Del 3. Hjärnskakningarna som satte ett tillfälligt stopp för handbollsdrömmarna
Del 1 & Del 2 finner ni här.
Först och främst innan jag börjar berätta, så vill jag passa på att tacka handbollskanalen för att jag får skriva här. Er site är verkligen fantastisk!
Okej… Nu när jag har det sagt, så kan jag väl börja berätta lite kort om mig själv. Jag heter Ella och är 14 år gammal. Jag har i princip spelat handboll i hela mitt liv, eller ja, det känns så iallafall. Tror jag började med denna underbara sport när jag var fem eller sex år och höll på ända fram tills för 10 månader sedan.
“Varför slutade du med handboll då” kanske ni nu tänker. Jo, jag slutade med denna sport, som enligt mig, utan tvekan är den klart bästa sporten jag någonsin stött på, för att jag under förra året, inom loppet av tre månader fick två hjärnskakningar. Och det är det som jag har blivit tillfrågad att skriva om.
Jag åkte på min första hjärnskakning när jag var 12 år gammal. Det skedde i januari 2015 i samband med en handbollsmatch. Matchen var ganska jämn och om jag inte är helt ute och cyklar så skedde detta i mitten på matchen när det började dra ihop sig. Hursomhelst så skedde det här vid en kontring då jag var först hem i försvar, jag har alltid älskat att stå i försvar! :) När jag väl var på plats så skulle den här spelaren skjuta och jag hoppade upp för att blocka skottet. Olyckligt nog träffade skottet mig rätt i huvudet och jag föll till marken. Att skottet träffade som det gjorde var en ren olyckshändelse. Jag minns inte när jag ramlade eller när lagkompisarna kom framspringandes. Det första jag minns att jag sa till min tränare var att det iallafall inte blev något mål.
Efter smällen vilade jag några minuter bara för att sedan springa ut på planen igen. För mig – och för tränarna var det helt naturligt. Jag hade just då inga direkta symptom som huvudvärk eller liknande. Ingen av oss hade en tanke på att jag kanske hade drabbats av en hjärnskakning. Som tur var så fick jag ingen ytterligare smäll mot huvudet, men i efterhand, framförallt efter min andra hjärnskakning, så har jag tänkt en del på det. Tänk om jag hade fått ytterligare en smäll… Matchen tog hursomhelst slut, men det var inte förrän ett par timmar senare, som symptomen drabbade mig. Intensiv huvudvärk, extrem trötthet och det var omöjligt att koncentrera sig, ljud- och lite ljuskänslighet, men jag mådde aldrig illa, även fast de flesta webbsajter räknar det som ett vanligt symptom.
De följande tio, elva dagarna hade jag ständig huvudvärk. Alla dessa dagar var jag tvungen att stanna hemma från skolan. Jag orkade i princip inte göra någonting utan låg bara i soffan och vilade och sov om vartannat. När jag någon gång försökte läsa något i tidningen såg jag orden, men kom inte på vad de betydde. Det var jobbigt. Jag återupptog inte träningen förrän ca en vecka efter det att symptomen försvunnit helt. Jag följde då de olika stegen i hjärntrappan, som bland annat svenska handbollsförbundet rekommenderar. När jag väl började träna med laget igen så rullade dagarna och veckorna på. Under denna tid kände jag inte av några symptom alls.
Sen kom den andra hjärnskakningen som ett brev på posten. Det var i början av april det här skedde. Det var cup och alla i laget var taggade till tusen. Smällen kom bara fem minuter efter matchstart och skedde i försvar när jag gick in i en situation där jag ville hjälpa en lagkompis. Motståndaren snurrade runt, omedveten om mig, och råkade träffa min näsa. Vi landade huller om buller och jag slog då även i bakhuvudet. Precis som förra gången var det en ren olyckshändelse. Näsblodet rann och jag gick av planen. Denna gång blev jag inte medvetslös, men det skulle senare visa sig vara den utan tvekan värsta av hjärnskakningarna.
När näsblodet stoppats hade jag fortfarande inga symptom och jag tror inte de kom förrän ett par timmar senare. Jag var helt inställd på att spela nästa match och att jag skulle ha drabbats av ytterligare en hjärnskakning hade jag inte en tanke på. Även denna gång fick jag intensiv huvudvärk, onaturlig trötthet och jag hade svårt att orka fokusera. Jag blev också mycket mer ljud- och ljuskänslig än gången innan. Ljuden från hallen där vi spelade kändes outhärdliga. Eftersom vi då anade att jag åkt på ännu en hjärnskakning beslutade vi oss för att avbryta cupen och åka hem.
