Så blev det ett nytt svenskt mästerskapsmisslyckande. Trots en oerhört gynnsam lottning slutar Sverige som bäst femma i EM, vilket är inget annat än ett fiasko.
Det svenska spelet, och i synnerhet försvarsspelet, har blivit för individuellt. Det är världsklasspelare från Barcelona, Berlin och Magdeburg som bär mittförsvaret, med Aalborg-spelare som hoppar in när det behövs, och därutöver två försvarstvåor som båda är erkänt skickliga försvarsspelare. Bakom dem: två extremt rutinerade och skickliga målvakter.
Med andra ord: det är inte spelarmaterialet det är fel på. Och jag är övertygad om att det inte är något grundläggande fel på ledarstaben heller. Men något är uppenbart fel, för Sverige släpper in för mycket mål. Match efter match. Och därför gick det som det gick i det här mästerskapet. Ett misslyckande. Ett fiasko.
Det mest rimliga är därför att peka på taktiken. På sättet Sverige vill spela sitt försvarsspel. För det har varit glest. Tajmingen har inte suttit. Samarbeten som borde vara självklara efter mängder av matcher tillsammans har inte fungerat. Allt fler situationer har sett ut som individuella lösningar i stället för kollektiva beslut. Sverige har otroligt skickliga försvarsspelare en och en, men försvarsspelet som lag, där verkar man ha tappat något på vägen.
Anfallsspelet? Bättre, men för individuellt där med?
Och framåt då? Det har varit ungefär samma problem där.
Felix Claar är en av världens bästa handbollsspelare, och det här är inte på något sätt ett försök att lägga allt ansvar på honom (snarare är det så att fler borde tagit större ansvar). Men Claar är en mittnia som i första hand är briljant på att själv ta lägen. Det skiljer honom från en mer klassisk playmaker som Jim Gottfridsson. När Sveriges ytternior inte har dagen blir det tunt med ”bara” Claar på nio meter som offensiv motor.
Jag förstår så klart att Sverige ska spela ett spel som passar spelartyperna. Det här är ett landslag fullt av skickliga attackspelare och man-man-specialister på nästan alla offensiva positioner. Men även här blir det i perioder för mycket individ och för lite struktur.
Nu ska det inte bara klagas. För spelmässigt såg det, åtminstone i de första matcherna, trots allt bättre ut under EM än under VM för ett år sedan. Det är visserligen svårt att hamna i ett lika bottenlöst mörker igen, men förbättringen fanns där. Å andra sidan var det nästan svårare att misslyckas den här gången än det var för ett år sedan…
Arbetet med att förenkla spelet, som Michael Apelgren pratat mycket om under EM, och som gjordes tillsammans med spelarna efter VM, har trots allt varit ett steg i rätt riktning, om än ett litet ministeg. Där finns en tanke, även om det verkar ta tid för det att sätta sig.
Det jag har svårare att förstå är hur Sverige kan flyga fram i de inledande matcherna, och sedan tappa nästan allt. Både bakåt och framåt.
Det har gnisslats kring målvaktsspelet. Att varken Palicka eller Appelgren kommit upp i sin normala nivå. Det stämmer. De kan bättre. Men det är också viktigt att komma ihåg hur svårt målvaktsspel är när försvaret gång på gång släpper till öppna och rena lägen. Målvakter är beroende av struktur. Den har inte funnits där tillräckligt ofta.
Jag undrar också varför en spelare som Nikola Roganovic inte fick mer speltid när exempelvis Eric Johansson (som var lysande i ett par matcher) hade det tungt. Är man uttagen i ett mästerskap måste man också kunna få chansen när det brinner. Har lagledningen bedömt Roganovic som tillräckligt bra för att tas ut före mer etablerade namn (vilket jag tycker de gjorde helt rätt i), då måste man också lita på honom nog för att ge honom viktiga minuter i stora matcher.
Apelgren borde få stanna
Det kommer säkert höjas röster om att Sverige ska byta förbundskapten. Och det är väl rimligt med tanke på resultaten i de här två mästerskapen. Men jag tycker i så fall att det ska finnas ett tydligt alternativ att ersätta Apelgren, och det tycker jag inte att det finns. Det finns ingen bättre svensk tränare där ute än Michael Apelgren, möjligen med undantag för Magnus Andersson och Per Johansson som är på ungefär samma nivå som ”Apel”. Alternativet är så klart att Sverige tar in en internationell coach, vilket så klart kan vara spännande.
Men det är klart att det här är ett gigantiskt misslyckande. Med den här lottningen, med det här utgångsläget, så ”enkel” väg har Sverige sällan haft mot semifinal. Och ändå misslyckas man. Det är under all kritik.
Ser vi till svensk handboll i stort är bilden ännu mörkare. Båda seniorlandslagen har två raka mästerskap utan att nå riktigt dit man vill. Okej, det är hårt att kalla damernas femteplats på EM 2024 för ett misslyckande, men faktum är att damlandslaget tappat enormt i nivå sedan fjärdeplatsen i OS sommaren 2024.
Just nu är svensk handboll inne i en tung period. Damlandslaget går svagt. Herrlandslaget går svagt. Flera ungdomslandslag går svagt. Och på klubbnivå halkar svenska lag allt längre ifrån.
Nåväl. Jag har fortfarande hopp. Framför allt på herrsidan, där det trots allt kommer gott om intressanta spelare underifrån. Men som helhet har svensk handboll inte haft ett så här tungt år sedan åren direkt efter Bengan Boys.
Och det om något borde oroa fler än bara oss som tittar på.