Brev till mitt 17-åriga jag

En 17-åring med skador, envishet och ett beroende av att prestera. Foto: Simon Svensson

Kära 17-åriga Lisa.

Jag vet att handbollen är som en identitet för dig, du är den där sportiga tjejen som läser idrott- och hälsa på gymnasiet med handbollsinriktning, som vägrar dricka alkohol och som anpassar ditt liv efter träningar och matcher. Tack vare alla år med handbollen har du fått uppleva andra länder och kulturer, utvecklat ett gott självförtroende och fått många vänner, till och med din pojkvän träffade du genom handbollen. Du har varit lagkapten i några år, burit ansvaret med stolthet och alltid ställt upp för laget i varje situation.

På senare tid har din kropp börjat säga emot. Du har problem med ljumskarna, har benhinneinflammation i bägge benen och en trasig handled, dessutom åker du konstant på muskelbristningar. Du vet att det inte är något som stämmer men du kör på ändå, för det är sådan du är. Du struntar i om det gör ont för du är inte typen som ”ger upp”.

Du är ung och har ännu inget riktigt konsekvenstänkande, du inser inte vilka konsekvenser ditt agerande kan ha för framtiden. Du förstår inte hur mycket det sliter på din kropp att vara med i såväl flicklag som damlag samt ha handbollsinriktning i skolan. Du vet inte om det men du väljer prestation före hälsa när du inte vilar när du får skador eller struntar i träning när du är sjuk. Du anar inte att du åtta år från nu fortfarande kommer ha vissa fysiska problem som handbollen har skapat. Du vet inte heller att du fram till nyligen hävdat att du inte ångrar någonting, att det var värt det.

Men är det verkligen värt det? Du tycker fortfarande handbollen är rolig, men det är något som skaver då och då. Det är inte riktigt lika roligt längre, dels på grund av skador, dels på grund av andra omständigheter. Ändå fortsätter du träna och spela, varför? Varför ger du inte dig själv en paus, kör rehab och fokuserar på andra delar av livet? Vad är det som driver dig?

Du har alltid varit duktig på saker. Varit en person att lita på. Peppat, stöttat och stått upp för andra. Du har fått höra att du är precis en sådan spelare man som tränare vill ha sitt lag; träningsvillig, ger aldrig upp och höjer istället för att sänka andra. Du vet att det är sant.

Men vet du, du är mer än bara duktig. Det är inte det viktigaste i världen att vara duktig, prestationer är inte allt. Jag förstår kickarna det ger dig att vara duktig, de kommer du njuta av antagligen resten av ditt liv, det är en del av din personlighet. Du kommer om åtta år efter en handbollsträning får en aha-upplevelse där du inser att det som drev dig starkast i slutet inte var nöjet med handbollen utan känslan av att vara duktig och den insikten kommer få dig att må lite illa.

Du är inte den enda flickan där ute som drivs av just känslan av att vara duktig. Det finns många som dig. Som 25-åring kommer du önska att du kunde få dem att förstå att både den psykiska och fysiska hälsan måste gå först. Du vet hur envis du själv var som 17-åring och att varken föräldrar eller tränare kunde säga till dig att ta en paus, därför inser du svårigheten att få andra unga flickor göra det även om de skulle behöva. Oavsett kommer du ge det ett försök, för viktiga saker är alltid värda ett försök och unga flickors välmående är något som kommer ligga dig varmt om hjärtat.

Du själv kommer inte ta en paus förrän du som 19-åring blir förbjuden att träna och spela av en läkare för att dina ljumskar är så slitna. Någonstans känns det skönt att få ett besked om att du måste ta en paus och du kommer lyssna på det och följa läkarens order fullt ut, det tycker jag du ska ge dig själv en klapp på axeln för. Du kommer skapa en ny identitet och du kommer så småningom hitta tillbaka till handbollen igen, men med ett litet annat synsätt.

Jag tror att du kommer gilla den personen du kommer vara som 25-åring. Du kommer vara en stark, självständig kvinna som jobbar hårt för att nå sina mål och som är omgiven om människor som älskar dig. Men jag vill gärna att du påminner ditt 25-åriga jag ibland att hon måste sakta ner och att det är okej att inte vara duktig hela tiden. Och du, säg till henne att det är okej ibland att strunta i en träning för att ligga på soffan och andas ut, det kommer göra henne gott.

27-årig tjej med rötterna i Smålands Jerusalem som numera bor i staden där alla heter Glenn. Utbildad idrottsvetare som arbetar med friskvård och som titulerat sig som handbollsspelare i 14 år. Tror på att träning är botmedel mot mycket men även att choklad kan vara det. Vill leva utan att ångra någonting och skriver därför relativt utelämnande krönikor om mig själv om saker som ligger nära hjärtat.