För ett tag sedan fick jag ett väldigt intressant telefonsamtal från en man som arbetar hårt med någon som ligger mig nära om hjärtat, nämligen barn- och ungdomsidrott. Mannen som ringde mig hade hittat min krönika; Brev till mitt 17-åriga jag (http://handbollskanalen.se/ungdom/brev-till-mitt-17-ariga-jag/), via en artikel i Metro, som jag tyvärr själv inte lyckats hitta. Mannens namn är Klas Östberg och han är en erkänd och erfaren idrottsläkare som varit delaktig i svensk elitidrott under många år. Klas berättade om sitt arbete och sitt eviga slit under de senaste åren för att se till att barn- och ungdomsidrotten i Sverige blir, vad jag skulle vilja säga, värdig. Värdig barn- och ungdomsidrott för mig är verksamheter där barnens bästa sätts först, där tidiga elitsatsningar slopas och där vi arbetar för att så många som möjligt ska stanna inom idrotten så länge som möjligt. Inget OS-guld i hela världen är mer värdefullt än att ge så många svenska barn och ungdomar vi bara kan en trygg och sund uppväxt, gärna inom idrotten. Men Klas berättade om ett motstånd som finns, bland föräldrar, klubbar/verksamheter och till och med bland högre instanser inom svensk idrott. Vad är svensk barnidrott egentligen villiga att offra i jakt på framtida medaljer? Våra barns hälsa?
För några år sedan var det flera unga gymnaster, tjejer, som kom till Klas för de hade överbelastningsskador och han började undra om allt stod rätt till. En artikel i DN om problemen svenska barn inom gymnastik hade ledde till att DN gjorde en större granskning av ledarkulturen inom gymnastiken och den granskningen visade att unga gymnaster utsattes för såväl viktkontroll som bestraffningar. Det här ledde till att Svenska gymnastikförbundet gjorde en egen nulägesanalys som visade på, märkligt nog, ingenting. Enligt dem var det inget fel på hur och hur mycket barn inom gymnastiken tränade. Kanske hade det stannat där om det inte varit för att en oberoende utredning gjord av forskare visade på att elitgymnastiken i Sverige inte följer FN:s barnkonvention. Gymnastiken fick fryst elitstöd av Riksidrottsförbundet men efter att de gjort en åtgärdsplan som blev godkänd så börjades pengarna delas ut igen. Det här blev startskottet för Klas Östbergs engagemang för barnidrott och grunden till vad som sedan blev boken Barnidrott – ingen lek, som han skrev tillsammans med sin son Tobias Östberg.
I boken, som Klas så vänligt skickade till mig, har han skrivit 10 punkter för en bättre barnidrott. Alla de 10 punkterna är något jag starkt instämmer i och för att göra någon slags kontenta av dessa är det att barnidrott ska:
- Vara för barns skull. Barn idrottar för att det är kul och träffa vänner. De ska få vara delaktiga i verksamheten och sin träning efter bästa förmåga. Klubbar ska ha tydliga riktlinjer för föräldrar och andra vuxna vid träning och tävling.
- Kunna granskas av utomstående parter. När barn kränks eller mår dåligt inom idrotten ska föreningar kunna granskas utifrån och om dessa inte sköter sin verksamhet på rätt sätt så ska stöd kunna dras in och de ska inte heller ha tillgång till kommunala anläggningar.
-
Vara ett kollektivt ansvar för oss alla. Även om föreningar och ideella ledare förtjänar all respekt så måste ansvaret finnas hos oss alla och inte bara överlåtas till enskild förening. Det får aldrig förekomma någon form av olämplig relation mellan barn och vuxen.
