Jag sitter i en föreläsningssal i Tammerfors och lyssnar på en professor som visar ett stapeldiagram över korruption inom internationella idrottsförbund. Runt omkring mig nickar folk igenkännande. Det pratas om FIFA, om IAAF, om OS och dess ständiga jakt på trovärdighet. Jag antecknar flitigt, men väntar också lite på något bekant.
Men ordet handboll dyker aldrig upp. Är det för att professorn (och fler personer under konferensen) tycker att allt är perfekt inom handbollens värld? Eller är det för att sporten är för liten för att täckas? Jag gissar här, men det är klart att det snarare handlar om det senare alternativet.
Det är nästan komiskt. Här, på Play the Game – konferensen där sportens mörka sidor analyseras, dissekeras och debatteras i dagar – finns det plats för alla möjliga discipliner. Förutom den jag bryr mig mest om. Visst, professor Klaus Nielsen från Danmark och Zsolt Havran från Ungern nämner handbollen i en kontext av ekonomisk kollaps i handbollsklubbar, men annars är det knäpptyst vad gäller handboll under konferensen.
Det är inte en kritik mot konferensen. Tvärtom. Den är inspirerande, välorganiserad och fylld av människor som verkligen vill något med idrotten. Men det säger ändå något om handbollens plats i den idrottspolitiska världen. Eller snarare: hur liten den platsen är.
För handbollen har ju sina egna utmaningar. Styrning, matchfixning, ekonomiska problem – det finns där. Det har funnits där länge. Skillnaden är bara att det sällan talas om det. I fotbollen är problemen globala, i handbollen blir de… lokala. Nästan privata. Som om vi helst vill hålla dem inom familjen.
Varför är det så?
Kritik blir lätt personlig
Vi har samma strukturer, samma risker, ibland till och med samma mönster. Men medan fotbollen får rubriker, rapporter och debattprogram, nöjer sig handbollen med att titta bort.
Kanske handlar det om storlek, kanske om kultur. Eller kanske om att vi i handbollen fortfarande gärna tänker på oss själva som en sport där ”alla känner alla” – och där kritik därför lätt blir personlig.
Jag är här tack vare det stipendium jag fick från Svenska Sportjournalistförbundet, och det är jag väldigt tacksam för. Eftersom jag är här för första gången är jag här som deltagare, inte talare. Jag lyssnar, reflekterar och, när möjlighet finns, ställer frågor. Och någonstans mellan alla föreläsningar om FIFA och IOK börjar jag tänka att handbollen borde vara en del av det här samtalet.
För även om sporten är mindre betyder den inte mindre. Vi har mycket att vinna på att våga prata om våra egna problem innan någon annan gör det åt oss.
Nästa år hoppas jag vara tillbaka på Play the Game. Och kanske – om någon ger mig tio minuter och en mikrofon – prata lite om handbollens roll i den idrottspolitiska världen. Eller åtminstone påminna folk om att handbollen har enorma utmaningar.