Det här är en insändare från en engagerad förälder i Göteborgs handbollsrörelse som vill se en tryggare, öppnare och mer professionell dialog mellan klubbar och de familjer som bär föreningen på sina axlar.
I Handbollskanalens artikelserie lyfts hur föräldrar i dagens ungdomsidrott blivit allt mer engagerade. Andreas Stockenberg uttrycker oro för att föräldrar försöker styra mer än tidigare. Men en minst lika viktig fråga är: varför uppstår missnöje?
En del av svaret ligger i klubbarnas egna strukturer – eller avsaknaden av dem.
I flera klubbar, Önnered inkluderat, bemöts föräldrar ofta med budskapet:
”Gillar du inte hur vi gör finns det andra klubbar.”
Det uttrycket har använts av både sportchefer och ledare i offentlighet och på sociala medier. Samtidigt är klubbarna helt beroende av exakt de föräldrar man avfärdar.
Det är föräldrarna som:
• står i caféet
• sköter sek och filmar
• kör till matcher
• arrangerar cuper
• säljer lotter och strumpor
• grillar hamburgare
• är hallvärdar
• städar läktare efter A-lagens matcher
• gör otaliga ideella timmar för att föreningen ska fungera
Dessutom betalar samma föräldrar 4 000-8 000 kronor per år för att deras barn ska få spela handboll i en miljö de trivs i.
Det är därför kontrasten blir så skarp när klubbar i stället för att skapa tydliga strukturer, transparens och dialog väljer att sätta upp ett slags kommunikativ taggtråd:
”Ställ inga frågor. Bestrid inget. Följ våra beslut utan diskussion.”
Problemet är alltså inte ”föräldrar som styr”.
Problemet är att många klubbar saknar fungerande ramverk för hur dialogen med föräldrar ska ske – och att man bemöter engagemang med misstänksamhet i stället för med tydliga guidelines.
Resultatet blir frustration, misstro, spelare som hamnar i kläm, ledare som saknar stöd och föräldrar som tystnar eller lämnar. Det här strider inte bara mot en god föreningskultur, utan även mot grundprinciperna i Trygg Idrott, där föräldrar ska ses som en resurs – inte som en belastning.
Handbollen i Sverige är beroende av tusentals frivilliga föräldrar varje vecka. Utan dem fungerar inte ungdomsidrotten. Därför behövs en ny riktning med tydliga ramar, tydlig kommunikation, professionell hantering av konflikter och en kultur där föräldrar inkluderas i dialogen istället för att hållas på avstånd.
Barnen ska inte spela i en miljö där vuxna positionerar sig mot varandra. De ska spela i en miljö där klubben sätter ramarna – men där föräldrar och ledare arbetar åt samma håll, med respekt för varandras roller.
Om svensk handboll vill behålla sina ungdomar måste relationen mellan föreningar och föräldrar förändras. Man kan inte bära handbollens ekonomi på föräldrarnas arbetsinsatser – och samtidigt avfärda deras röster.
/Alexandra Larsson
LÄS MER: ”Det handlar om att vara en bra vuxen” – Boquist om gränsdragningar & debatten om föräldratränare
LÄS MER: Forskaren Magnus Kilger: ”Utan föräldratränare skulle barn- och ungdomsidrotten kollapsa”
LÄS MER: Föräldratränare inom handbollen: ”Vi vill ha anställda tränare här för att ta bort alla diskussioner om jäv”
LÄS MER: Föräldratränare inom handbollen: ”Det är mer vanligt att andra föräldrar blir avundsjuka”
LÄS MER: Föräldratränare inom handbollen: “En bra tränare är en bra tränare”
LÄS MER: Selbys krönika: ”Det är klart att nepotism finns – frågan är bara hur vi vågar prata om det”
LÄS MER: Stockenberg bekymrad: ”Jag har aldrig sett föräldrar styra så mycket som de gör nu”