Ibland blir det extra tydligt det där med selektering när man kliver in i idrottens värld. Hur vi vuxna väljer eller väljer bort spelare. I bästa fall med en förklaring. Men alldeles för ofta kommer ingen förklaring. Vad beror det på? Egentligen.
Varför är vi vuxna så dåliga på att hantera den typen av situationer.
I de föreningar som har lag i de två högsta serierna och parallellt en stor ungdomsverksamhet kommer där en dag när alla ungdomar faktiskt inte får plats i A-truppen. Hur gör klubben då? Säger till varje spelare att självklart kommer du att få speltid? Eller finns där mod att hjälpa dem som fortfarande vill spela vidare till en förening i närheten? Eller bli domare, funktionär eller någon annan av alla de roller som finns i handbollens magiska värld?
Tyvärr har jag alldeles för många gånger upplevt ledsna barn och ungdomar från hela Sverige. Som vi vuxna faktiskt svikit. Som blivit bortvalda, utselekterade. I bästa fall med någon form av förklaring. Men alldeles för ofta utan någon ordentlig förklaring och dessutom utan hjälp att hitta en ny förening. ”Det ordnar sig ska du se” är ett uttryck vi vuxna säger till varandra och tyvärr också till barnen/ungdomarna. Men när det inte gör det vem har ansvaret då?
Toppning är ett annat ord för selektering. Eller nivåanpassad matchning. Hett ämne? Ja. Behöver vi vuxna bli bättre på att våga vara tydliga? Ja. Du som är tränare kan ju börja med att fråga dig varför du föredrar vissa spelare framför andra. Vad är det som gör att du väljer dem? Egentligen.
Å generellt kan vi inom handbollsSverige fråga oss varför vi inte har ett bättre kontaktnät mellan föreningar. Med den uttalade ambitionen att hjälpa spelare vidare i sin utveckling. Som ett självklart inslag i handbollskulturen.
Det där med utselektering blev mycket tydligt när jag fick möjlighet att starta upp ett juniorlag som tränade en gång i veckan och spelade i juniorserien. Intresset var stort. Det kom spelare från flera olika föreningar och glädjen genomsyrade alla. Något som fick mig att höja på ögonbrynen var att 75% var vana att spela på vänstersex! Varför hade de inte fått prova på att använda båda sina händer = kunnat spela på både högernio och högersex = gett en större bredd i det lag de en gång spelat i?
Hur hanterade jag den här utmaningen? Jo jag lät alla prova olika positioner. Ingen fick ha en fast position. Det jag såg på träningarna var hur mycket handboll de kunde allihop, men självförtroendet hade fått sig ett antal knäckar. Sakta men säkert så började de blomma upp, hitta varandra både på träning och matcher. Det var härligt att få vara en del i det.
Mitt tips till alla er som tränar barn/ungdomar i handboll eller någon annan lagidrott är att tänka utanför boxen, i nya banor. Det blir kanske ”jobbigare” i stunden men i längden får du en bredare trupp och förhoppningsvis mindre skador. Du slipper belasta ett fåtal spelare för hårt.
Försök också låta en ny spelare hålla i en övning varje träning. Vi tänker olika och det är både lärorikt och intressant att se nya lösningar. Dessutom får hen kanske smak för att ha ett eget lag en gång i framtiden.
Avrundar med ett av mina favoritordspråk från min uppväxt – Den som inte vågar misslyckas kan heller inte räkna med att lyckas.
Mina övriga krönikor
hittar du under Mer Handboll/Krönikor
11/5 2019 Handboll året runt är det ok?
23/3 2019 Dags att byta ut gammal skåpmat?
16/3 2019 Javisst ja de ska ju också vara med!
9/3 2019 Att våga gå sin egen väg
2/3 2019 Vad väljer du?
23/2 2019 Alla dessa matcher
16/2 2019 Hur får du ihop ekvationen?
9/2 2019 Rastar du också din mobil?
2/2 2019 En katt bland hermelinerna
26/1 2019 Vinna till varje pris?
19/1 2019 Det intensiva spelschemat
12/1 2019 Drömmen om guld
15/12 2018 Det får mig att se rött
8/12 2018 Den underskattade glädjen
1/12 2018 De allra mest ifrågasatte
24/11 2018 Det där med skador stora som små
17/11 2018 Har du också ett handbollshjärta?
10/11 2018 På läktarplats?
3/11 2018 En handbollstränares vedermödor