Andreas Palicka är en av de mer anonyma svenska spelarna. Målvakten får sällan de stora rubrikerna, trots att han med sina sju guld i Bundesliga vunnit näst flest bland svenska spelare. Endast Marcus Ahlm och Henrik Lundström slår det med sina åtta guld – nu jagar 31-åringen sin kompis Ahlms rekord.
När Handbollskanalen möter upp Andreas Palicka på mediaträffen i Malmö berättar han att han är sliten efter hårt matchande, framförallt den senaste veckan då klubblaget Rhein-Neckar Löwen spelat fyra matcher. Men när han får reda på att han är tvåa på listan (tillsammans med Magnus Wislander) bakom Marcus Ahlm och Henrik Lundström över de svenskar med flest Bundesliga-titlar, piggnar han till.
– Det visste jag faktiskt inte, men det var kul info att få. Ahlm är en bra kompis till mig så det hade varit trevligt att kunna börja hetsa honom, säger Palicka.
– Jag är så klart nöjd med sju Bundesliga-titlar på åtta säsonger.
Trots den fina meritlistan (Palicka har dessutom vunnit Champions League två gånger) är Andreas Palicka att betrakta som något av en doldis i svensk handboll. Anledningarna till det är flera, menar han själv.
– Jag har inte varit med i landslaget så mycket genom åren. Det var några tuffa år i Kiel där jag stod bakom den då bästa målvakten i världen. Och så är jag inte en typisk svensk helyllekille.
Hur menar du?
– Jag passar kanske inte in helt i det svenska målvaktsfacket och har aldrig gjort det heller. Jag är inte den typen utan mer en blandning av olika stilar och därför tror jag att folk har haft svårt att sätta mig i ett fack. Är jag bra eller dålig? Lite så är min syn på det.
Du verkar inte ha något emot att gå under radarn?
– Inte direkt. Alla som känner mig väl vet att jag alltid har gått min egen väg, det är kanske de utländska generna i mig. Min far är från Tjeckien och fungerar ungefär likadant. Jag menar inte att mitt ursprung är något negativt utan att jag alltid varit rak och ärlig har hjälpt mig väldigt mycket.
När vi har pratat en stund glider samtalet över på mediabevakningen.
– Jag har lagt märke till att spelare som flyttat utomlands nyligen, som Lukas Nilsson och Jerry Tollbring, har varit mycket större när de spelade i Sverige än nu när de är utomlands. Det är, om man får säga så, dålig bevakning av spelarna ute i Europa, framförallt när man tänker på i vilka klubbar våra bästa spelare spelar i, säger Palicka.
– Det är aldrig någon i Sverige som vet något om en. Om man inte läser Handbollskanalen då…
Under åren i Tyskland har Andreas Palicka spelat tillsammans med några av världens bästa målvakter. Mest verkar tiden i Kiel, bakom Thierry Omeyer, väcka minnen.
– De åren var någon form av uppfostran, man fick lära sig vad allt handlar om. Det är den tuffaste skolan man kan gå och kanske inte något jag önskar någon att uppleva. Men idag är jag tacksam att jag fått uppleva det. Många frågade mig hur jag kunde stanna men jag är väldigt glad att jag gjorde det.
På vilket sätt var det tufft?
– Det var en militärisk uppfostran på den tiden, så är det inte i Kiel nu. Då hade vi en diktator till tränare och Omeyer som inte lät mig stå en minut. Men jag lärde mig vad som krävs för att bli bäst i världen och det finns mycket från den tiden som jag försökt ta med mig och som jag jobbar med mentalt varje dag.
Du har vunnit sju guld i Bundesliga. Är det ditt första guld som ligger närmast hjärtat?
– Jag minns alla guld så klart, även om åren går ihop nästan eftersom vi spelar så mycket matcher. Men guldet 2013-14 var speciellt, då vann vi på målskillnad före RNL. Vi vann med två måls marginal, det kommer jag aldrig att glömma.
Sju guld redan och den före detta Redbergslid-spelaren är endast 31 år gammal. Det finns med andra ord tid för betydligt fler titlar.
– Jag har diskussioner om framtiden med min familj och som jag ser det är jag inne på den sista tredjedelen av min proffskarriär. Jag har åkt på en del rejäla smällar genom åren men just nu njuter jag bara när allt går bra. Om jag kan tänka mig att spela i Sverige igen? Det får vi se, men längre fram i mitt liv vill jag göra något för Redbergslid.
Du som har så stor vana att vinna, hur kan du bidra med det till dina unga och oerfarna lagkamrater i landslaget?
– Jag tror att det är en stor anledning till varför jag är med, förutom att jag är hyfsad på att rädda bollen ibland. Min mentalitet att hata att förlora och älska att vinna är något jag försöker bidra med, för det är inte lika enkelt för alla.
– Och så råkar jag vara äldst också, en riktig gubbe på 31 år, skrattar han.
Nu väntar dubbla landskamper mot Island och snart är det EM-dags för Sverige.
– Vi har en sjuk potential i det här laget. Det viktigaste för oss är att inte åka på skador utan att vi får ha med de bästa spelarna till EM. Då kan det bli hur bra som helst, avslutar Andreas Palicka.
