Inför det kommande IHF-presidentvalet i december analyserar Sverige noggrant alla kandidater och de frågor som avgör handbollens framtid globalt. Förbundets strategi handlar om att väga värderingar, internationella allianser och sportens utveckling innan man fattar sitt beslut.
– För oss handlar det om att de som tar besluten delar våra värderingar, säger förbundsordförande Fredrik Rapp.
Handbollskanalen hårdbevakar allt som händer inför den kommande IHF-kongressen där bland annat en president för de kommande fyra åren ska röstas fram. Vi har tidigare intervjuat kandidaterna Gerd Butzeck, Franjo Bobinac och Tjark de Lange, och nu fick vi en pratstund med Svenska handbollförbundets ordförande Fredrik Rapp.
Hur ser du på det kommande presidentvalet i IHF?
– Det är inte jag som tänker utan vi ska prata ihop oss dels i vår styrelse och tillsammans med Norge och Danmark som vi alltid gör, lite vad vi ser. Och det finns väldigt många parametrar som jag inte kan överblicka just nu innan vi sätter oss och går igenom ordentligt.
– Rysslandsfrågan är ganska viktig; några av kandidaterna vill driva in Ryssland och Belarus igen och det är väldigt långt från var vi står. Det finns en hel del parametrar. Naturligtvis är vi väldigt glada att Anna inte har någon motkandidat som treasurer – vi vet att vi får in henne. Sveriges målsättning nummer ett är att få in Stefan Lövgren i EHF och Anna i IHF, säger Fredrik Rapp.
Sverige är ju en tung nation inom världshandbollen. Hur stor roll tycker du att Sverige har och bör ta i internationella beslut som dessa?
– Vi försöker naturligtvis inte trycka på folk vad vi tycker, för det tror jag är dåligt, men däremot försöker vi säga vad vi tycker och står för. I vissa frågor har Norge lagt fram många saker som blivit nedröstade, men vi är ganska tydliga med var vi står och våra värderingar. Jag skulle säga att många lyssnar på oss även utanför Europa, eftersom vi ofta är relativt neutrala och inte har polissak-agendor på det sättet.
– I många andra länder är politiken en större del av idrottsrörelsen, men vi är relativt opolitiska, bortsett från fördelning av pengar. Vi har ett väldigt gott rykte – från Partille Cup och annat, och naturligtvis våra prestationer på landslagsnivå. Jag ska inte överdriva, men jämfört med vår storlek som land är vi ganska betydelsefulla.
Kan du berätta mer om hur SHF resonerar inför valet? Har ni bestämt hur ni ska rösta?
– Nej, det är inte bestämt. Vi har inte ens börjat med det arbetet. Vi kan också välja att inte rösta. Fokus har varit på EHF-kongressen, men nu börjar vi arbetet inför IHF:s kongress. Vi har möte när alla samlas i under dam-VM för att ta tag i frågorna. Samtliga kandidater behöver också måste presentera sin agenda innan vi tar ställning.
– För oss är de stora politiska frågorna vad man vill göra för att utveckla handbollen. Vi vill alla egentligen samma sak, bara på olika sätt. Det finns en gedigen lista och alla kandidater känner vi sedan länge.
Kommer Sverige gå ut offentligt med sitt ställningstagande innan valet?
– Det vågar jag inte säga. Väldigt många röster bestäms kvällen innan valet av olika taktiska skäl. Vi har aldrig gått ut med ställningstagande tidigare. Det handlar också om att oavsett vem som vinner vill vi ha bra samarbete med den personen. Att väldigt aktivt stödja en kandidat kan försämra vår position gentemot andra kandidater.
Tycker du att transparens i sådana här frågor är viktig, eller finns det risker med att ta ställning öppet?
– Vi har egentligen inget problem med att ta ställning öppet. Vi har inte gjort det tidigare, så jag vill inte själv bestämma det. Vi får diskutera vad som är vettigt.
Berömmer Hassan Moustafa
Hur ser du på Hassan Mpustafas ledarskap under de här åren?
– Det positiva är att det hänt väldigt mycket bra med handbollen: det har blivit ett snabbare spel och på vissa sätt har Hassan drivit utvecklingen, kanske tvärtemot vad vissa tyckt. Han har varit en positiv kraft, det har han absolut. En stor styrka är att förhandla TV-avtal – avtalen är faktiskt bättre än de EHF har. Det har varit en stor styrka att dra in pengar, och jag tror inte det råder någon kontrovers kring det.
– Skiljelinjen mellan kandidaterna handlar om hur pengarna används. Vi har haft det ganska bra i de nordiska länderna, vunnit många mästerskap och lyckats göra bra saker. Sedan är det naturligtvis ett annat ledarskap utanför Sverige; även i Danmark sker saker på ett annat sätt. Man kan ha synpunkter på det.
Det har funnits kritik mot hans långa tid vid makten och brist på förnyelse. Hur ser du på kritiken?
