Tillsammans med sin lillebror Andrej gör Sandro Smailagic en rakt stigande karriärkurva som handbollsdomare. De internationella uppdragen blir allt fler. Men hur är det att döma täta matcher där bedömningar av millimetrar och tiondels sekunder ofta är avgörande för resultatet? Och hur lång tid tar det att bli elitdomare? Kan man leva på det? Vi träffar Sandro Smailagic och ställer frågor om domarlivet.
Hur ser din egen idrottsliga bakgrund ut?
– Ända upp till första tonåren spelade jag handboll i Hultsfreds juniorlag. Därefter blev det mest fotboll fram till 20-årsåldern.
Hur kom du på att du ville bli domare?
– Min pappa var ledare inom handbollen och min bror var spelare, vi var en riktig handbollsfamilj. Så när pappa tyckte att jag skulle prova att bli domare, så blev det så.
Och sen gick karriären rakt uppåt?
– Åtminstone uppåt. Det tog tio år för mig att gå från föreningsdomare, till distriktsdomare, regiondomare och till sist förbundsdomare. Därefter dröjde det ytterligare tre år innan jag blev elitdomare och kunde döma de högsta serierna på nationell nivå. Två år senare tog jag det sista steget, att bli internationell domare. Sedan 2016 får jag döma allt utom VM och OS. Min bror Andrej har hängt med i stort sett på samma resa. Så det går varken fort eller lätt att göra domarkarriär. Men jag började tidigt och har nu vid 31 års ålder en spännande tid framför mig. I sommar ska jag och min bror döma M20-Championship.
Är det konkurrens om de mest intressanta uppdragen, typ Champions League?
– Ja, det är tuff konkurrens om de stora prestigefulla uppdragen. Vi är ungefär 160 domarpar på högsta nivå i Europa, de bästa uppdragen fördelas mellan 20-30 av dessa. Förhoppningsvis är jag på väg in i den gruppen, jag har ju redan dömt landskamper till exempel.
Hur länge kan en domarkarriär pågå?
– Vid 50 års ålder får man inte döma längre. Vissa domare kan få dispens att fortsätta något år eller två ytterligare. Men i princip är det slut vid 50.
Hur mycket tränar ni?
– Vi tränar hårt, handbollen har högt tempo. Därför testas vi fyra gånger om året, så det gäller att vara i form.
Det höga tempot gör handbollen svårdömd, hur tränar ni upp förmågan att se om en spelare är i golvet innanför målområdet vid skottögonblicket?
– Det handlar mycket om en känsla man bygger upp under lång erfarenhet. Men visst är det ofta svårbedömt, som domare ska jag dels ha koll på spelarens agerande med sina armar, dels se om det är övertramp eller ej. Är jag osäker friar jag hellre än fäller. Det gäller att vara en bra matchledare och se till helheten.
När spelarna har högsta fart på fötterna måste det även vara svårt att se om de håller sig till trestegsregeln?
– Ja, det är samma sak här, handboll är en bedömningssport och mycket av dömandet bygger på känsla men även på regelfakta. Ett exempel: om en spelare får en passning luften, så kan det se ut som att denne därefter tar fyra steg, men första steget –det i luften- ska inte räknas. Man landar på noll istället för ett steg och har alltså tre kvar.
Inom fotboll och ishockey satsar man på videogranskning!
– Man har testat detta i internationell handboll, till exempel senast i EM i Kroatien. Det är ett bra hjälpmedel. Problemet är dels ekonomi men framförallt att publik och TV-bolag vill ha tempo och så få avbrott som möjligt.
Hur agerar du när det blir hett mellan spelare?
– Handboll är tuffare än fotboll, man är ju så inpå varandra, det är mycket fysisk beröring och hög skaderisk. Men ändå är det mindre av bråk i handbollen. Det finns en annan hederskodex. Man hjälper och respekterar varandra. Blir det ändå lite gruff gäller det som domare att använda pipa, röst och kroppsspråk.
Det är svårt att leva på att vara elitdomare. Vad driver dig att lägga ned så mycket på dömande?
– Det är så kul! Och att få göra detta med min bror är extra kul. Dessutom är vi tävlingsmänniskor. Att få döma internationellt är hur cool som helst! Efter en väl genomförd match kan man verkligen vara helnöjd.