Målvaktshjälten: Sigge

Handbollskanalen har sökt svar på den eviga frågan: Varför ställer man sig i ett handbollsmål frivilligt? Vi frågade ett antal målvakter på olika nivåer, i olika åldrar, i olika delar av världen och fick en härlig resa in i handbolllsmålvaktens hjärta och hjärna.

Boom! Bollen visslar förbi i 130 km/h men allt du vill är att få den på dig. Under de förutsättningarna ställer sig en handbollsmålvakt frivilligt mellan stolparna och alla undrar: VARFÖR?!

Tillsammans med bandymålvakter pekas handbollsmålvakterna ofta ut som de värsta galningarna så i en ny artikelserie ska vi försöka ta oss ett steg närmare svaret på frågan. Resan dit är en underbar resa genom målvakternas egna berättelser om adrenalinkickar, oräddhet och hur sjukt roligt det är att rädda bollar.

Kiruna HK spelar i division 2 norra och i målet hittar vi 19-årige Sigge Elenius. Han beskriver en eufori av känslor när man räddar och att han blev målvakt av en slump.

Om hur han blev handbollsmålvakt…
Jag började spela handboll för typ 9 år sedan. Då kom jag till träningen för att prova på hur de var. Laget hade ingen målvakt så det var där man hamnade. Så att jag blev en målvakt är ren slump.

Om känslan att rädda en boll…
Sen tyckte jag det var riktigt kul, att slänga hela kroppen för att försöka rädda, känslan att ta en boll är helt fantastisk. En eufori i känslor när man räddar ett friläge eller en viktig straff.

Om han någonsin är rädd…
Att känna rädsla eller någon sorts smärta har man inte alls tid med, man är helt inne i bubblan att försöka läsa spelet och se vars läget kommer.

Om vilka egenskaper han ser som viktiga…
Jag är en väldigt kort kille och har aldrig varit ”stor” i målet, så spänst och snabbhet har fått vara mina egenskaper att falla sig tillbaka på. Sen har man alltid fått höra att man är en tokig jävel som står där å vill bli träffad. Jag tror mer att man är någon som vill göra allt för att vinna, att kasta sig mot bollar med ansikte och kropp.