ANNONS

Lundvall tänker till: Om handbollsutveckling

Debutkrönikan om antagonister skapade diskussion och nya tankeprocesser. Nu är Henrik Lundvall tillbaka och tänker till kring utveckling.

Handbollens utveckling har under den senaste tiden varit uppe på tapeten, inte minst genom samma medium där du nu läser denna text. Utveckling i alla ära, men få saker tas förgivet lika mycket som meningen hos termen ”utveckling”. ”Utveckling” betyder som bekant en (ofta positiv) förändring. Men hur går utveckling till? När sker utveckling? Hur kan man förstå utveckling? Nedan delar jag mina tankar om saken genom och ta inspiration från vetenskapsfilosofin. Jag kommer argumentera för att handbollens utveckling inte kan förstås enhetligt. Detta eftersom, kort sagt, olika former av utveckling kräver olika analytiska modeller för att förstå.

Som ett första steg i en utökad förståelse av utveckling måste vi fråga oss vad det är som utgör själva utvecklingen – vad är det som läggs till, tas bort, ökar eller minskar som får oss att prata om utveckling? I vetenskapen finns ett ganska självklart svar, nämligen kunskap. Vetenskapen söker kunskap, och när vi anser oss ha funnit kunskap kan vi i förlängningen prata om att vetenskapen har utvecklats.

Man får dock inte vara naiv och tro att saken är klar. Att det är just kunskap som utgör vetenskapens utveckling är en sak, men nästa fråga kommer omedelbart: Hur, eller på vilket sätt, utvecklar kunskap vetenskapen? Ett svar på denna fråga kräver ett val mellan två övergripande syner om hur vetenskapen utvecklas. Enligt en ackumulerande utvecklingssyn utvecklas vetenskapen när ny kunskap aggregeras med den redan existerande mängden av kunskap. Tycho Brahe utmanade först trosföreställningen att jorden är solsystemets mittpunkt genom observationer av Mars rörelse på himlavalvet. Därefter kunde Johannes Kepler använda Brahes data för att formulera lagar om planeters rörelser och elliptiska omloppsbanor. På så sätt fick istället teorin att solen är solsystemets mittpunkt starkt stöd. Senare kunde Newton visa att Keplers lagar kunde ses som konsekvenser av Newtons egna rörelselagar.

Liknande aggregation av kunskap anser jag att man kan observera inom handboll. Spelare har med tiden utvecklat nya tekniska färdigheter, tränare kan ta del av ett större utbud av handlingslösningar vid unika match- och träningssituationer, vi har mer kunskap om hur vi bör träna för att (så gott vi kan) undvika skador, spelare och tränare har större kunskap om hur man spelar snabbare handboll, och så vidare. I alla dessa exempel så har ny kunskaps aggregerats med redan existerande sådan: Genom att veta att man möter en större risk för skador vid för intensiv träning under för lång tid så kan vi vid tillfällen då vi måste träna lugnare passa på att träna på nya tekniska färdigheter som vi har sett andra lyckats utföra. Att förstå och handla därefter är en fråga om aggregerad kunskap.

Men utveckling inom handbollen är inte enbart en fråga om kunskap, och om vi blint förlitar oss på en ackumulerande utvecklingssyn i termer handbollskunskap får vi problem. Hur ska vi tolka handbollshändelser som när handbollen övergick från att spelas med 11 spelare i respektive lag till att istället spelas med 7 spelare, och på en mindre spelplan? Eller för att ta en mer aktuell händelse: Hur ska vi förstå vad som hände när det exempelvis bestämdes att utbytt målvakt får bytas in igen genom valfri medspelande utespelare. Jag vill hävda att det tidigare exemplet är ett avgörande steg i handbollens utveckling, och Dr Hassan Moustafa (IHF:s ordförande) skulle inte tveka att säga detsamma om det senare. För att kunna inkorporera dessa, och andra, typer av händelser i en heltäckande syn på handbollsutveckling så behöver vi ett nytt verktyg. Vi måste således vända oss tillbaka till vetenskapsfilosofin.

En annan övergripande syn på vetenskaplig utveckling är en revolutionär sådan. Om man ser på vetenskapens utveckling med revolutionära glasögon så lägger man istället vikt vid faktumet att historien är full av exempel när äldre teorier överges i ljuset av motsägande observationer, eller att en teori byts ut mot en ny sådan som i någon bemärkelse bättre förklarar observerade fenomen. Du kanske inte har hört talas om den amerikanska filosofen Thomas Kuhn, men vad du definitivt har hört är ordet paradigm eller paradigmskifte. Kuhn skapade begreppet vars mening kan förstås, lite grovt sagt, som sättet på vilket vetenskap utövas i ett givet fält. Ett paradigm innehåller 1) fältets allmänt etablerade och accepterade teorier, 2) frågor som är meningsfulla att ställa sig givet dessa accepterade teorier, och 3) metoderna som anses lämpade att tillförlitligt finna svar på frågorna (Jerkert 2022, s. 155).

