I LUGI var han den stora stjärnan – i nya klubben Flensburg har Simon Jeppsson en tillbakadragen roll, åtminstone så här långt. Men 22-åringen har inga problem med det utan njuter av tillvaron i Tyskland.
Förra säsongen var Simon Jeppsson en av de bästa spelarna i Handbollsligan. Vänsternian har alltid varit en skicklig skytt men förra säsongen hände något och Jeppsson utökade sitt register med ett fint passningsspel, något som gjorde honom till ett hot i varje anfall. Det gjorde att Jeppsson blev den som tog alla val i LUGIs anfallsspel och just därför är det skilda världar för honom i Flensburg där det sett helt annorlunda ut så här långt på säsongen.
– Det är en stor skillnad men samtidigt har jag varit i den här situationen tidigare – när jag kom upp i LUGIs A-lag. Då fick jag hoppa in i halvtaskiga situationer, antingen när ingenting fungerade eller när vi hade ledningen med tio mål och det inte var mycket kvar på matchen, säger Simon Jeppsson till Handbollskanalen.
– Jag hade heller inte förväntat mig att få spela 45 minuter per match, man får bygga upp förtroende hos tränaren med små prestationer i taget och jag känner ändå mig nöjd med säsongen så här långt.
Hur är relationen med tränaren Maik Machulla?
– Vi har en bra dialog och han tror på mig. Jag har ett treårskontrakt och det är inte första året som man ska behöva ta sådant ansvar som jag hade i LUGI.
I LUGI spelade du i stort sett 60 minuter varje match och var dessutom inblandad i det mesta. Hur är det att nu komma in på plan och förväntas göra något bra av de minuter du får spela?
– Det kräver tålamod. Det är en stor förändring att gå från att spela minst 50 minuter per match och vara en bärande spelare till att komma in i den här rollen. Samtidigt försöker jag tänka att om man tar de kliven i Flensburg och blir en bärande spelare har man inte många steg kvar till toppen.
När man pratar med Simon Jeppsson glömmer man fort bort att han bara är 22 år gammal. Vänsternian har varit med länge och är mogen och insiktsfull. Lundasonen verkar helt enkelt ha rätt inställning.
– Jag inbillar mig att jag föredrar att komma in på plan när det står 23–23 och det är tio minuter kvar. Då har man inget att förlora eftersom man har blivit inbytt av en anledning, att det inte fungerat tillräckligt bra med de som spelat. Då kan man göra ordentlig skillnad med ett skott eller en passning. När det är avslaget är det svårare att hålla 100 procent fokus och leverera.
Hittills har säsongen varit lite upp och ner för er i Flensburg. Två förluster i Bundesliga mot lag ni ska besegra, men också seger mot PSG i Champions League. Hur har känslan varit i laget?
– Det har verkligen varit upp och ner. Vi åkte ur tyska cupen, en turnering där Flensburg varit i Final Four i många år. Det var så klart en besvikelse även om det var Berlin som slog ut oss och de är ett av seriens bästa lag. Flensburg är en klubb med höga ambitioner: vi ska vinna titlar och spela om mästerskap. Torskar man två bortamatcher i början som vi gjorde mot Hannover och Leipzig så börjar folk tvivla direkt. Men samtidigt förstår jag det, vi är här för att leverera och gör vi inte det blir det mer press på alla.
– Men jag tror att Bundesliga blir väldigt jämn i år och ger man inte 100 procent, framförallt på bortaplan, förlorar man.
Om vi lämnar handbollen för en stund, hur trivs du med allting utanför?
– Det har hänt otroligt mycket – det sociala med att flytta hemifrån till ett nytt land och till exempel få inreda en lägenhet med min flickvän. Men det har varit jättebra månader. Jag ska inte säga att det har varit tufft men det har varit mycket att ta tag i. Nu börjar allt att falla på plats och allting känns helt rätt.
Vad betyder det att ha din flickvän med dig?
– Det är otroligt skönt, vi har fått ett jättefint hem tillsammans. Det hade varit betydligt tuffare att flytta själv. Men nu ska hon snart iväg till Australien i nästan två månader, då blir det tungt för mig.
Tur då för 22-åringen att Flensburg är känt för att vara en familjär klubb.
– Det känns verkligen så, det är den skandinaviska miljön och en otroligt familjär känsla. Det är bara fyra tyskar i laget inklusive tränaren, annars är vi ju mest skandinaver. Behöver man något eller om det är något man inte förstår är det en otrolig trygghet att kunna vända sig till någon av de andra skandinaverna.
Men nu är det landslaget som gäller och ni är tre stycken vänsternior uttagna: du, Lukas Nilsson och Philip Henningsson. Vad skulle du säga att ni har för likheter och olikheter som spelare?
– För det första är vi ju alla tre i ungefär samma ålder, det skiljer inte många månader mellan oss.
Om jag säger så här, du och Lukas är lite vassare framåt än Henningsson, men han är en lite bättre försvarsspelare. Vad säger du då?
– Philip har gjort det riktigt bra i IFK Kristianstad och är mer en försvarsörn än mig och Lukas kanske. Men mitt mål är att spela försvar, jag har fått det förtroendet i Flensburg också och det är rätt utvecklande att spela tillsammans med Tobias Karlsson som fortfarande är en av världens bästa försvarsspelare.
– Men vi är fortfarande unga alla tre och jag tror jag pratar för oss alla när jag säger att man vill vara med på tåget och se vad det blir med det här unga landslaget.
Simon Jeppsson är en stor LUGI-supporter och på upptaktsträffen till Handbollsligan skickade vänsternian en hälsning till laget. Att han bryr sig mycket om sin förra klubb råder det ingen tvekan om.
– Jag har sett alla matcher hemma från soffan i Flensburg så det får jag tacka Cmore för, säger han och ler.
Många spelare pratar om att de följer sina gamla klubbar, men det måste vara ovanligt att ha sett samtliga matcher?!
– Det är ändå mitt gamla lag och många av spelarna är mina närmsta vänner som jag håller kontakt med nästan dagligen. Jag ser inte mycket annat från Handbollsligan men LUGI följer jag. Jag tycker att de har börjat jättebra och varit precis lika bra i försvaret som de brukar vara, de tappade ju knappast en stor försvarspjäs när jag lämnade, skrattar Simon Jeppsson.