Edwin Aspenbäck är en av Hammarbys viktigaste kuggar inför den stundande finalen i Svenska cupen. Den 23-årige högernian har tagit vägen från Hjo via Norge för att till sist landa i Stockholm. Nu känner Edwin att han är på rätt plats i livet.
Södermalm, Eriksdalshallen, Bajens hemmaborg, 14 mars. Nu spelas finalen i Svenska cupen. I lägenheterna runt om Ringvägen kan ingen sova. I hallen hänger den grönvita publiken in över planen, de skriker, sjunger och viftar med maracas.
Matchen är jämn och till höger på niometer står en lång, välbyggd, tatuerad best som bara ser en sak, mål. De pösiga kläderna fladdrar i luften när han tar sats. Edwin Aspenbäck tar emot bollen och går från noll till hundra på bråkdelen av en sekund. Den blanka försvararen i orange hinner inte med den blixtsnabba tempoväxlingen och själv mot målvakten är Edwin hänsynslös. Stenhårt sitter bollen i nätmaskorna.
Publiken firar tillsammans med honom och han eldar på fansen med ett slag i luften. Trots att adrenalinet pumpar och hjärtat slår snabbare än någonsin lyckas han pausa tiden en sekund. Edwin hinner snabbt konstatera att detta slår allt, till och med att göra mål mot Barcelona.
Edwin Aspenbäck har inte spelat finalen än, men den 14 mars smäller det och han vet redan nu att det kommer slå alla tidigare ögonblick i hans liv.
Foto: Axel Narving
På planen är han en mardröm att möta, med sin storlek och fart är han svårstoppad. Tävlingsmänniskan brinner i honom och när det inte går som han har tänkt sig ekar svordomarna i Eriksdalshallen. Han har alltid sett handbollen som en fristad där han kan få utlopp för känslorna.
– Det är bättre nu än vad det var förr, jag vet inte hur många gånger jag haft blåa knogar för att jag slagit i väggarna när jag blivit förbannad på mig själv, säger Edwin Aspenbäck.
När han väl gått av planen och tagit en dusch är han lugnet själv. Frustrationen och ilskan är som bortblåst.
Han vill inte kalla sig för söderkis även fast drömmen om ett liv innanför Södermalms tullar lockar. Vid årsskiftet började han läsa filosofi på Stockholms universitet och sedan han flyttade till huvudstaden har han börjat gå på teater och andra kulturella evenemang.
– Jag vet inte hur länge jag kommer bo här i Stockholm och jag vill passa på att testa allt medan jag har chansen, säger Edwin Aspenbäck.
Livsresan till Stockholm och Hammarby Handboll har varit långt ifrån självklar. Edwin är uppvuxen i det lilla samhället Hjo i Västergötland. När han var tretton år började han spela handboll i Skövde som ligger en halvtimme från Hjo. I flera år fick han pendla med buss fram och tillbaka till träningarna. Det var inte helt lätt att få ihop livet och Edwin hade problem med att hitta ett socialt sammanhang.
– Det var tufft att ha ett kompisgäng i skolan och ett annat i laget. Jag kände inte att jag tillhörde något gäng fullt ut, men det var en sak jag fick offra för handbollen.
Skadorna duggade tätt i ungdomsåren och trots flera olika operationer fortsatte Edwin att kämpa. Konkurrensen var tuff i Skövdes A-lag och han fick lite speltid. Fast bestämd om att bevisa för sig själv att han kunde lyckas packade han ner handbollsskorna och flyttade till Norge.
Edwin Aspenbäck anlände till den lilla staden Elverum under sommaren 2020. Det var i den friska luften från älven Glomma som han skulle ta nästa steg i karriären. I brist på speltid blev besöket i grannlandet inte speciellt långt men ack så innehållsrikt.
Redan som tjugoåring fick han testa på att möta de stora klubbarna i Champions League. Edwin gjorde mål mot både PSG och Barcelona men det som lämnade störst avtryck var lagkamraterna. Under året i Elverum fick han bland annat spela med den franska storstjärnan Luc Abalo.
– Abalo är en speciell människa, väldigt flummig. Jag minns när han på en träning kom fram och pratade om att vi skulle skaffa en egen variant och jag tänkte för mig själv ”varför ska vi ha en variant, jag spelar ju knappt”, berättar Edwin och skrattar.
Återigen tog Edwin Aspenbäck sitt pick och pack för att denna gång landa i Örby, lite söder om Stockholm. Hammarby IF tog emot honom med öppna armar. Gemenskapen i den grönvita klubben är något som Edwin älskar och äntligen har han hittat ett sammanhang både på och utanför handbollsplanen. Studierna har hjälpt honom som person och idag är han mer än bara idrottsmannen Edwin.
– Det har gett mig ångest att inte vara något mer än en handbollsspelare och nu när jag går i skolan och lever i en stor stad kan jag känna mig som en i mängden. Det älskar jag, berättar Edwin med ett leende.
Foto: Axel Narving
Hur länge stockholmsäventyret varar vet han inte men något han alltid ser fram emot är att åka till sin favoritplats.
Han tar på sig tofflorna och sätter sig i bilen utanför sin kompis hus i Hjo. Sakta rullar han i väg norr ut och på sin högra sida ser han hur solens strålar speglar sig i Vättern. Edwin stannar bilen och sätter sig i en liten hamn. Han stänger ögonen och tänker tillbaka på den där hetsiga marskvällen i Eriksdalshallen när adrenalinet pumpade. Sakta öppnar han dem igen och suger in lugnet i sina lungor, det bästa av två världar.
Text: Axel Narving
