För nästan 10 år sedan åkte jag, tillsammans med min pappa, iväg till min allra första handbollsträning. Bara ett halvår tidigare visste jag inte vad sporten handboll var för något, knappt att den existerade. Men tidigare samma år hade min storebror börjat spela handboll i Eksjö BK:s P96-lag och självklart skulle då även jag börja lira just denna sport i samma klubb.
Jag kände inte en enda av tjejerna jag under min första träningen delade plan med, jag hade i princip aldrig någonsin sett något av dem tidigare. Men jag fortsatte träna, jag spenderade några timmar varje vecka på handbollsplanen tillsammans med just dem här tjejerna och snart var jag fast.
Nu, snart 10 år senare, är handbollen en av de allra viktigaste delarna i mitt liv och dem här tjejerna några av mina allra bästa vänner. Nu, 10 år senare, har jag tillsammans med dem spelat cuper, vunnit serier, förlorat matcher, gråtit, skrattat och skrikit. Tillsammans med dem har jag gått igenom mina allra jobbigaste perioder och tillsammans med dem har jag skrattat tills jag fått kramp i magen.
Handbollsplanen har blivit som en frizon för mig. En plats där jag kan släppa allting som har med vardagen att göra, alla tankar som fyller mitt huvud. Handbollsplanen har blivit en plats där jag bara kan vara, där jag kan ha svinkul, få ut mina aggressioner och där jag kan springa tills jag känner blodsmak i munnen. Handbollen har lärt mig att växa som person, ta hand om mig själv och framförallt – ta hand om andra. Den har lärt mig vikten i att backa varandra, se det positiva i saker och kunna fokusera till 100% på målet man har framför sig.
Utan handbollen hade jag inte varit den personen jag är idag, och utan handbollen är jag helt säker på att alla motgångar jag gått igenom hade varit mycket jobbigare.
Jag har handbollen att tacka för så fruktansvärt mycket, och jag önskar alla ungdomar samma möjlighet.