Den här veckan gjorde jag sista handbollsträningen för säsongen. Ärligt talat antagligen den sista i livet. Jag har lärt mig att man aldrig ska säga aldrig men jag tror jag är färdig nu. Men visst svider det lite nu när jag skriver den här texten, jag känner hur avskedsångest smyger sig på. Men man ska sluta i tid. Det är som i ett förhållande, det bör avslutas när kärleken är borta men vänskapen ännu finns kvar.

Jag hade som mål att kunna köra en säsong till. 2014 gav jag det ett försökt men efter två träningar insåg jag att min kropp inte ville samarbete och jag lämnade en träning mitt i för jag stod inte ut med att vara kvar i hallen med så mycket frustration och sorg inombords. Den här säsongen har det gått, inte helt smärtfritt på grund av sjukdomar och inflammationer, men det har gått. Jag har lyckats uppfylla mitt mål och jag har fått ett avslut. Jag fick vara med och vinna en serie men jag känner att jag inte vill ta steget upp men jag unnar ett fantastiskt härligt lag med så mycket spelsinne och potential att ta steget upp. Ska jag spela en serie högre upp så behöver jag lägga fyra månader på att bygga upp min kropp, men även mitt psyke och mina tankar om handbollen. Men ändå finns det inga garantier för att jag skulle hålla varken fysiskt eller mentalt.

Jag har fightas med inre demoner den här säsongen. I början av säsongen kände jag mig fri och handbollen kändes enkel och naturlig, jag kände mig stark och det kändes som jag aldrig varit borta från handbollen. Jag var lycklig. Men i takt med att säsongen gick så började jag tvivla mer och mer på mig själv för att sedan i slutet av säsongen ändå kunna hitta något inre lugn. Prestationsångest i sin renaste form. Tankar om tidigare prestationer som inte matchade med min nuvarande kapacitet, eller kanske framförallt mitt nuvarande engagemang. Mitt hjärta fanns inte med den här säsongen som det gjort innan. Finns inte hjärtat med så kan jag inte förvänta mig stordåd, jag kan inte ens förvänta mig att vilja gå på varje träning.

Jag har lagt 14 år av mitt liv på den här idrotten. Under dessa år har jag varit spelare, domare, funktionär, lagkapten, ledare på läger, nationsvärd på Partille Cup, medlare, nykterist, trött och skadad. Men mest glad och målmedveten. Precis som allt i livet så har handbollen blandat högt och lågt, bland de bästa tillfällena i mitt liv går att hitta inom handbollen, men även några av de som tärt på hjärtat mest. Jag har offrat saker, tid är något jag aldrig kommer ångra att jag offrat men däremot min kropp.

Handbollen har delvis skapat den personen jag är idag, det är tack vare handbollen jag har en kandidatexamen inom idrott, som jag har ledaregenskaper och som jag vet att målmedvetenhet faktiskt tar en någonstans. När jag var yngre var inte bara handbollen en del av mitt liv, jag andades handboll. Handbollen var Lisa och Lisa var handbollen. Nu är handbollen en del av vem jag är. Men det är bara en del och jag ser fram emot att hitta andra delar.

Man ska aldrig säga aldrig. Men för den här gången säger jag hejdå till att vara en spelare, men handbollen i sig, den säger jag aldrig hejdå till.