Tänk på ett paradigm som en pusselram. Att utöva vetenskap inom denna ram – att hitta och lägga inre pusselbitar – är att, enligt Kuhn, utöva normalvetenskap. För vår handbollskontext, är alltså detta att spela handboll utifrån de regler och normer som råder (rundgång om man kommer från Göteborg eller juggeväxel om man kommer från Skåne). Men med tiden, menar Kuhn, kommer normalvetenskapen att observera tillräckligt många (eller utmanande) anomalier som ifrågasätter själva paradigmet. Det är inte längre lika självklart att pusselramen är den korrekta, och vi kan inte längre omfamna den utan förbehåll. Processen fortgår till den punkt då paradigmet överges, antingen för avhållandet av teoribeskrivning av anomalierna eller för en övergång till ett nytt paradigm. Runt 1800-talets sekelskifte kunde man inte längre, inom ramen för det Newtonska paradigmet, bortse från Merkurius avvikande omloppsbana. Kort därefter ersattes Newtons gravitationsteori. Ett paradigmskifte hade skett, och det kallar för en vetenskaplig revolution!

Om man tillämpar Kuhn revolutionära utvecklingssyn på handboll så blir mina exempel om 7-6 spel och antalet spelare lättare att förstå. Moustafa, men även de personer som låg bakom förändringen av antalet spelande spelare, ansåg att det övergripande sättet på vilket vi spelar handboll måste förändras (förhoppningsvis till något mer värdefullt). Det var inte tillräckligt att vi blir lite snabbare, lite starkare, lite smartare, skjuter lite annorlunda och så vidare, för att uppnå denna form av utveckling. Handbollens utveckling kan därför inte enbart reduceras till en kunskapsfråga, utan ibland förändras spelet som sådant.

Så, givet att det utöver aggregerad utveckling också sker revolutionär handbollsutveckling, är det då begripligt att jämföra handbollsaktiviteter över olika handbollsparadigm? När man idag tittar på matchsammandraget från när Bengan boys vann VM-finalen 1990 mot Sovjet så får man alltid se samma mål från Ola Lindgren. Han gör en långsam stegisättning på niometer, hoppar upp och skjuter (inte jättehårt) i mål. Första gången jag såg det blev jag skeptisk – var det här verkligen den annars så omtalade och duktiga Lindgren? Enligt Kuhns (2012, s. 149) synvinkel så hade jag inte helt och hållet förstått mitt eget tvivel eftersom,

”på ett sätt som jag inte kan explicera vidare så praktiserar förespråkarna av olika paradigm deras respektive aktiviteter i olika världar. (…) En värld är inbäddad i ett plant rum, medan en annan bäddas in i ett krökt sådant. Att praktisera i olika världar gör att [handbolls]personerna ser olika saker när de tittar från samma punkt åt samma håll. (…) Innan de kan hoppas på att kommunicera med varandra, så måste den ena eller den andra gruppen uppleva vad vi har kallat ett paradigmskifte” (Min kursivering).

I Lindgrens Bengan boys värld observerade man samma sak som vi, idag, skulle observera, nämligen en eller två stora och passiva försvarare på sexmeter. Men utan ett begrepp om hur man kan straffa en sådan passivitet med effektivare metoder än ett niometerskott underbyggt av en (i mitt tycke onödig) stegisättning, så är Lindgrens praktiserande från 1990 inte jämförbart med, exempelvis, Mathias Gidsels praktiserande. Gidsels och Lindgrens respektive handbollsparadigm är, i Kuhns ord, inkommensurabla. Alltså, det går inte hävda att Gidsel på något sätt har förfinat Lindgrens rörelsemönster. Istället är dessa två handbollsspelares respektive rörelsemönster fundamentalt annorlunda – de båda lägger pussel i olika ramar och går därför inte att jämföra.

Kanske finns det fler utvecklingshändelser inom handbollen som är bättre lämpade att förstås i enlighet med en revolutionär syn på utveckling än vad vi tror. Vad jag handbollshistoriskt har förstått så var det exempelvis någon gång efter millenniumskiftet som kloka handbollshjärnor började inse att ”man kan ju faktiskt också kontra på avkast”, och skiftet från en mer statisk handboll satte fart ordentligt. Var det ett paradigmskifte? Jag vet inte. Vad anser du? En sak är ändå säker enligt mig, handbollens utveckling är inte så enkelt som en linjär och aggregerande förändring av kunskap.

Litteratur
Jerkert, Jesper. (2022). Reasoning about Science: Issues of Philosophy and Method. Filosofiavdelningen, Kungliga Tekniska Högskolan (KTH).

Kuhn, Thomas. (2012). The structure of scientific revolutions. 4:e och 50-årsjubileum uppl. Chicago: The University of Chicago Press.

Mer läsning från Henrik Lundvall:

Lundvall tänker till: Varför du och jag behöver handbollsantagonister

ANNONS
ANNONS