Gjorde Jonathan Carlsbogård rätt eller fel som tackade nej till landslaget? Ibland kan man önska att livet vore så enkelt som att allt bara var svart eller vitt. Men det här är en situation där det går att förstå båda sidor – och där båda kan ha rätt samtidigt.
När Michael Apelgren presenterade EM-kvaltruppen i tisdags saknades Carlsbogård. Min första tanke var att vänsternian, som nyligen blivit pappa, ville vara hemma med familjen. Så var det inte.
Apelgren förklarade att Carlsbogård tackat nej eftersom han vill ha offensiv speltid, något förbundskaptenen inte kan garantera. På kvällen pratade jag med Carlsbogård, som var öppen och tydlig med vad beslutet handlar om.
Han vill få chansen att visa att han fortfarande är en tvåvägsspelare. Inte kräva 60 minuters speltid eller några garantier, utan få möjlighet att konkurrera även offensivt.
– Jag får inte ut hela mig och hela mitt spel, förklarade han i vår intervju.
Det är inte svårt att förstå frustrationen. Carlsbogård var under sina bästa år i Lemgo en högklassig tvåvägsspelare och hade också en större offensiv roll i början av landslagskarriären. Nu har han i praktiken blivit en defensiv specialist.
Samtidigt förstår jag Apelgren. Förbundskaptenen ska inte belöna gamla meriter, utan ta ut det lag han tror har bäst möjligheter att vinna. Felix Claar, Axel Månsson, Nikola Roganovic och Eric Johansson är fyra offensiva alternativ som Apelgren just nu värderar högre. Jag hade också haft svårt att motivera att någon av dem skulle stå tillbaka offensivt för Carlsbogård.
Perspektiven går inte längre att förena
Men att jämföra spelarna offensivt säger inte allt om vad Sverige förlorar när Carlsbogård försvinner.
Han är en av världens bästa försvarsspelare. Det är en helt annan sak att bedöma vem som ska spela vänsternio i anfall än att ersätta den defensiva trygghet och rutin som Carlsbogård har bidragit med.
Apelgren kan alltså ha rätt i sin offensiva bedömning, samtidigt som Carlsbogård har rätt i att han kan bidra med mer än vad han får möjlighet att visa. Problemet är att de två perspektiven inte längre verkar gå att förena.
Jag har sett att en annan aspekt lyfts på sociala medier: vilken signal Carlsbogårds beslut skickar till unga spelare som behöver lära sig att prioritera försvarsspelet. Det är en relevant invändning. Handbollen behöver knappast fler ungdomar som tror att allt avgörs på offensiv planhalva.
Men jag är inte säker på att Carlsbogårds nej ska tolkas som ett avståndstagande från försvarsspelet. Han säger inte att försvar är oviktigt. Han säger att han vill få chansen att bidra även framåt. Det är en väsentlig skillnad.
Kanske är den större frågan hur vi värderar tvåvägsspelare. Carlsbogård har byggt sin landslagsstatus på att kunna bidra åt båda hållen. Att han vill fortsätta göra det behöver inte vara en dålig signal till nästa generation.
Vad betyder då beslutet för landslaget?
Olle Forsell Schefvert är en bra ersättare, och Sverige har fler alternativ med Oscar Bergendahl, Max Darj och Felix Möller. Men det är en sak att ha bra försvarsspelare och en annan att ersätta Carlsbogårds betydelse.
Inför VM i januari riskerar Sverige att stå utan en av sina viktigaste försvarsspelare. Carlsbogård har samtidigt varit tydlig med att han inte ser någon anledning att tro att situationen förändras på bara ett par månader. Han vill spela åt båda hållen och är inte beredd att acceptera den roll han erbjuds.
Apelgren har å sin sida inte stängt dörren för framtiden. Om förutsättningarna förändras kan Carlsbogård bli aktuell igen. Men just nu finns ingen självklar lösning.
Carlsbogård är en av de bästa personerna jag haft att göra med inom handbollen. Alltid trevlig, tillmötesgående och ett proffs ut i fingerspetsarna. Jag tycker fortfarande att han agerar professionellt, även om det förstås sticker i ögonen på många att tacka nej till landslaget.
Det betyder inte att beslutet är självklart rätt. Carlsbogård måste leva med konsekvenserna av sitt val, precis som Apelgren måste leva med konsekvenserna av att välja bort en spelare av den här kalibern.
Jag vet fortfarande inte vem som har mest rätt. Men kanske är det fel fråga att ställa.
Hur mycket ska en spelare behöva anpassa sig till en roll som inte längre passar honom – och hur mycket ska ett landslag vara berett att anpassa sin rollfördelning för att behålla en spelare av den här kalibern?
Det finns inget enkelt svar. Men det är en betydligt mer intressant diskussion än om Carlsbogård borde ha tackat ja eller nej.
Vill du komma i kontakt med mig? Det gör du enklast på ola.selby@handbollskanalen.se.