Handbollskanalen fick en pratstund med Isabelle Andersson, den 21-åriga vänsternian som i somras blev utsedd till ”Årets komet” i svensk damhandboll. För sin starka säsong med H65 Höör – som hon var med och tog till SHE-final – belönades hon med en plats i den svenska OS-truppen. Men i slutskedet av genrepet, bara några dagar innan OS, gick hennes korsband av och hon tvingades lämna återbud till turneringen.
På plats i Japan hade Isabelle Andersson packat sin resväska och om några timmar skulle hon och resten av handbollslandslaget ge sig iväg mot Tokyobukten och in till OS-byn för första gången. Tidigare under dagen hade hon och några lagkamrater tittat på bilder som fotbollslandslaget lagt upp på Instagram, där de tagit foton med de berömda ringarna.
Det enda som saknades i väskan var handbollsskorna, för innan avfärden hade Sverige en träningslandskamp mot Norge att klara av. Men efter att Isabelle Andersson blivit inbytt i mitten av den andra halvleken hände det som inte fick hända.
– Jag hade spelat tio minuter, kanske en kvart och det gick ganska bra. Sen kom jag in i en rörelse i mitten, vilket händer ganska ofta. Jag skulle ta ett nollsteg, landa med båda fötterna och sen gå åt vänster. När jag landade kändes det som att det klickade till. Det var som om tiden stod stilla. Jag hörde att det knakade och antog att det var så det kändes när korsbandet går av. Min första tanke när jag lämnade planen var att ”det här är ju helt sjukt”, det går ju inte att föreställa sig att det ska hända, säger hon.
Den kvällen fick hon åka och göra en magnetröntken och ”allt var rörigt”, säger hon. Johanna Westberg fick blixtinkallas till den svenska OS-truppen. Stödet på plats från lagkompisen i H65 Höör, Emma Rask, som var reserv i OS-truppen och inte fick åka med till OS-byn, var ovärderligt.
– Men dagen efter var ju ren jävla tortyr. Det värsta var när jag läste om det i medierna, det var då det blev uppenbart att det hade hänt mig.
Många som har tagit för sig
Trots att det har varit jobbigt har hon sett alla Sveriges matcher, förutom den sista.
– Det har varit jättekul att se laget och att de har gjort det så bra. Det har varit mäktigt att se att det är många som har tagit för sig. Men på ett sätt känns det nästan ännu mer skit när det går bra. Jag hade ju varit med på hela resan och skulle varit där, säger hon.
– Jag tycker väl generellt att laget inte är så beroende av skyttet längre utan har spelat med mer fart. Jenny och Jamina spelar det snabba spelet med genombrott och det är jobbigt att sitta hemma och känna att det är det jag är bra på, säger hon.
Nästa onsdag väntar en operation i Stockholm, där hon har sin familj, och sen blir det rehabilitering under större delen av den här säsongen nere i Höör. Isabelle Andersson känner att hon har bra stöd runt omkring sig, inte minst från H65 Höörs tränare, Ola Månsson.
– Gud ja, direkt när det hände så är han den första man vill ringa och berätta det för. Höör har haft så mycket skador och det var tufft att berätta att man inte kan vara med. Tomas (Axnér) frågade om han skulle ta samtalet men jag sade att jag ville göra det själv, säger hon.
Hoppas på SHE-slutspel
Förhoppningen är att kunna vara tillbaka till SHE-slutspelet, om hon är redo, hon vill inte ta några onödiga risker.
– Nu gör det åtminstone inte så ont i knät längre, men vi får se. Jag har ju fortfarande inte spelat något slutspel i Höör inför publik. När jag kommer tillbaka blir det två år sedan jag spelade med publik, säger hon.
På frågan om hon redan nu tänker på OS om tre år, i Paris, svarar hon:
– Det är klart att man hört den kommentaren nu – om Paris – och det är klart att det finns med som målsättning. Men först ska man komma tillbaka och prestera, sedan ska Sverige kvalificera sig och sedan ska man ha en förbundskapten som tar ut en. Så det är mycket som ska stämma och det känns ju ännu mer skit när man tänker att man kanske fick sin enda chans nu, säger hon.
