Lördagskrönikan eller Hur får du ihop ekvationen?

Handbollsglädje och kamp Skadevi Cup 2006. Foto:Viktor Ljungström

God lördagsmorgon. Står det lite handboll på agendan eller är det något annat som gäller just den här dagen? Kanske har du barn som tycker att det är skönt att få lov att sitta framför datorn och spela spel trots att solen skiner ute? Bara för att det är helg.

ANNONS
ANNONS
ANNONS

Vi får en hel massa olika signaler om övervikt, att barn måste röra mer på sig, att de ska få leka mer, få hålla på med olika idrotter så länge som möjligt och så vidare. Det låter fint det gör det. Men för alla er som redan ägnar större delen av er fritid till att skjutsa barnen till och från olika aktiviteter känns det säkert som omöjligt att uppnå.

Ditt barn älskar kanske handboll. Det betyder tre träningar i veckan plus matcher på helgerna. Har du tur är det matcher i veckorna i stället så någon enstaka helg blir ledig. Inget skjutsande utan möjlighet att göra något helt annat. Fast vänta lite det andra barnet håller på med ridning, så det blir skjutsande i alla fall. Medan det tredje barnet tränar fotboll året om.

Hur får man ihop en sådan ekvation som förälder? Det rekommenderas ju dessutom att man själv ska träna, men när finns den tiden? Kanske är den ena föräldern på resande fot i arbetet och hemma varannan helg eller aktiv i en av barnens idrotter som tränare. I båda fallen har du själv ansvar för att de andra barnen kommer iväg på sina aktiviteter. Så hur får du ihop ekvationen?

När de sedan börjar gymnasiet och kan ta sig själva överallt tar intresset för idrotten slut. Då blir det 100% studier för att få så bra betyg som möjligt. För den klubb de varit aktiva i inte har något alternativ som erbjuder träning en gång i veckan och spel i en lägre serie. Ingen möjlighet att röra på sig i favoritsporten tillsammans med sina minst lika ambitiösa kompisar.

Det är ju inte längre som när många av oss vuxna växte upp. Före datorernas och mobilernas tid. Då när vi kanske kunde blockera familjens telefon 1-2 timmar per kväll. Sedan var man tvungen att åka och hälsa på eller allra helst mötas någonstans utomhus. Minns du den tiden med nostalgi? Eller med avsky?

Där finns en stor diskrepans mellan teori och praktik. Mellan idrottsrörelsens önskemål och politikernas beslut. Mellan vad som är rimligt och vad som är önskvärt. Mellan vad som är roligt och vad som är tvingande. Mellan vad du hoppas som förälder och hur det faktiskt blir. Mellan hurtbullar och soffpotatisar. Mellan hälsofreaks och hamburgerfreaks.

För egen del har jag alltid älskat att röra på mig och fått göra det i stor utsträckning ända tills jag studerat färdigt på högskolan. Då hamnade jag bakom ett skrivbord eller i bilen på besök till olika kunder. Jag fick tjatat till mig ett höj- och sänkbart skrivbord. Plus att mitt hundägande sett till att jag kommit ut och rört på mig i ur och skur. Ett liv som passar mig och min familj. Ett liv som ger oss glädje.

Det jag läst och hört är många som lärt sig att avsky fysisk aktivitet för att man blir svettig, retad, känner sig mindre värd. Hur blir det så? Och de som måste prioritera bort sin älsklingsidrott för att det bara erbjuds elitsatsning. Eller de som vill satsa men inte får. För att de inte ”duger”. Där finns många som slutar att röra på sig pga hur vi vuxna bemöter dem. Det tycker jag är minst sagt trist.

Tänk om du som arbetar med barn och ungdomar och kanske till och med som idrottslärare vågade kliva lite utanför ramarna och bygga upp hela havet stormar.  Tillsammans med eleverna. Ge dem som inte gillar att röra på sig chansen att bygga, medan de som gillar att röra på sig får chansen att utmana sina kroppar.

Å om du som är tränare unnade dig att ha roligt på träningarna. Se till att ”det allra tråkigaste” = uppvärmningen, blev det allra roligaste genom att utmana dig själv att tänka nytt ofta. Å du som är förälder läste en rolig bok medan ditt barn idrottar och struntade i att vara så himla effektiv för en gång skull. Å hade lite roligt i all enkelhet.

Tänk om klubbar som elitsatsar självklart hade ett nätverk med andra klubbar. Kunde erbjuda ungdomar som vill fortsätta att satsa, men inte får plats eller dem som vill träna mindre, bra alternativ på nära håll. I god tid. Så att även familjen och kompisarna hinner fundera. Så att glädjen över idrotten får fortsätta att blomma.

I min värld är livet till för att levas på ett så glädjefyllt sätt som möjligt. Det är något jag önskar dig som läst såhär långt också. Fortsatt trevlig lördag 😉

Mina övriga krönikor
hittar du under Mer Handboll/Krönikor

9/2 2019 Rastar du också din mobil?
2/2 2019 En katt bland hermelinerna
26/1 2019 Vinna till varje pris?
19/1 2019 Det intensiva spelschemat
12/1 2019 Drömmen om guld
15/12 2018 Det får mig att se rött
8/12 2018 Den underskattade glädjen
1/12 2018 De allra mest ifrågasatte
24/11 2018 Det där med skador stora som små
17/11 2018 Har du också ett handbollshjärta?
10/11 2018 På läktarplats?
3/11 2018 En handbollstränares vedermödor

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here