna kan säga ”nu är du frisk”.
Tårarna är inte långt borta när denna text skrivs, jag skriver detta rakt från hjärtat just för att förvarna er unga handbollsspelare som kanske står där på handbollsplanen med en liten skada men inte orkar bry er. Lyssna på mig! Allt jag ber er är att ta era skador på allvar innan allt går åt skogen som det gjort för mig. Ta kontakt med sjukgymnaster, läkare och genom gå allt som krävs för att få er skada bra igen liten som stor och gå aldrig någonsin tillbaka till planen innan du fått klartecken från experter.
Alltså tänk på att en liten skada kan tillslut leda till idrottsinvalid och ett rent helvete rent ut sagt.
Läs Lisas artikel här:
Brev till mitt 17-åriga jag
