Förra säsongen vann Flensburg-Handewitt Bundesliga och på många sätt var det en avslutning för den generationen av Flensburgspelare. Det senaste året har kulturbärare som Anders Eggert, Mattias Andersson och Thomas Mogensen lämnat klubben och nu är det upp till andra att ta ett större ansvar. En som är redo att ta en stor roll i det nya Flensburg är Jim Gottfridsson. Handbollskanalen fick en pratstund med ”Gotte” under Åhus Beachhandboll Festival.
När man pratar med Jim Gottfridsson är det lätt att glömma att han bara är 25 år gammal. Men så har han också varit proffs i Flensburg sedan 2013 och redan vunnit allt som går att vinna i klubblagshandbollen.
– Jag ska erkänna att jag får nypa mig i armen ibland. Jag är 25 år gammal och har vunnit Bundesliga, tyska cupen och Champions League. Dessutom har jag ett EM-silver med Sverige, blivit MVP i samma EM och årets spelare i svensk handboll. Det trodde jag aldrig med tanke på min bakgrund – jag har ändå brutit mellanfotsbenet tre gånger på kort tid. Men jag har jobbat röven av mig för att komma dit där jag är idag, berättar Jim Gottfridsson för Handbollskanalen.
Vad betyder utmärkelsen årets spelare i svensk handboll för dig?
– Oerhört mycket. Det är inga dåliga namn som har fått priset tidigare och de spelarna har bidragit med extremt mycket till svensk handboll. Jag är väldigt tacksam och det ger mig drivkraft att vilja fortsätta utvecklas och vinna priset en gång till.
Bella Gulldén vann priset på damsidan, vad ser du för likheter mellan er som spelare?
– Jag tror det finns rätt många, men en grej är att varken jag eller Bella är de snabbaste spelarna. Det kompenserar vi med att vi båda är smarta handbollsspelare som ligger ett par steg före andra i flera situationer.
När EM avgjordes i Kroatien i januari gjorde Sverige stor succé och spelade hem ett silver, något få utifrån hade räknat med före mästerskapet. Nu handlar mycket om att fortsätta bygga på det fina spel laget visade upp, såväl i Kroatien 2018 som i Frankrike 2017. Att Sverige återigen ska bli en maktfaktor i toppen av den internationella handbollen och ta bort skrällstämpeln när laget blir tvåa.
– Jag tror otroligt mycket på det här landslaget och det har jag alltid gjort. Man vet aldrig vad som händer med skador och spelare som kanske slutar i landslaget, men vi har ett ungt lag som bara kommer att bli bättre och bättre. Jag tror att vi 2020 kommer att vara i täten. Men precis som i andra sporter är handboll en sport där det är svårt att stanna kvar i toppen under en längre tid, framförallt när toppen är så bred.
När det är så små marginaler, hur jobbar man för att hitta formtoppen när det väl är mästerskap?
– Tränarteamet har ju alltid en idé tillsammans med vår fysledning på hur vi ska träna. Alla spelare försöker utvecklas varje dag i sina klubblag och sen gäller det att få till det optimalt under en fyraveckorsperiod i januari och det är inte det lättaste. Men vi spelar en handboll som verkligen passar det här laget och vi har visat hela världen hur bra vi är.
– Sedan kan det fortfarande komma plumpar ibland och det som hände mot Nederländerna i kvalet är inte okej. Men då presterade alla gubbar i laget väldigt dåligt och då kan man förlora även mot Nederländerna.
När det har gått sämre för Sverige verkar Jim Gottfridsson onekligen vara en av spelarna som samlar ihop laget. Mittnian tar stort ansvar och fick vikariera som lagkapten i flera matcher under våren när ordinarie lagkaptenen Niclas Ekberg gick skadad.
– Jag trivs jättebra som lagkapten och jag tycker att jag får ut mina ledaregenskaper på ett bra sätt där. Jag trivs i rollen och det känns som att jag kan prestera under den press som jag har på mig, för det är många som kräver mycket av mig.
Förra säsongen var en konstig sådan, åtminstone för Flensburg Handewitt. Ligatiteln såg ut att ännu ett år missas med minsta möjliga marginal, men så gick laget om Rhein-Neckar Löwen precis på slutet och stod som mästare.
