Redan på tidigt 70-tal började jag följa svensk idrott. Farsan var journalist på Hufvudstadsbladet och hade å yrkets vägnar en prenumeration på Svenska Dagbladet.
Imponerades inledningsvis av era 56:or (själv f. -61, så där fanns idoldyrkan med). Främst Borg och Stenmark. Förundrades över att ett land stannar när en kille från Tärnaby åker skidor. Åren -76 till – 80 satt jag som fastklistrad vid TV:n och följde Wimbledonturneringen. Alltid lycklig utgång.
Sen blev jag vuxen (?) och började studera i Vasa där de hade Sveriges TV. Imponerades av allt. Förhandssnack, upplägget rent dramtatiskt, kunnandet, analyserna.
Och de där oerhörda vändningarna i slutminuterna som är er enorma talang…
x x x
Vi deltog i båda världskrigena. Med er hjälp ibland. Våra städer bombades och vi fick bygga nytt vid krigsslutet 1945. Hus, vägar och alla samhällsfunktioner behövde en vass uppdatering. Den tog tid.
Till vår natur hör att vi är bäst med snor på kinden, lätt stirrig blick i kamp mot stormar, granar och ja, svenskar… Alltid individuellt. Perkele!
Lagidrotten låg fortfarande i vagga då när kriget tog slut. Lite fotboll, någon hockeymatch spelades. Men de var inte intressanta för den stora publiken. Det här var faktum ännu till exempel i Mûnchen 1972. Pekka Vasala (1500m) och Lasse Virén (5000 och 10000m) sprang in sig i våra hjärtan. Med långa traditioner från Kolehmainen och Paavo Nurmi.
På 1970-talet tog ishockeyn över. Man började vinna matcher och hemma-VM 1974 var publikt avgörande. Utövarna ökade och pengarna kom med i bilden. Fortfarande är ishockeyn vår största lagidrott. Obestridligt. Första VM-guldet (med svensk tränare – hi,hi 1) 1995 firades givetvis stort. Torget, brännvin. Många dagar. Fortfarande blir våra finskspråkiga bröder lika förvånade när man säger att det finns färre hockeyspelare i världen än handbollsspelare, bara i Tyskland (!).
Vår fotboll är ett långt och dystert kapitel. Vi har haft våra chanser att nå ett slutspel men alltid barkar det åt h-te. Närmast var vi 1998. I hemmamatchen mot Ungern. En helt otrolig sekvens med sju (!?) finländska bolltouchar där den sista styrde bollen i eget mål avgjorde den gången att vi inte gick till slutspel. Händer detta i Sverige? Nä, Tommy Salo (2002) är kanske nära men ändå inte.
x x x
Nu blåser här nya vindar. Såväl basket som volleyboll var igen med i EM-slutspel. Sammanlagt över 4000 finländare åkte till Frankrike respektive Italien för att göra fest. Och vilken fest det blev. Vi är ännu inte färdiga för medaljer men här i vi på G. Och ligger också i nordisk jämförelse först. Det är välkommet.
Dessvärre innebär detta också att vår lilla handboll (ca 4000 utövare) inte har goda utsikter att bli större. Vi är helt enkelt för små.
Sedan har vi ju bobollen. Den av Tahko Pihkala utvecklade motionsformen med drag av baseboll. Undrar hur många goda idrottare som förlorats till denna enbart nationalistiska gårdslek. Tusentals människor följer denna gren i inlandet. Inget illa med det i sig, men visst vore det roligt att kunna tävla i internationella grenar.
I sammanhanget skall jag inte nämna den idrottsgren där ni brukar vinna guld och vi silver. En motionsform med plastklubba som lockar alla som vill ta en genväg till toppen. Och i dessa datortider är det ju fråga om en folkrörelse. Återigen. Hur många tappar vi här från de grenar som har till exempel OS-status?
x x x
Våra slipsnissar i såväl fotboll som handboll påpekar alltid att vårt befolkningstal är för lågt för att nå toppen i dessa globala grenar. ”Vi kan helt enkelt inte få tillräckligt med utövare för att frå fram en tillräckligt vass och samtidigt bred spets.” Den logiken har burit länge och de har fått behålla sina jobb. Men nu kom ju Island och ställde till det. Först OS-final i handboll och nu slutspel i fotboll (med svensk tränare, hi,hi 2). Vilken orsak skall man nu gömma sig bakom?
Vår lagidrottskultur är i nordisk jämförelse ung. Ovan har jag försökt analysera orsakerna, åtminstone till en del. Vår idrottshistoria innehåller många höjdpunkter krigen till trots. Men de flesta är av individuell karaktär.
Det att Nordens enda medalj i friidrotts-VM togs av Tero Pitkämäki väcker ingen skadeglädje. Hur är det? Håller vår välfärd, vårt fredagsmys och våra IT-barn på att tappa allt fysiskt.