Målvaktshjälten: Johan

Handbollskanalen har sökt svar på den eviga frågan: Varför ställer man sig i ett handbollsmål frivilligt? Vi frågade ett antal målvakter på olika nivåer, i olika åldrar, i olika delar av världen och fick en härlig resa in i handbolllsmålvaktens hjärta och hjärna.

Boom! Bollen visslar förbi i 130 km/h men allt du vill är att få den på dig. Under de förutsättningarna ställer sig en handbollsmålvakt frivilligt mellan stolparna och alla undrar: VARFÖR?!

Tillsammans med bandymålvakter pekas handbollsmålvakterna ofta ut som de värsta galningarna så i en ny artikelserie ska vi försöka ta oss ett steg närmare svaret på frågan. Resan dit är en underbar resa genom målvakternas egna berättelser om adrenalinkickar, oräddhet och hur sjukt roligt det är att rädda bollar.

Den här gången har turen kommit till en smålänning från den klassiska handbollsorten Anderstorp. Johan Svensson delar med sig av minnen från Potatiscupen och målvaktscitat som ”även fula räddningar räknas”.

Varför man ställer sig frivilligt? Svaret på den frågan är väl att det gör man inte, inte för min del.

Uppväxten kantades av det som vi numer kallar uppvärmning (fotboll). I byn där jag växte upp fanns en jämnårig pojk, som jag också lirade fotboll med. Hans pappa drog med mig på en träning, den första som utespelare. Vid nästkommande träning sa dåvarande målvakt (som ogillade positionen) DU! Du skulle bli en kanonmålvakt! Javisst, bollrädd, inget fotarbete och dålig självkänsla. Plötsligt stod man där, med nedsänkt ribba och en allt för stort susp.

Om hur det känns att rädda en boll…
Man växer som människa. Djävulen i en blir något så kopiöst glad. Det är ju också därför man står. Psyket belönar en med att ta en trött kropp och gör den till en pigg. Det kan smärta, men vinsten i räddningen brukar göra att det svider över ganska fort. Man leker alltid med det psykiska övertaget mot motståndaren.

Om han någonsin var rädd…
Åldern 10-13 var det ganska lugnt, de som hade bössor då hade också kontroll på sina skott.
Åldern 13-16 var värst, de utan någon som helst känsla hade ju också byggt muskler till förbannelse. Här gömde man sig mer än att försöka rädda.
Men ju äldre med- och motspelare blev, desto mer fick man jobba med kroppen för att rädda. Man visste att de sköt som hästar, men ändå kunde sikta.

Om vilka egenskaper som krävs…
Egenskapen i laget anser jag bör vara en spindel i nätet, någon som fungerar med alla. Någon som kan ta gnäll vid de insläppta bollarna som kanske skulle vara en räddning.
Teknik och teknik. Även fula räddningar räknas. Som målvakt är det ju dock en fördel att ha bra räckvidd, och vara hyfsat flexibel.
Följsamhet har nog blivit min ”nisch” ju äldre jag blivit. Men jag var aldrig någon stjärna. Jag hade min toppdagar, och så hade jag de matcherna där jag släppte in frikast från halvplan.

Sen måste man vara lite lös i hjärnan för att stå i mål, man kan inte vara fullt frisk och ställa sig där självmant. Och något jag fortfarande irriterar mig på inom handbollen, är de gånger (ej straffkast) där målvakten får bollen i plytet och går bärsärk. Oavsett vem som skjuter och i vilket läge är de till 99% inte meningen att den ska ta i ansiktet. Man gör en räddning, man ska skaka av sig det och boosta psyket istället. Smärtan försvinner, med räddningen stannar.

Om han minns någon särskild räddning…
Uppvuxen i handbollens centralpunkt i Småland, Anderstorp. Där rivaliteten med Hallby och Cyrus var enorm. Vi vann ALDRIG. Men så ett år vände det, Hallbys och Cyrus bollskickliga spelare la inte manken till medan pojkarna i Anderstorp tränade i skymundan, och sedermera blev ett lag att räkna med.

Räddning eller räddningarna skedde mot Cyrus. Där fanns en kille, vänsterhänt, skicklig och bra skott. Jag hade säkert -1000% i räddningsprocent på honom sedan tidigare. Men så denna matchen blev det bomstopp. Genombrott, skott utifrån och straffkast nöp jag. Något fick jag nog släppa förbi mig. Men smaken av den segern kändes enormt.

En annan räddning är i Potatiscupen, i B-final mot Baltichov. Sista skottet blir ett uselt kantavslut, rakt i ansiktet. Det var tårar efter den räddningen och då inte glädjetårar utan ren och skär smärta.