Föräldrar som tränar sina egna barn är en av ungdomsidrottens mest omdebatterade frågor – och samtidigt en av dess mest grundläggande förutsättningar. För att förstå komplexiteten bakom engagemanget, dilemman och det ständiga snacket om favorisering tog vi ett snack med Magnus Kilger, universitetslektor och docent i barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet.
– Idrotten har byggt ett system där föräldratränaren är helt central. Det finns egentligen inget alternativ, säger Kilger.
Så beskriver Magnus Kilger den verklighet han ägnat stora delar av sin forskning åt: föräldrar i tränarrollen, deras drivkrafter, dilemman – och hur frågan om nepotism ofta är både mer komplex och mer missförstådd än debatten gör gällande.
Kilger har studerat barn- och ungdomsidrott i över ett decennium. Från barns egna upplevelser, till klubbledares syn på rekrytering, till pappors inre kamp mellan omsorg och prestationskrav. I dag är han en av Sveriges mest insatta forskare på området.
”Hela strukturen bygger på att någon räcker upp handen”
När han får frågan var allt började skrattar han till.
– Det går långt tillbaka. Men när man håller på med barn- och ungdomsidrott inser man snabbt att hela strukturen bygger på att det finns föräldratränare. Utan dem går det inte att bedriva verksamheten i dess nuvarande form.
Hans forskningsingång var först barns perspektiv – hur det är att ha en förälder som tränare – men snart riktades blicken mot de vuxna. I intervjuer med föräldrar, sportchefer och ungdomsansvariga såg han ett mönster: bilden av att ledare är svåra att rekrytera stämmer inte riktigt.
– Det som ofta sägs är att det är svårt att hitta ledare. Men när vi pratade med klubbarna verkade det inte svårt alls – i synnerhet inte för de yngsta barnen. Föreningen startar ett lag med sexåringar och säger sedan: ‘Från och med juni behöver några föräldrar ta över’. Och någon räcker nästan alltid upp handen, säger han.
För klubbarna är föräldraledare en kostnadsfri resurs. För lagen en möjlighet till engagemang och trygghet. Men beroendet är skört.
– När barnet slutar, slutar nästan alltid föräldern. Det sa i princip alla: ‘Inte en chans att jag fortsätter om mitt barn slutar’. Det gör att hela systemet blir väldigt personbundet.
Fördelar – men också barn som aldrig får en fristad
På frågan om vilka fördelar forskningen visar återkommer Kilger till engagemanget.
– Det finns ofta ett större omsorgsperspektiv hos föräldrar än hos externa tränare. Man vill att barnen ska må bra. Och för barnen innebär det mycket service – skjuts, mat i tid, någon som håller koll på livet runt idrotten.
Men det finns tydliga risker.
– Den dubbla rollen är en utmaning. Många beskriver att barnen står under ständig lupp. Idrotten skulle kunna vara en fristad från den övervakande föräldrablicken, men så är det inte när ens förälder är tränare.
Hur beskriver föräldrarna balansen? Blir de annorlunda på planen än hemma?
– Jo, de försöker separera rollerna. En del låter barnen kalla dem vid förnamn på träning, inte ’pappa’. Men många tycker att det är svårt. Vid middagsbordet kan tränarblicken ligga kvar – att man tänker ’du borde nog äta mer för att orka träningen’.
”Nepotism? Ja, men inte alltid på det sätt folk tror”
När samtalet kommer in på nepotism väljer Kilger sina ord noggrant.
– Det är svårt att säga generellt, men ofta verkar föräldrarna vara tränare åt barn som är ganska bra. Det är sällan föräldrarna till de som står längst från en startplats som är tränare.
Rädslan för att uppfattas som orättvis är stor.
– De flesta är väldigt rädda att framstå som någon som ger fördelar. Många säger att det gör att de nästan blir hårdare mot sitt eget barn, förklarar Kilger.
Att favoritism är omedveten snarare än medveten är också vanligt.
– Alla försöker behandla barn lika. Men prestationsidrott bygger på att man använder de som ger effekt. Frågan är när det börjar. Många unga tränare börjar toppa väldigt tidigt, och då blir den omedvetna favoriten en del av systemet.
På frågan hur han definierar nepotism kommer svaret rappt:
– Att man ger fördelar baserat på familjerelationer snarare än kompetens. Men det här är en del av en mycket större fråga – det sociala arvet, hur det används och hur det sällan erkänns när det är positivt.
Tre dilemman – och ett som gör mest ont
I artikeln Dad as a coach beskriver Kilger tre ”dilemmatiska rum”. När vi ber honom sammanfatta pekar han direkt på konflikten som oftast gör mest ont:
– Det är gråzonen mellan omsorgsuppdraget och utvecklingsuppdraget. Föräldrarollen handlar om att se till att barnet mår bra. Tränarrollen handlar om prestation. När det krockar blir det svårt – som att sitta vid middagsbordet och veta att ‘nu borde du äta mer för att prestera’.
För barn är livet som tränarbarn både bekvämt och komplicerat.
– Det är praktiskt och förenklar det egna idrottandet. Men de är också väldigt observerade och har lite möjlighet att agera fritt.
I vissa familjer är idrotten hela det sociala navet.
– Att säga ‘jag vill sluta spela handboll’ är inte bara att sluta med idrotten – det är att säga att hela familjens sociala liv förändras. Det är en enorm press på barnen.
Men när bör föräldrar släppa taget? Flera förbund vill undvika föräldratränare efter en viss ålder.
– Vid 14-15 års ålder blir det betydligt ovanligare. Dels på grund av resultatfokus, dels för att den idrottsspecifika kompetensen då börjar bli central.
Samtidigt kan föräldrar med hög egen idrottserfarenhet vara mer kompetenta än unga ”professionella” tränare.
– En tre timmar lång kvällskurs gör dig inte nödvändigtvis till en bättre tränare än en utbildad lärare som själv idrottat hela livet.
Föreningarnas ansvar – och en verklighet utan alternativ
Vad kan föreningar göra? Kilger återkommer till två saker:
Var flera tränare – ”Så att inte allt hänger på en person.”
Tydliga riktlinjer – ”Många lag blir små egna enklaver som styr sig själva. Det är problematiskt.”
Men trots alla dilemman är framtiden tydlig:
– Om barn- och ungdomsidrotten ska bedrivas som i dag finns inget alternativ till föräldratränare. Det är helt enkelt för kostnadseffektivt, säger han.
Vilket missförstånd vill du helst ska tvättas bort?
– Att föräldratränare bara är dåligt och handlar om favorisering. Det är långt mer nyanserat. Och att de skulle vara outbildade jämfört med så kallade professionella tränare. Jag skulle säga att utbildningsnivån generellt är högre hos föräldrarna, säger Magnus Kilger.
LÄS MER: ”Det handlar om att vara en bra vuxen” – Boquist om gränsdragningar & debatten om föräldratränare