Ta hand om dig för helvete!

Jag är ingen person som svär ofta, det händer naturligtvis, men ganska sällan. Svordomar ses ju som något fult vilket skulle kunna leda oss in på området klassförakt, vilket är ett intressant område. Svordomar skulle dock även kunna leda oss in på division tre herrar. Men nu är det ju hälsa vi ska prata om och då kan jag känna att kraftuttryck kan vara helt befogat. För hälsa är bland det mest dyrbara vi har, och även det mest sköra. Ingen av oss kan någonsin ta vår hälsa för givet oavsett hur felfritt vi sköter vår kost, hur bra fysik vi har eller om sanerar våra hem från skadliga plastprodukter. Det vi kan göra är att ge oss goda förutsättningar för vår hälsa och en av dessa saker är enligt mig att låta oss bli friska innan vi ger oss på träningen igen. 

Den här har varit min första handbollssäsong här i Göteborg och jag har inte spelat en match på nästan två månader på grund av sjukdomar, antal träningar senaste månaderna är inte heller något att skryta om direkt. Det ska ni alla veta, att börja jobba på en skola när man har lite halvdåligt immunförsvar är inget jag rekommenderar någon! Jag kommer knappt ihåg hur det känns att inte vara minst lite småkrasslig längre. Det är någon slags standard för mig numera.

De senaste åren har jag varit sjuk ofta, jag vill gissa på att det till stor del berott på stress, dålig kosthållning (delvis tack vare stressen) och utbildning/arbeten där jag kom i kontakt med mycket människor. Lite för lite och oregelbunden sömn på det och alldeles för lite eller mycket träning och förkylningen är ett faktum för mig. Under mitt sista år på universitetet när jag pluggade 100 % och jobbade 70 % var jag riktigt sjuk med feber cirka en gång i månaden. Härliga tider! Eller kanske inte… Jag vill inte alls minnas att jag varit sjuk mycket som yngre, det känns ju onekligen avlägset när jag tänker på de träningspriser jag har hemma i bokhyllan. Träningspriser = bra närvaro.

Men visst var jag sjuk som ung, dock inte alls lika ofta, det är i praktiken omöjligt att jämföra mitt hälsotillstånd nu jämfört med då. Så ibland vill jag lägga mig på soffan, sluta ögonen och tänka tillbaka på tiden då förkylning och halsont var något man hade några få gånger per år.  Men, och nu kommer ett väldigt viktigt men, jag var hundra gånger mer dumdristig då än vad jag är nu. Jag tränade och spelade matcher med hög feber, halsont och hosta. Inte en gång, inte två gånger, utan flera gånger. Jag har mörkat mitt mående och trots att jag svettas ungefär fem gånger så mycket som i normala fall så har jag alltid fullföljt matcherna och träningarna. Inget var viktigare än handbollen, inte ens min hälsa.

När jag var yngre såg jag det som ett tecken på styrka, att kunna prestera fast febern brinner i min kropp och varje liten muskel värker. Men nu är jag så pass gammal och förståndig att jag inser att ordet som bör användas inte är styrka utan IDIOTI. Då var jag ung och dum, det är jag inte längre och således så tränar jag inte när jag märker att min kropp inte mår bra. Ibland är det väldigt jobbigt psykiskt att säga att man inte kommer på träningen, speciellt när man som jag är ny i laget. Till slut känns det som att man knappt är en del av laget längre och att du lika gärna kan lägga det hela på hyllan. Ganska löjliga tankar, men logiska.

Jag tänker inte säga att det bara är yngre som tränar sjuka, tvärtom så tror jag att det i större grad är vuxna som börjar träna alldeles för tidigt efter sjukdom eller som helt och hållet struntar i att de är sjuka och tränar på ändå. Vi är ibland mer rädda om den psykiska hälsan, det vill säga att vi känner oss mentalt dåliga om vi inte tränar, snarare än den fysiska hälsan.

Jag har tagit ett beslut att hälsan måste gå först, jag är inte villig att drabbas av till exempel hjärtmuskelinflammation som kan orsakas av vanliga förkylningsvirus för jag tränar sjuk. Det finns inget som är värt att offra hälsan för och garanterat är inte en eller fler handbollsträningar värt att offra sin hälsa för. Du har bara en kropp, du kan inte påverka allt som sker dig hälsomässigt men du kan ju alltid ge dig själv de bästa förutsättningarna och du, ta hand om dig för helvete.

27-årig tjej med rötterna i Smålands Jerusalem som numera bor i staden där alla heter Glenn. Utbildad idrottsvetare som arbetar med friskvård och som titulerat sig som handbollsspelare i 14 år. Tror på att träning är botmedel mot mycket men även att choklad kan vara det. Vill leva utan att ångra någonting och skriver därför relativt utelämnande krönikor om mig själv om saker som ligger nära hjärtat.