– Det var en sjuk säsong även för mig. När vi började försäsongen var jag uttalat en ledare i laget och första playmaker. Allting gick jättebra, men så skadade jag mig och det var tveksamt om jag skulle kunna spela EM. Men tack vare JL Fysiocenter, där jag jobbade stenhårt, kunde jag komma tillbaka till EM och dessutom bli MVP där.
– Andra halvan med Flensburg var speciell den också eftersom RNL hade ett försprång. Med fyra-fem veckor kvar var det inte många som trodde på det, men vi tappade inte många poäng under våren och när RNL förlorade mot Melsungen hade vi det i egna händer. Det var konstigt eftersom vi hela tiden hade känslan att vi bara kunde göra vårt och det var inte säkert att det skulle räcka, men så vände pannkakan på sig och vi fick avsluta säsongen med ett ligaguld. Det var, och är fortfarande, fruktansvärt stort.
Spelare som Mattias Andersson och Tobias Karlsson hade kämpat i många år i Flensburg för att ta det där guldet. Hur var det för dig som lagkamrat att se båda få sitt efterlängtade guld?
– De har jobbat otroligt hårt för det, Tobbe har ju varit i Flensburg i åtta-nio år och snubblat på mållinjen säkert fem-sex gånger. Så klart blev jag fruktansvärt glad för deras skull, folk förstår nog inte hur mycket energi de har lagt ner på det här och att då i Mattias fall få kröna karriären med ett guld och Tobbe gå in i det som kanske är hans sista säsong med ett guld med sig är ju helt perfekt.
Du och Hampus Wanne har redan vunnit allt som går att vinna med Flensburg, var kommer drivkraften ifrån att fortfarande jobba lika hårt?
– Det är ju en morot för oss, vi vill ha den känslan igen. För egen del har jag varit lyckligt lottad eftersom vi i IFK Ystad vann mycket under mina ungdomsår. Och titta på en som Kim Andersson, han vann allt som gick att vinna i THW Kiel flera gånger. Det sitter i ryggmärgen.
Inför den här säsongen har Flensburg Handewitt, som klubben ofta gör, föryngrat laget. Flera unga spelare har hämtats in och därför är det lite osäkerhet kring hur Flensburg kommer att kunna prestera den kommande säsongen.
– Vi har sex nya spelare tror jag och vi går fortfarande runt med pressen att vinna varje match. Jag tror inte att det kommer att bli en spikrak säsong, även om jag hoppas på det. Vi har ett intressant lag, men för spelarna som inte har spelat i Bundesliga handlar det om att vänja sig vid pressen. Hemma i Sverige spelar man en final, här spelar man final varje vecka. Har du förlorat en match i oktober syns det i tabellen i juni.
Inför förra säsongen lämnade Anders Eggert och inför årets säsong har Mattias Andersson och Thomas Mogensen lämnat Flensburg. Det är tre kulturbärare i klubben, ska du ta över där?
– Det börjar bli tid för det. De du nämner var i klubben under drygt tio år, men vi har ändå kvar Tobbe, Lasse Svan och Holger Glandorf som alla har spelat här länge. Efter det kommer jag och Hampus som har varit här i fem år. Det är lätt att glömma att vi har varit här så länge, fem år är lång tid att vara i en klubb. Vi känner till kulturen i klubben och på träning kan vi visa grabbarna hur det går till och ta taktpinnen.
Thomas Mogensen och Kentin Mahé var dina främsta konkurrenter på mittnio, nu har båda lämnat. Du lär få en väldigt stor roll i år?
– Jag hoppas att det här blir min säsong och att jag klarar av att axla den rollen. Jag trivs med att spela mycket och det har jag alltid gjort.
Att Flensburg-Handewitt tror mycket på Jim Gottfridsson råder det inga tvivel om. I våras belönades 25-åringen med ett nytt treårskontrakt.
– Det gör att man går in med ett helt annat självförtroende. Jag är väldigt nöjd med det och ser fram emot tre nya år i Flensburg, säger Jim Gottfridsson och avslutar:
– Innan jag skrev på hade jag ett par intressanta anbud från andra klubbar, men just nu trivs jag och min familj så bra i Flensburg att det var viktigare än att prova något nytt.
