När PG Fahlström svarar i telefon går han rakt på sak. Det finns ingen uppvärmning, inget trevande. Bara ett konstaterande som lika gärna kunde vara slutklämmen på hela intervjun:
– Man kan tycka en jäkla massa om föräldratränare, men svensk ungdomsidrott är beroende av dem, säger han till Handbollskanalen.
Hur vanligt är det med föräldratränare inom idrotten generellt och inom handbollen specifikt? Det är frågor som är svåra att fråga på. Men hur ser en av Sveriges främsta forskare inom barn- och ungdomsidrott på frågan om föräldratränare och nepotism? Vi tog ett snack med PG Fahlström.
Det behövs egentligen ingen närmare presentation av PG, men här kommer en ändå: PG Fahlström jobbar som universitetslektor på Linnéuniversitet och närmare bestämt institutionen för idrottsvetenskap. Handbollskanalen har tidigare intervjuat Fahlström, då i samband med vår artikelserie ”Bäst eller flest” (läs de artiklarna här och här).
”När jag växte upp fanns inte en enda förälder som tränare”
Saker och ting har hänt under årens gång, konstigt vore annars, när det gäller föräldrar som även är tränare för sina barn. Och förändringen har smugit sig på utan att någon till synes riktigt ägt frågan.
– Jag är 70 år idag, men när jag var liten på 1950-60-talet kan jag inte minnas en enda förälder som var med som ledare. I dag börjar barnen tidigare, ofta före skolåldern, och då är föräldrarna med från start.
Det finns gott om föreningar som pratar om ledarbrist. PG berättar att han själv har varit där: tränaren som också är pappa. Det är ingen enkel balansgång.
– Ibland när man inte vill vara orättvis blir man orättvis åt andra hållet. ”Det borde du veta eftersom vi pratat om det hemma” är ju ord som säkert har yttrats från föräldratränare till deras barn. Jag tror att jag ofta var orättvis det hållet, så att det nästan blev tvärtom.
Det är en insikt som säkert får många tränare att nicka igenkännande. Men dubbelrollen är värre än så.
– Om barnet vill sluta, törs det säga det då? Det kan bli en beroenderelation. Är det mamma eller pappa som är tränare har man dem runt sig dygnet runt. Det är inte så enkelt.
– Dessutom är det så att när barn blir 14-16 år och är mitt i en frigörelseprocess är det kanske bättre om de har en annan tränare än sin egen förälder. Eller att de vill byta klubb för att inte ha mamma eller pappa som tränare – men då kan det bli problem i familjen.
Favorisering – och motsatsen
Diskussionen om nepotism tar aldrig slut i svensk idrott. Fahlström nyanserar bilden:
– Barn känner ju igen sina föräldrars kroppsspråk – man säger en sak men menar något annat. Det är klart att det påverkar.
PG berättar om en rugbystudie från Australien:
– Där konstaterade de att de kunde höra på tonfallet om föräldrarna skrek på sitt eget barn eller på någon annan. Att om man blundade och lyssnade kunde man höra skillnaden. De skillnaderna kan säkert finnas i hur man pratar med laget också.
Men favoritismens baksida glöms ofta bort: föräldrar som gör tvärtom och därmed också gör fel.
– Om du tränar dina egna barn i handboll och de är lite bättre än andra, då måste de få vara det. Du kan heller inte straffa barnen för att de är framstående.
– Föräldrar är huvudsponsorer. Utan dem blir ingen pastasallad såld, inga tröjor tvättade, inget sekretariat bemannat.
Problemet, enligt honom, är inte engagemanget – det är avsaknaden av struktur. Fahlström återkommer till samma grundproblem (i de föreningar där problemen finns): allt för mycket lämnas åt tränarna, allt för lite bestäms av klubben.
– Ofta har man inte tydliga regler. Då får man klubbar i klubben eller föreningar i föreningen. Det är ingen framgångsfaktor.
I praktiken innebär det att tränare hamnar i skottlinjen istället för att stöttas av en tydlig ram.
– Ibland blir tränare ifrågasatta av föräldrar, och då är det skönt att kunna säga att klubben har bestämt det, inte jag. Värdegrunden är en värdegrund först när man följer den, inte när den finns på papper inne på kansliet.
Framtiden: färre föräldratränare – men större beroende?
Mot slutet av samtalet kommer han in på något som kan tyckas vara mer oroande.
– Det vi ser är ökad individualisering där mycket privata träningsmöjligheter växer fram. Det utmanar föreningarnas modeller eftersom fler tycker sig veta hur det ska vara.
Samtidigt händer något paradoxalt:
– Föräldrar engagerar sig mycket mer, lägger mer tid och mer pengar. Men samtidigt värderar vissa sin egen tid så högt att de kanske hellre betalar för skills-träning än att engagera sig själva.
Resultatet? Föreningarna riskerar att stå med färre föräldratränare – men fortfarande vara helt beroende av dem.
Efter ett långt samtal återstår egentligen bara en fråga: går det att ersätta föräldratränaren? Vill vi ens det? PG Fahlström tvekar inte en sekund.
– Vill vi att så många som möjligt ska vara med så länge som möjligt behöver vi föräldrarna. Frågan är hur vi minimerar nackdelarna och bygger strukturer som gör det hållbart. Det är utmaningen, säger han.
LÄS MER: ”Det handlar om att vara en bra vuxen” – Boquist om gränsdragningar & debatten om föräldratränare
LÄS MER: Forskaren Magnus Kilger: ”Utan föräldratränare skulle barn- och ungdomsidrotten kollapsa”
LÄS MER: Föräldratränare inom handbollen: ”Vi vill ha anställda tränare här för att ta bort alla diskussioner om jäv”
LÄS MER: Föräldratränare inom handbollen: ”Det är mer vanligt att andra föräldrar blir avundsjuka”
LÄS MER: Föräldratränare inom handbollen: “En bra tränare är en bra tränare”