Som jag skrev innan är det här något jag i allra högsta grad håller med om och som jag delvis skrivit om i tidigare krönikor. Att det sedan finns folk som motsäger sig detta eller som inte förstår att det finns viss problematik inom barnidrotten har jag väldigt svårt att själv förstå. Men jag tänker att det är den typen av människor som tycker att det är viktigt att vinna, som inte ser någon mening med idrott om man inte belönas genom vinster och medaljer, som anser att det är värt att betala ett visst pris för att bli bäst. Jag vill så gärna tro att det är en specifik grupp människor för att tanken på att det skulle vara fler utanför den gruppen av människor skrämmer mig. Hur kan man vara så blåögd och naiv att tro att idrott i överhuvudtaget är klanderfritt och inte behövs granskas?
Nog för att idrotten, och absolut barnidrotten, har flera underbara sidor. Det kan ju inte jag som idrottsvetare säga emot och vill inte heller säga emot. Jag är en stark förespråkare av idrott för alla generationer och tror att träning är medicin mot mycket. Men visst är jag även väldigt kritisk mot idrott på många sätt och framförallt barn- och ungdomsidrott som jag själv har personliga erfarenheter av. Idrotten, framförallt såklart handbollen, har gett mig massa bra saker i livet som självförtroende, driv och ledaregenskaper men också belastningsskador jag ständigt kommer få bära med mig och en prestationsångest som just nu gör det svårt för mig att träna eftersom jag inte är på topp = inte prestera gör ju träning ovärt. Enligt mina hjärnspöken i alla fall.
Jag har också sett spelare som sållats bort, som inte var tillräckligt duktiga i ung ålder att de aldrig fick en chans vilket ledde till att de slutade. Hur skulle de har varit som idrottare idag om de fortsatt? Vem vet egentligen. Jag har själv varit en av de ungdomar som var villig att offra min hälsa för att hänga med i utvecklingen och inte förlora min plats i laget. Jag har spelat lindad i så många lindor att jag halvt såg ut som en mumie, blinkat bort tårarna till följd av benhinneinflammationen i bägge smalbenen under uppvärmning till match för jag så gärna ville vara med, varit ute och sprungit efter en träningsmatch för jag inte fick spela mycket och på något sätt var tvungen att bli av med det där som smärtade inombords. Idrotten har gett mig så mycket men nog är jag ärrad.
Jag vet att det inte fanns något som hade kunnat ändra på min drivna personlighet, vill jag något så vill jag det och jag var ju fantastiskt bra på att mörka min smärta och fysiska problem väldigt länge. MEN genom att inte ha en kultur där man hela tiden sedan barnsben ska konkurrera ut varandra så kan jag lova att jag inte hade varit lika ärrad idag, varken fysiskt eller psykiskt. Redan i tidig ålder hade jag ett rättvisetänk som jag alltid burit med med och det hände då och då att jag bytte ut mig själv för att någon annan skulle få spela. Jag suckade aldrig när någon av de mindre bra spelarna kom in på planen eftersom jag ansåg att tränar man är det solklart att man ska spela. Om jag som 12-åring kunde förstå det här, varför förstår inte alla vuxna det? Alla vuxna som anses vara tillräckligt kompetenta för att få leda barn- och ungdomslag. Orättvisor är bland det värsta som finns och ändå känns det som det är något vi ständigt utsätter barn för inom idrotten. Det är elitsatsningar, så mycket träningar att barnen inte ens hinner prova någon annan idrott och toppningar från tidig ålder. Idrott är bra, men idrott är långt ifrån allt.
Klas Östbergs engagemang är rörande och betyder mycket för alla inom idrottsvärlden, oavsett om man vet om det eller inte. Jag rekommenderar starkt att läsa boken Barnidrott – ingen lek för att få ett perspektiv på barnidrott och förhoppningsvis vara en ögonöppnare för de som tror att barnidrott är ”lekande” lätt. Jag ger alla dessutom rådet att fundera på hur det ser ut i den verksamheten man befinner sig inom, nu är det inte långt kvar innan FN:s barnkonvention blir till svensk lag, vilket innebär att hel del idrottsföreningar för barn inom Sverige kanske kan behöva omvärdera sin verksamhet.
Jag vill barn väl och jag älskar idrott.
Därför vågar jag vara kritisk mot barnidrotten. Vågar du?