Nedanstående text är ett öppet brev skrivet av Rebecka Wasserman, senast tillhörande IFK Örebros allsvenska trupp.
Den första riktiga säsongen i IFK Örebro (division 1) blev tuff för mig. Jag var den enda tjejen från Örebro som tagit sig upp till denna nivå och det gjorde det inte lätt för mig. Jag ansågs som utvecklingsspelare och fick ibland stå på andra sidan planen och kasta mot målet. Det var inte det jag ville, jag ville vara med i spel och få lära mig, få möta tuffa spelare och bli bättre, för jag älskade det här. Säsongen rullade på och jag fick hela tiden spela i U-laget (division 3). Efter ungefär en halv säsong blev jag äntligen uttagen och fick vara med, oj så kul! Jag var jättenervös och jag minns hur jag nästan gungade på bänken av nervositet. När jag blev inslängd så tog det några minuter att bli varm i kläderna men sen kändes allt bra. Det här var hur kul som helst. Det gick bra. Äntligen hade min tur kommit, jag som väntade så länge och haft tålamod. Jag som gjort bäst utveckling på fystester och krigat i U-laget. Det var jättekul att få vara med, speciellt när det stod klart att IFK Örebro blev klara för allsvenskan, vi hade sopat banan hela säsongen i div 1.
Jag kunde knappt förstå det själv, ska jag? Ska lilla jag få vara med i en allsvensk trupp? Jag kunde inte förstå det och mitt inre jag grät av lycka. Det här var min dröm, jag skulle få spela i allsvenskan!
Sommaren kom och försäsongen var i full gång, jag tränade på och löpte som bara den. Tänkte nästan varje dag på att min dröm snart skulle få gå i uppfyllelse! Tänk att en tjej från Örebro som gått hela vägen skulle få spela allsvenskan, det var ovanligt.
Augusti kom och säsongen 22/23 sätts igång, lite nya spelare från andra klubbar och tjejer med mer rutin och erfarenheter var på plats. Jag såg upp till dem, mycket. Jag tänkte att det var en förmån att jag fick stå bredvid dessa tjejer, som kom från alla möjliga håll och så står jag här, från Örebro. Många utav tjejerna hade fått kontrakt, men inte jag. Det grämde mig, för om man ska spela i allsvenskan behövs kontrakt.
Tiden gick och vi skulle spela Klubbteamet cup, en försäsongscup i Örebro. Många lag hade kommit och jag var spänd, skulle jag få spela mot mitt första allsvenska lag? Nej. Jag blev aldrig uttagen till en enda match under cupen. Jag hade alla grejer med mig och var ombytt men när plinget i telefonen kom med uttagningen fanns aldrig mitt namn där. Jag fick sitta på läktaren hela helgen och titta på. Hur skulle jag få visa vad jag kan om jag aldrig fick vara med, inte ens i en träningsturnering? När till och med tränaren sagt att alla skulle få chansen?
En ny vecka kom och jag skakade av mig helgens besvikelse. Jag har alltid varit en krigare så jag vände det och tränade på ännu hårdare, jag tänkte att jag allt ska visa alla. Veckorna gick och jag mådde bra, jag fick träna med toppentjejer och kasta handboll, som jag älskade det! Men inget kontrakt. Efter prat med sportchefen sa han att om jag fixade sponsorer skulle kontraktet fixas, då gjorde jag exakt som han sa. Jag fixade sponsorer som skulle täcka summan jag kostade från min gamla förening. Men ett kontrakt var svårt att få, de ville gärna ha mina sponsorpengar, men inte mig. Istället skulle en annan spelare spela med mina personliga sponsorer på sin matchtröja, där till och med mitt efternamn skulle synas på trycket. Men jag har en toppenpappa som ställde krav på att ett kontrakt skulle finnas om de skulle ha sponsorpengar. Efter att min gamla klubb ringt och velat ha tillbaka mig gick det plötsligt fort med ett kontrakt. Efter en dag var allt påskrivet och vi alla tävlade nu på samma villkor.
Veckorna gick och varje helg gick jag och hoppades på att få vara med i matchtruppen, men nej. Istället fick jag vara i U-laget och representera samarbetsföreningen Vintrosa IS. Men jag krigade på, nån gång skulle det bli min tur. Jag hade mer motivation än någonsin, jag la in extra löppass och stannade på gymmet sent. Jag mätte till och med upp eget rep och körde egna beep-test på gatan utanför mitt hus. Jag var så bestämd på att jag skulle visa hela Örebro att en tjej härifrån kan lyckas.
