För lite mer än 20 år sedan lämnade den då 24 år gamla Fabien Manirebanimpuhwe sitt krigshärjade hemland Rwanda för ett nytt liv i Sverige. Det ena ledde till det andra och nuförtiden är 47-åringen omtyckt handbollstränare för de allra yngsta i IFK Nora.
– Det bästa är att se glädjen hos barnen, säger minihandbollstränaren till Handbollskanalen.
7 april, 1994. Som en del av inbördeskriget i Rwanda inleddes folkmordet på mer än 800 000 människor av folkgruppen tutsier. Fabien Manirebanimpuhwe var då 18 år gammal. Sex år senare lämnade han Östafrika och krigets Rwanda för Sverige. 47-åringen bor idag i Nora, norr om Örebro, där han bidrar som minihandbollsledare i IFK Nora.
Men vi backar bandet till Fabiens sista år som boende i Rwanda och vi börjar med tiden efter folkmordet 1994.
– När jag lyckades överleva folkmordet var det bara att starta om från noll. Allt i landet låg nere, det fanns varken sjukhus eller skolor. Allt var nerlagt efter kriget, berättar Fabien Manirebanimpuhwe för Handbollskanalen.
Fabien hade precis gått klart sin utbildning inom bygg och redan hunnit bygga några hus åt privata kunder. Då bestämde sig Rwandas regering för att använda sig av de kunskaper som fanns hos fängelsefångar.
– Efter kriget och folkmordet fanns det massvis med människor som var fångar, upp emot 150 000 personer. Det innebar att förhållandena i fängelserna var något annat än i Sverige om man säger så – folk var staplade på varandra. Och därför tog fångarna bygguppdrag med glädje, de ville ju komma ut, se solen och andas frisk luft.
– Det gjorde att vi som ville jobba i den branschen blev utan jobb. Därför fick jag tänka om. Och under den perioden började fler och fler utanför Rwanda intressera sig för vad som hade hänt i landet, så även utländska journalister.
Träffade svenska journalister i Rwanda
Vid den tidpunkten hade Fabien använt sina sparade pengar för att köpa en bil, en bil han använde i sitt nya jobb som taxichaufför. På den vägen kom Fabien i kontakt med en grupp svenska dokumentärfilmare, som var i Rwanda för att göra en film om vad som hade hänt i landet.
– När man gör den typen av jobb utomlands som svenskarna gjorde går halva tiden åt att be om tillstånd. Där kunde jag hjälpa till eftersom jag hade både lokalkunskap och kontakter.
– Vi kom väldigt bra överens och när det projektet var klart frågade jag om de kunde komma tillbaka, för deras jobb var bara en droppe i havet när det kommer till kunskap om Rwanda.
Och visst blev det ett nytt besök i Rwanda för dokumentärfilmarna, även den här gången med Fabien involverad i projektet, men nu även som producent. Filmen, som heter ”I Guds Namn” behövde översättas till flera olika språk, bland annat franska, och på den vägen till Fabien ett arbetsvisum på ett år i Sverige.
Spola fram tiden några år och det var dags för Fabien att återvända till sitt hemland. I samma veva bad hans chef honom att söka förlängning av sitt arbetsvisum. Migrationsverket svarade att Fabien borde söka permanent uppehållstillstånd i Sverige istället, vilket han också gjorde.
Tiden gick och Fabien tröttade så småningom på livet med dokumentärfilmer som i hans smak handlade mer om att äska pengar av folk än att berätta historier. Efter några år i Stockholm gifte han sig och flyttade till Nora, lite mer än tre mil norr om Örebro. Där bor 47-åringen idag med sin fru och två döttrar.
Hur kom handbollen in i ditt liv?
– Jag sysslade själv med en del friidrott när jag var ung och ville se om vår första dotter ville prova. Vi sprang lite, men hon hade för mycket vinnarskalle. Slutade hon trea i ett lopp blev hon sur och ville inte ens gå upp på pallen.
– När vi hade femårskalas för henne hade hon några kompisar där som pratade om handboll. Då testade hon på det och missade aldrig en träning sen.
Fabien blev handbollsförälder och började spendera mer och mer tid i hallen. Det här var 2015.
– Antingen i sekreteriatet, som matchvärd eller bara allmänt involverad som förälder.
Fem år senare fick paret Manirebanimpuhwe sin andra dotter, som även hon spelar handboll idag.
– Då blev jag ännu mer synlig där. Som förälder vill jag göra allt för att mina barn ska hålla på med vettiga aktiviteter. Jag gör allt för att både mina och andra barn ska ha bra saker att göra.
Idag tränar Fabien de allra minsta i IFK Nora.
– De var på väg att lägga ner laget förra året för det fanns ingen som kunde ta över han som då tränade laget. Då tänkte jag att jag är ju ändå i hallarna och hjälper till och även om jag inte har någon erfarenhet som handbollstränare tänkte jag att jag kunde i alla fall göra mitt bästa. Det är en lagsport och jag spelade själv lite handboll i Rwanda som ung.
– Idag kan jag säga att det var ett bra beslut, det är så jäkla kul att se hur glada ungarna är.
Vad är det bästa med handboll?
– Det bästa är att träffa människor, jag är mycket intresserad av att träffa nytt folk. Vi bor i lilla Nora och det är bra att folk träffas. Alla kan hjälpas åt helt enkelt. Och som vi säger i Afrika: det tar en hel by för att uppfostra ungar, säger Fabien Manirebanimpuhwe.