Efter presidentvalet i IHF sa Fredrik Rapp till Handbollskanalen att Sverige inte tänker redovisa hur man röstade. Motiveringen är försiktig, inlindad i diplomati och respekt för processen. Men i praktiken innebär det att ett av världens mest framgångsrika handbollsländer inte vill stå för sitt agerande i den viktigaste maktfrågan inom internationell handboll.
Det är särskilt anmärkningsvärt eftersom Sverige för fyra år sedan inte hade några problem att berätta hur man röstade – då till Sportbladet. Skillnaden? Då fanns bara Hassan Moustafa som kandidat. Nu, när valet faktiskt handlade om förändring eller fortsatt stagnation, blev öppenheten plötsligt obekväm.
Kontrasten mot våra nordiska grannar är talande. Danmark och Norge har öppet gått ut och sagt att de inte röstade på Moustafa. De tog ställning. De accepterade konsekvenserna. Sverige valde att inte göra det.
Säger något om prioriteringarna
I stället har fokus, enligt protokoll från förbundsmöten som jag tagit del av, legat på andra frågor: att säkra Anna Rapps omval som treasurer och att behålla Stefan Lövgrens plats i EHF:s exekutiva kommitté. Det är legitima intressen – men de säger också något om prioriteringarna. När den stora principfrågan om IHF:s framtida riktning avgjordes, framstod Sveriges roll mer som förvaltande än drivande. Och att det viktigaste var att försvara egna intressen och ansvarsområden.
I en krönika jag skrev häromdagen på vår systersajt GoHandball beskrev jag hur handbollen återigen valde rädsla framför reform. Rädslan för instabilitet. För konflikt. För att stöta sig med fel personer. Den här tystnaden är en del av samma mönster.
Samtidigt börjar sprickorna i systemet synas tydligare. Den nya åldersgränsen inom IHF, som röstades igenom efter en motion av Grekland, innebär att Moustafas tid i praktiken närmar sig sitt slut – 2029 väntar ett skifte. Det är svårt att inte se beslutet som ett knivstick från Gerd Butzeck, en man med starka relationer inom internationell handboll, inte minst i Grekland.
Förändringen kommer. Frågan är bara vilka som vågar vara öppna med var de står när den gör det.
Svensk handboll förtjänar bättre än undvikande svar. Transparens är inte ett hot – det är ett ansvar. Och i det här valet valde Sverige att inte ta det.
Läs senaste artikeln på ämnet IHF-kongresen 2025 här (och längst ner i den artikeln hittar ni alla artiklar vi skrivit på ämnet).