För bara några månader sedan befann sig Manuel Zehnder mitt i en lång rehabilitering, långt från rampljuset och fylld av osäkerhet. Nu är han tillbaka på en av handbollens största scener och presterar med självförtroende för Schweiz.
– Bara att få spela handboll igen känns fantastiskt, säger Manuel Zehnder i en exklusiv intervju med Handbollskanalen.
När man ser Manuel Zehnder tillbaka på planen under EM är det lätt att glömma hur nära hans resa var att ta slut helt. Tempot finns där. Självförtroendet finns där. Och viktigast av allt – glädjen finns där.
För Zehnder själv väger möjligheten att tävla igen tyngre än allt annat.
– Det känns riktigt bra, säger han när Handbollskanalen träffar honom på spelarhotellet i Malmö.
– Jag är bara väldigt glad över att få spela handboll igen. Bara att få prestera och spela handboll känns fantastiskt. Självklart är EM en av de största scenerna, så det ger det hela något extra.
Handboll har alltid varit mer än ett yrke för honom. Under de långa månaderna borta från planen blev det tydligare än någonsin.
– Det betyder allt för mig, fortsätter Zehnder.
– Efter min familj är handbollen den största delen av mitt liv.
EM fanns inte i tankarna
När knäskadan inträffade fanns tankar på ett EM inte med i bilden. Fokus låg på att ta sig igenom det, rehabiliteringen och att ta en dag i taget.
– I början var det egentligen aldrig planen. Jag sa aldrig till mig själv att jag var tvungen att spela EM. Jag fokuserade bara på min rehab och sa till mig själv: om jag känner mig 100 procent i december, då ska jag försöka.
Trots den inställningen var tvivel oundvikliga.
– Självklart fanns det tvivel, erkänner han.
Allvaret i skadan stod klart redan från första stund.
– Direkt, säger Zehnder när han får frågan om när han insåg att det skulle bli en lång rehab.
– Jag hade aldrig känt så mycket smärta på en handbollsplan tidigare. Jag visste direkt att det här var något annat.
”Kanske kan jag fortfarande spela handboll”
Veckorna som följde testade honom både fysiskt och mentalt. Men i stället för att fastna i frustration hittade Zehnder trygghet i struktur.
– Jag tycker att det fungerade okej överlag. De första dagarna var tuffa, känslomässigt. Men jag ställde om ganska snabbt. Jag hade en bra rehabplan, och det hjälpte mycket.
Längs vägen fanns avgörande ögonblick där tron långsamt kom tillbaka. Inga dramatiska genombrott – snarare små bevis på att kroppen, och spelet, var på väg tillbaka.
– Det första stora steget var mitt första sex-mot-sex-pass med Magdeburg. Det var då jag kände: kanske kan jag fortfarande spela handboll.
Nästa steg togs på största möjliga scen.
– Och så klart matcherna i januari. Den första matchen i EM var ännu ett stort steg.
Det som sticker ut är inte bara att Zehnder är tillbaka – utan hur han är tillbaka. Han ser självsäker, beslutsam och bekväm ut, något han själv ställde krav på under hela processen.
– Jag sa alltid till mig själv att om jag kommer tillbaka, då vill jag spela på 100 procent. Aldrig på 80 procent. Nu känner jag mig 100 procent igen, både i knät och i mina färdigheter.
Det fanns aldrig något intresse av att smyga sig tillbaka bara för att delta.
– Jag sa bara till mig själv: spela handboll, för det är det jag älskar.
Naturligtvis satte skadan sina spår i början. Vissa situationer krävde tålamod och mentalt arbete innan fullt förtroende var tillbaka.
– I början, under de första sex-mot-sex-passen och de första matcherna, tog jag kanske ett steg tillbaka i en-mot-en-situationer. Men nu känner jag att jag är tillbaka på 100 procent där också.
Den största delen? Den mentala
Det största arbetet, erkänner han, skedde i huvudet.
– Självklart jobbade jag mycket mentalt – hur jag vill reagera i matcher. Men nu är självförtroendet tillbaka till 100 procent.
Att gå igenom en så lång och osäker rehabilitering har också förändrat hans perspektiv. Det finns mer tacksamhet nu – och mer hunger.
– Det är inte lätt att komma tillbaka från en sådan här skada. Jag sa alltid till mig själv: ge 100 procent, kanske funkar det, kanske inte.
Den här gången gjorde det det. Ett år borta från tävlingsspel gav också utrymme för reflektion, inte bara kring handboll utan kring livet i stort.
– Jag lärde mig mycket. Jag hade nästan ett helt år på mig att fundera över vem jag är och vem jag vill vara, både som person och som spelare.
Resultatet är en spelare som inte bara ser återställd ut – utan också mer grundad.
– Jag har tagit några stora steg i mitt liv, avslutar han.