– Reglerna är som de är och folk röstar som de gör, så det kan man inte kritisera. Vi har inte lagt motion om någon gräns, så man kan inte skylla på någon annan. Men generellt är det alltid bra om folk inte sitter för länge, det gäller överallt – näringsliv och idrott. Om man tittar på Kamprad och andra framgångsrika svenskar har många gjort sina livsverk. Men självklart är förnyelse viktigt för vitalisering, både i vårt förbund och överallt annars.
Hur mycket handlar det om att stå för sina värderingar som land och förbund?
– Det är en svår fråga. Det är naturligtvis viktigt, men internationella förbund blir ofta väldigt förknippade med sin president, till skillnad från Sverige. För oss är det väldigt viktigt att de som fattar besluten – exekutiva kommittéer och council – är grupper som delar våra värderingar och driver handbollen på det sätt vi tycker är rätt. Det är nästan viktigare än den enskilda personen som president. Europa är litet, och afrikanska länder kanske föredrar någon annan. Vårt fokus har varit att de som tar besluten kan sätta stopp för det som är dåligt och främja det som är bra – det är avgörande att rätt grupp finns på plats.
Varför går man inte ut och säger vem man kommer att rösta på, som Tyskland har gjort med Gerd Butzeck?
– Det måste de göra eftersom Gerd inte kan nominera sig själv. Hade vi haft en nominerad kandidat hade vi också varit tvungna att göra – det blir ju märkligt att nominera någon man inte vill ska bli vald. Om Anna var kandidat till president hade vi självklart stöttat henne. Det är samma sak om det varit Anna eller Stefan hade haft några motkandidater. Stefan hade ju det, och vi drev argument för honom och förhandlade med många länder.
Bekymrad över länderna kommande OS ska spelas i
Nu finns det flera kandidater i årets val. Hur ser du på alternativen till Hassan?
– De är nykomlingar i de här sammanhangen, men alla har varit engagerade i handbollen på hög nivå under lång tid. Franjo känner den olympiska rörelsen väl och har varit ordförande i Sloveniens handbollsförbund.
– Vi känner kandidaterna men vet inte exakt vad de vill. Gerd har tidigare drivit frågan om att privatisera Champions League och driva det som en privatliga, som basketen gör. Men det kan ha varit i hans roll som klubbrepresentant. Sådana frågor är viktiga att veta. Vi värnar om att nationerna äger ligorna – den ideella folkrörelsen, som vi kallar det i Sverige.
Både Bobinac och Butzeck har pratat om handbollens olympiska status och att den är i fara. Delar du uppfattningen?
– IOK har gjort om rankingsystemet – tidigare var det tre kategorier och nu är det fem – så det har mer med det att göra. Systemet i sig är inte den stora faran. Den stora faran är arenorna och publiken. I Rio var det jättemycket folk, Paris också, vilket är jättekul och säljer mycket biljetter, vilket arrangörerna gillar.
– Oron nu är Los Angeles: handboll är inte starkt där och arenan rymmer bara 9 000. Fyra år senare är det OS i Australien och det är inget handbollsland. 2036 lutar det åt Indien och blir det så har handbollen varit liten på tre sommar-OS i rad. Det är bekymmersamt eftersom mindre hallar kan sänka biljettintäkterna. Jag är nästan mer orolig för det än vilka kategorier handbollen hamnar i.
IHF har kritiserats för bristande öppenhet och föråldrade strukturer. Behövs modernisering?
– Vi har väldigt bra kontakt med IHF och har jobbat med dem länge, Jörgen Holmqvist har ju varit lite legal advisor också. Vi har bra kontakt med både IHF och EHF. EHF har vuxit så mycket att de har blivit svårare att jobba med, det är många anställda som jobbar med olika saker. Men det är klart att IHF, om de vill utveckla handbollen mer, är för få anställda och behöver växa. Alla kandidater vill att handbollen ska växa, men skiljelinjerna handlar om hur man vill använda pengarna – via den olympiska rörelsen eller via klubbar.
– Handbollen behöver växa och hitta nya spelformer. Beachen har blivit bra i vissa länder, men i USA finns inga 40×20-hallar.
Hur stor påverkan tror du att valet faktiskt kommer att ha på den internationella handbollens framtid?
– Jag tror att det kan ha viss inverkan, absolut. Vice-presidentvalet är inte heller oviktigt – det står mellan Banha från Frankrike, som är väldigt utvecklingsdriven, och en annan kandidat som fokuserar mer på organisation och pengar. Banha har erfarenhet som chef för franska förbundet och skulle kunna leda utvecklingen bra, oavsett president, förutsatt att han får utrymme. Han är väldigt kunnig, säger Fredrik Rapp och avslutar.
– Bahrain-kandidaten känner jag för lite, han är kanske jättebra, men man måste träffas först innan man kan ha synpunkt om honom. Övriga poster är också viktiga; det måste finnas fler som gör jobbet, annars blir det inget bra. Vi sysslar ju med lagsport.