Jag var ibland så säker att nu skulle det bli min tur efter träningar som gått superbra att jag brast ut i gråt hemma när mitt namn inte fanns med. Jag kunde gråta i timmar. När jag ifrågasatte varför jag aldrig fick vara med sa dem att jag behövde sprida mer energi. Vara mer som en viss annan spelare i laget, en spelare som hörs och syns. Men det är inte vem jag är. Jag var väl medveten om att mina medspelare var otroligt duktiga och definitivt förtjänade att få spela, men det förklarar inte varför inte jag aldrig fick vara med, inte ens på bänken. Jag som gjort cirka tio mål varje U-lagsmatch där andra spelare från A-truppen presterat mindre bra, men samtliga av dem fått vara med i allsvenskt spel. Men inte jag.
Jag kunde inte förstå. Vad var det för fel på mig? Var jag tvungen att skrika och härja för att få spela? Skulle jag ändra på min personlighet? Jag mådde inte längre bra.
Jag fick ett erbjudande av IF Hellton att få spela där efter jul för att hjälpa dom upp till div 1 då de var få spelare och hade sett att jag gjort det bra i U-laget. Detta fångade mitt intresse och jag ville göra bytet, äntligen en nystart. Men nej. Jag fick inte. En utlåning gick inte att lösa och jag fick låta erbjudandet rinna iväg.
Jag skakade av mig allt och tänkte att jag skulle ta nya tag, snart skulle de väl ge mig chansen. Jag fortsatte prestera och gjorde några riktigt fina träningar, det kändes bra. En träning lyckades jag låsa fast en spelare i försvar mycket bra och då fick jag höra ”det är ju bara Rebecka du måste klara av att vrida runt henne”, en kommentar jag förmodligen inte skulle hört, men dock gjorde. Återigen blev jag förkrossad varje gång laguttagningen kom. Jag ifrågasatte ännu en gång och då fick jag höra att även om jag gjort tolv mål i U-laget en match kanske jag sköt 50 skott och missade resterande 38. Hur kan tränare anta något sådant? Det var ju inte som att de kom och tittade. Inte ens när man gjort 14 mål i en match fick man en klapp på axeln, ingenting. Till och med U-lagets tränare började vrida på huvudena och fundera på om det pågick något bakom draperiet. Alla andra hade fått chansen utom jag. Det tog emot att sitta själv på läktaren och titta på när laget spelade matcher. Jag ville så gärna vara ombytt i matchkläder, även om det inte handlade om speltid. Jag ville det så gärna. Det var som att de hade bestämt att jag aldrig skulle få sätta min fot på planen redan från försäsongen oavsett hur jag presterat på träningar och matcher.
I februari brast det, snart var det bara tre omgångar kvar och man skulle bli låst. Då återstod det viktiga matcher i U-laget. Jag förstod att min chans inte skulle komma. Jahopp, detta var denna säsong, tänkte jag. Jag var så nedbruten och krossad att jag satt på tåget påväg hem från Umeå, där systern bor, och grät. Jag hade precis meddelat laget att jag slutar. Ingen mer handboll. Ingen mer träning. Ingen mer chans i allsvenskan. Vad hände med glöden inom mig? Den viljan och det driv jag hade? Allt försvann och kvar fanns bara en trasig tjej i tårar. Hur kunde det sluta såhär? Vad gjorde jag för fel? Hur kunde tränarna inte se allt jag gjorde och hur mycket jag gav? Jag kunde inte förstå. Jag minns tydligt hur jag satt på centralstationen i Stockholm och bara grät, jag struntade i om folk tittade konstigt på mig. Jag kunde inte sluta gråta. Min dröm var krossad.
Jag hade kämpat så länge, alltid ställt upp för föreningen, lagt in egna träningspass mellan lagets träningar och alltid peppat mina lagkamrater. Jag presterade bra i U-laget och visade på bra inställning och attityd. Men de kunde inte ge mig chansen. Inte ens när spelare i laget var sjuka eller skadade fick jag chansen. Den enda spelaren från Örebro i laget med framtiden framför sig. Istället lämnar jag förkrossad och för första gången i mitt liv har jag valt att sluta med den sport jag älskar. Det går inte en dag utan att jag tänker på det och blir ledsen. Först var jag arg på tränarna, men jag har valt att förlåta. Jag är bara otroligt sårad, ledsen och besviken. Detta är skuggan av elithandboll, detta är skuggan av IFK Örebro handboll.
Jag vill rikta ett stort tack till fystränare Nils Holmdahl som hela tiden trodde på mig och peppade.
Rebecka Wasserman
LÄNK: Öppet brev: Elitidrottens baksida
LÄNK: IFK Örebro bemöter kritiken från Wasserman