Denna text är en insändare till Handbollskanalen.
Slagorden haglar från läkaren ner mot domarna. För varje gång de blåser i pipan blir orden hårdare och fler. Aldrig att det kommer en liknande kommentar mot straffskytten som missade, till målvakten som precis släppte in ett mål, eller till försvarsspelaren som precis agerade rundningsmärke. Domaren har en hundradels sekund på sig att ta ett beslut, och oavsett var när eller hur du blåser kommer det någon form av reaktion från både spelare, ledare, och läktaren.
Där, mitt på läktaren i publikhavet sitter jag tillsammans med våra barn. Barn som vill följa med och se sin förälder döma och heja på domaren. Barn som vill se på handboll där deras förälder är en del av matchen. Tyvärr är det inte alltid så trevligt. Där får de höra kommentarer om hur deras förälder ser ut, att den personen är jordens sämsta, ett och annat könsord kommer också ut. Jag ser på barnen att det blir mer och mer obehagligt. Att få höra såna ord om sin förälder som de älskar och ser upp till.
Gång efter gång skickas det ut mail till föreningarna att det är domarbrist i Sverige.
Jag undrar just varför?
Jag vill påstå mig ha en aning om vad det kan bero på….
Jag tror att det beror på just dig, du som sitter där på läktaren och spyr ut galla på de två personerna som vi faktiskt behöver för att få hålla på med vår älskade idrott. Du som skriker ut ord som du själv säkert skulle klappa till någon om du själv fick höra. Det gör du framför idrottens framtid. Tror du att ditt barn, eller något barn överhuvudtaget skulle vilja ta på sig en domartröja och ta en visselpipa i handen efter att gång efter gång höra hur du beter dig på läktaren?
Ta en funderare på det, och kanske ska du skrika samma ord till din egna spelare nästa gång den missar ett skott eller en passning?
Eller så kan vi väl bara komma överens om att du ändrar ditt beteende och så hjälps vi åt med att få fler ungdomar till att vilja och våga bli domare.
Tillsammans kan vi göra skillnad.
Hälsningar från en domares familj.
