I torsdags var jag på hockey, Frölunda mot Skellefteå. Jag som kommer från Smålands Jerusalem, det vill säga Jönköping, håller ju naturligtvis på HV men de var ju inte ens i närheten av en final detta året. Eller ja, de senaste åren… Det senaste decenniet… Nej men nu ska jag inte vara bitter över det! Hursomhelst blev jag medbjuden av en kompis och tyckte det skulle bli en kul upplevelse, vilket det var. MEN, ja nu kommer det berömda men:et, det fanns en sak som irriterade mig något kopiöst. Språkbruket bland vuxna på matchen, saker som spelade och domare kallades är inte acceptabelt och i ett större perspektiv känns det både onödigt och omoget.

Jag vet att idrott rör upp känslor, jag vet att det är lätt att dras med och bli lika engagerad som att man är på förlossningen av sitt barn, men språket vuxna använder, inte okej. På de flesta idrottsevenemang finns barn, barn som sett fram emot att se en spännande match, kanske med några av sina största hjältar. Du som vuxen kanske inte tycker att du har ett skit att göra med dessa barn om de inte är dina egna, du har ju inget ansvar, du känner ju inte ens dem. Tyvärr kan du trots att du inte känner barnen ge dem en bild om vad idrott är, en felaktig bild där kräkningar är okej, där domaren är värdelös och där det är okej att kalla andra för jävla idiot för denne missar en passning.

Jag är numera 26 år och således vuxen. Ibland kan jag erkänna att jag har svårt att definiera mig som vuxen för det ofta känns som jag fastnat någonstans i 16-årsåldern, men i verkligheten är jag 26 år, arbetar på en högstadieskola och känner att jag alltid måste dra mitt strå till stacken och vara en förebild för barn och ungdomar, framförallt inom idrotten. Detta även att jag inte har några egna barn. Låt oss kalla det vanligt folkvett?

Vi vuxna pratar om hur det egentligen ska gå med dagens ungdomar, de har dåligt språkbruk, föredrar datorer framför fysisk aktivitet och har lite respekt för vuxna. Vi kanske måste ta och kika på oss själva i spegeln ibland. Vad är vi för förebilder som skriker grova kränkningar på hockeymatcher, som får ungdomsdomare att gråtande lämna sitt uppdrag och som skriver saker på internet som är helt oacceptabla? Vad har vi för respekt för varandra, vad använder vi för ord och hur mycket tid tillbringar vi egentligen framför en skärm?

Efter 14 år som handbollsspelare kan jag ärligt säga att de flesta kränkningar jag hört på matcher inte kommit från spelare utan från vuxna på läktaren eller till och med vuxna på spelarbänken, det vill säga ledare. Jag har hört föräldrar som skrikit både det ena och det andra till såväl domare som motståndarlagets spelare. Någonstans så är det ju delvis en accepterad kultur för annars skulle fler sätta ner foten när detta händer.

Jag tror att det delvis handlar om att vi inte tar lika mycket ansvar i relationer med människor vi ”inte känner”, vi avhumaniserar dessa och tycker därför att vi kan säga eller skriva vad som helst till dessa. Gärna med motiveringen; ”Vadå? Jag är ju bara ärlig!” eller ”vi har ju faktiskt yttrandefrihet i Sverige. Jo visst kan man vara ärlig och yttra sina åsikter, men man kan ju också ha lite vett i huvudet och en trevlig attityd.

Jag tycker att internet många gånger är riktigt otäckt för att många vuxna väljer att ta så lite ansvar för det de skriver, som att orden man skriver på sitt tangentbord inte räknas på samma sätt som att du sagt dem högt. Jag tycker det är otäckt att människor känner så stort behov att dela med sig av sina åsikter som är fyllda med hat. Jag tycker det är otäckt att jag försöker lära mina högstadieelever hur man ska behandla andra, både på nätet och i verkliga livet, när så många så kallade vuxna individer helt glömt bort det och är riktigt usla förebilder.

Jag kan inte få alla vuxna människor att ta ansvar eller bli förebilder men kanske kan jag få någon att fundera på sitt eget beteende och vad denna gör för att skapa ett bra samhälle för såväl barn som andra vuxna. Kan inte vi som har det där folkvettet jag skrev om innan lova varandra att vi sätter ner foten när saker som sägs eller skrivs är oacceptabla. Att vi lovar varandra att gemensamt sluta upp som en stark enhet när andra vuxna kränker på matcher eller träningar, att ingen ungdomsdomare ska behöva lämna en match gråtande och att vi har nolltolerans mot föräldrar/vuxna som inte kan bete sig på matcher och träningar.

Ge barnen de bästa förutsättningarna som finns för att de själva ska bli vettiga härliga sympatiska människor. Vi vet alla att barnen gör inte som vi säger, barn gör som vi gör. Det är därför mina vänner som det är viktigt att vi skärper till oss och är bra förebilder.