Idag är det 1 april och David Krusell kåserar kring ljug.
Mitt fredagsmyZ är ett fredagsljuga. Jag bestämmer mig alltid för att äta kvarg med Fun light och ”spara mig” till på söndag.
Ljug för mig själv-level: 100.
Att hålla på med lagidrott innebär att du kommer behöva bli bra (läs: skamlös) på att ljuga för andra.
”Min mormor har dött”
”Mina vindrutetorkare på bilen har gått sönder och det regnade som satan”
”Min undulat har rymt från sin bur, och jag måste fånga den”
”Jag är sjuk”
”Måste vara barnvakt”
”Jag somnade”
”Jag är jättesjuk”
”Fastnade i köer”
”min mormor har dött, jag svär”
”Bussen var försenad”
”Var tvungen att jobba över”
”Det är strul hemma”
”Min flickväns häst har rymt och jag måste hjälpa till att leta”
”Jag är så jävla sjuk att jag inte vet vad fan som händer”
”Broöppning”
”Jag vet att det låter som ljug, men min mormor har dött, och jag skulle aldrig ljuga om det!”
Är alla klassiska ljug för att slippa träna.
Hade vi bara haft ett klimat där det var socialt accepterat att faktiskt missa en träning ibland, så hade jag inte tvingats bli någon som sagt att min mormor dött fler gånger än min mamma ens tittat på mig.
Jag säger inte att det är idrottens fel. Absolut inte. Eller, alltså…utan den så hade jag kanske varit lite mer sanningsenlig, absolut. Men med största säkerhet inte börjat att träna på gym, och då hade jag aldrig fått det där självförtroendet som bara folk som tränar på gym verkar ha – som tittar sig själva i spegeln som om de var hetare än en vigselring i Las Vegas. PLUS, att jag inte skulle ha haft något personligt rekord i bänkpress att ljuga om.
Är man kille och vill lära känna andra killar efter grundskolan så kan man egentligen bara glömma det. Man är dessvärre fast med de som man lärde känna på träslöjden. Men om man mot förmodan och alla odds i mannaminne vill försöka att utvidga sin bekantskapskrets, så måste man ha en bra, Nord Koreansk siffra som svar på frågan vad man maxar i bänkpress.
Eller svara livets hårda skola (med självförtroende) när någon frågar vilken skola man gått.
Helst båda.
Jag vill inte peka ut någon. Eller säga att det är en viss personens fel att hela den här manliga generationen är lika ärliga som sekretariatet i Eskilstunas sporthall, för så är det ju inte.
Det är ju bara de att allt blir enklare om man ljuger lite. Inte så att det skadar någon. Jag till exempel, jag ljuger mest för mig själv, som när jag ska äta godis: Jag lovar att bara äta det en (1) gång i veckan (klassiskt ljug). Så jag bestämmer mig alltid för att äta på helgen. Min tanke är att spara min ”godis-dag” till söndagen, för då går det snabbt tills jag får äta igen, tänker jag. Så jag bestämmer mig för att äta på söndagen. På fredagen, efter jobbet orkar jag stå emot ungefär lika länge som en granne kan hålla sig från att fnissa åt sig själv samtidigt som han (ja, alltid en han) säger: ”tar du min sen när du är klar eller..!?” , åt sin granne som tvättar sin bil på uppfarten.
Så jag ljuger för mig själv och köper godis på fredagen. Jag är den där killen som faktiskt uppskattar att någon gammal Biggest Looser-deltagare sett till att fixa så att godispåsarna nu är i samma storlek som en blå IKEA-kasse. Min påse väger oftast som ett nyfött barn.
Och då har man knappt lyckats täcka botten på påsen.
När jag går ut från affären så säger jag att jag bara ska smaka e-n godis på vägen (typ det största ljuget in the history of ljug) och väl hemma så äter jag godiset som om det vore en tävling i att få typ-2 diabetes först. Efter halva påsen blir jag mätt. Här lägger oftast amatörerna av att äta. Jag däremot, jag vet att min kropp ljuger om att den är mätt. Kroppen ljugluras. Så jag ställer godisskålen utanför mitt synfält, men fortsätter att sträcka mig efter godiset. Så jag ställer skålen så att jag inte når den med armarna längre. Och vips så ligger jag där som en Rysk balettdansös och sträcker mig efter skålen med min ena fot.
Och så håller jag på, tills skålen är tom, jag svettas och min kropp ser ut som ett gammalt vattenlik.
Jag vet inte. Kanske ljuger alla för sig själva? Kanske finns det tränare som godtar ursäkten: ”Äe, vet du, jag tänkte kolla på Champions League och äta godis tills jag kräks ikväll, men jag kommer nästa träning!”
Jag vet inte?
Det jag vet är att jag ALDRIG. I. MITT. LIV. skulle lita på någon som säger sig alltid tala sanning. Det är den största lögnen av alla. Och sånt är nummer två på min lista över opålitliga och förmodligen psykopat-människor.
Etta på den listan är folk som sitter i hemma-sekretariatet på handbollsmatcher samt folk som kan ha godisskålar ståendes framme. I flera dagar. Som om de vore bättre än oss. Som om de inte var rädda för att dö med vetskapen att de hade kunnat äta mer.
Fy fan alltså.
Så, ja. Har du ingen budskapskonst på latin hemma, så se till att ljug lite i helgen. Om inte för dig själv, så för någon du bryr dig om.
