Ulrika Olsson har i flera år tillhört den yppersta eliten i svensk handboll. Så när Skuru med omdiskuterad motivering inte ville förlänga hennes kontrakt blev det extra stor uppmärksamhet i media. En uppenbart rörd och ledsen Ulrika genomled en tung period. Handbollskanalen tar ett snack med Ulrika och undrar, hur mår du idag?
– Jag har hämtat mig och har skakat av mig den värsta turbulensen, men det var tufft. Så idag är jag faktiskt ovanligt taggad att komma igång med försäsongsträningen i juni. Det ska bli skönt att starta om. Ärendet med Skuru får spelarfacket ta hand om.
Ja, du låter synnerligen glad när man hör din röst, närmast lycklig. Kanske för att du är klar för omstart i ny klubb, varför blev det Västerås/Irsta?
– Det var många anledningar, en uppenbar är att Västerås/Irsta geografiskt är närmaste SHE-klubb. Eftersom jag är rotad i Stockholm vill jag vara kvar här med min sambo, vänner och familj. Dessutom har vi precis köpt ett hus och jag har mitt arbete här.
Vilket intryck har du av Västerås/Irsta inför kommande säsong?
– Det är en klubb som satsar och vill uppåt. Det är ju inte säkert att man lyckas för det, men ambitionen är viktig.
Du får en viss press på dig att leda laget, inte minst eftersom lagets kanske bäste spelare, Frida Rosell, lämnar för Sävehof.
– Vi får väl se med tiden vad det kan innebära, men visst – jag har ledaregenskaper. Men vi får tillskott med flera intressanta spelare, till exempel Hannah Flodman och Isabella Mouratidou. Västerås/Irsta är ett stabilt mittenlag, men där finns mer att ge, motivation slår klass – det vet alla.
Har du hunnit bekanta dig med spelarna och tränaren?
– Jag har hälsat på flera men träningen börjar först i juni. Några i laget har jag spelat tillsammans med och några av dem känner jag som vänner. Tränaren, Frenne Båverud, har jag haft samtal med. Han har tränat laget i flera år nu, har bara hört gott om honom.
– Du har passerat 30, känns det tuffare rent fysiskt med träningsintensiteten?
– Ja, det blir tuffare med åren. Men tjejer lägger av för tidigt. De flesta kan nå sin pik vid 28-29 års ålder, därefter ska man kunna spela upp till 35. Se på norska landslaget till exempel, där är många 30+. Samma sak gäller den internationella proffshandbollen.
Så du kommer hålla på tills du är 35?
– Man ska aldrig säga aldrig.
På Handbollskanalen har vi skrivit flera artiklar om dig och ställt frågan varför du inte förekommer i landslagsdiskussionerna. Artiklarna får mängder av likes och positiva kommentarer om dig. Hur känns det?
– Det är naturligtvis kul med positiv feedback. Vad gäller landslaget har jag svårt att tycka till, förbundskaptenen tar ut det lag han vill. Sen är det inte mer med det. Men jag tycker att de som tar ut landslag kunde titta mer på prestation i nutid än att använda spåkulan och se vilka spelare som möjligen kan bli något om några år.
Vad gör du vid sidan av handbollen?
– Jag arbetar heltid som IT-managementkonsult.
Det är nog inte många som inser det. Men hur i hela världen hinner du med två så krävande jobb?
– Ja, jag är själv lite förvånad. Jag är verkligen fullt sysselsatt. Vilket till del även går ut över det sociala livet med vänner och familj. Men jag har en förstående sambo.
Delar ni idrottsintresse?
– Han kollar mycket på fotboll, medan jag tittar en hel del på damhandboll.
Såg du första matchen i finalserien mellan Skuru och Höör?
– Ja, och jag tycker att Skuru vann rättvist, de spelade över förväntan.
Tar de hem finalen?
– Jag tror det är 50/50, omöjligt att tippa.
Anders Hilmersson