Denna gång blev jag hemma från skolan i ungefär en månad och jag åt smärtstillande nästintill dygnet runt. När jag försökte gå till skolan lyckades jag första dagen, men dagen efter blev katastrof. Därefter gick jag halvdagar terminen ut, men jag fick egentligen ingenting gjort de få timmar jag var där. Fysiskt var jag där, men mentalt försökte jag mest räkna ut när jag kunde ta nästa dos Alvedon. Jag klarade inte att ta in och förstå vad som sas på lektionerna. När jag kom hem efter lunch var jag helt slut och fick ligga och vila resten av dagen. Samma sak varenda dag under drygt en månad. Det blev en stor omställning, jag som tidigare varit så full av energi och van att hålla igång hade plötsligt ingen ork över för något.
När terminen var slut så kom sommarlovet välbehövligt. Att kunna ta det lugnt och slippa oroa sig för att komma efter i skolan var väldigt skönt. Då fick jag den hjärnvila jag behövde och kunde ladda energi, istället för att tappa. Under sommarlovet hann jag även med två besök hos neurologen och en magnetkameraundersökning. Vid det sista besöket diskuterade vi det som hänt och med tanke på hur jag har reagerat på mina två hjärnskakningar avrådde hon mig från att fortsätta spela handboll.
Nu när jag har gått en hel termin och klarat av att gå heldagar, kan jag ändå säga att jag mår mycket bättre än vad jag gjorde i våras. Värst är nog den mentala tröttheten som vägrar släppa greppet under dagarna i skolan. Jag försöker att prioritera min tid och bara göra det viktigaste, men ibland blir det ändå för mycket. Allt är mycket bättre nu än förut, men hjärnskakningssymptomen hänger ändå i.
Huvudvärken kommer och går, men tröttheten håller i sig, även fast jag inte blir lika trött som förr. Jag har behövt vara hemma vissa dagar då och då, för att jag bara inte orkar med. Ljudkänsligheten har jag inte heller blivit helt av med. Ser jag t ex på en handbollsmatch live är det öronproppar som gäller, men jag blir ändå väldigt trött efteråt. Att titta på två matcher i rad, som jag lätt orkade med tidigare och då utan öronproppar, är tyvärr ännu inte att tänka på. På helgerna krävs en del utrymme för återhämtning för att orka med kommande vecka och jag behöver prioritera tiden utifrån hur mycket jag orkar med.
Jag har alltid älskat och älskar fortfarande handboll och speciellt ett tufft försvar. Det är så tråkigt att inte få spela handboll mer, den sport jag älskar mest av allt. Men livet går vidare. Även fast jag är otroligt ledsen över att saker och ting blev som de blev så var ett ljus i vardagen att jag och syrran i höstas började som fys- och handbollstränare för ett flick- och pojklag. Det är ett fantastiskt roligt sätt att få fortsätta hålla på med den sport jag älskar! Nu, tio månader senare, så har jag och syrran dessutom precis återupptagit handbollen. Jag är med och kör fys och lite lätta bollövningar. Det är jobbigt att inte kunna få hoppa in och köra för fullt, men ändå jättekul att komma igång igen, för jag har saknat handbollen så otroligt mycket!
Nu när jag hör att någon har dragit på sig en hjärnskakning blir jag orolig på ett helt annat sätt än tidigare och att se någon få en smäll i skallen känns i hela mig. Min syn på hjärnskakningar överlag, är helt annorlunda nu än vad den var innan. Hjärnskakningar var något man bara hade hört om och om någon skulle stanna hemma tre dagar i rad, ”bara” för en hjärnskakning, skulle jag tidigare ha tyckt att det känts väldigt överdrivet. Kunskapen om hjärnskakningar behöver spridas och tas på allvar. Jag hoppas verkligen att min berättelse kan få någon att tänka efter en gång extra innan personen kastar sig ut på plan igen efter en smäll mot huvudet.
Det är inte kul att missa träningar och definitivt inte roligt att missa matcher, men om vi säger så här… Det är inte kul att behöva sluta med den sport man älskar heller…
Ta hand om er och var rädda om varandra!
//Ella Wiiand
Läs även:
Dansk klubb testar hjälm för målvakter
Hjälm är inte jobbigare än ett knäskydd
”Alla målvakter borde spela med hjälm”
Dansk landslagsmålvakt med hjälm
Dansk klubb testar hjälm för målvakter
Dessa hjälmar tillåts i Danmark
Profession: Saknas fortfarande forskning på hjälmarna
Undertecknad tycker själv att det är ett mycket intressant förslag som kan tittas på mer seriöst. Dock finns fortfarande lite frågetecken kring hur man ska se till att statusen blir hög på cupen. Risken finns att det blir som inom fotbollen där klubbarna tenderar att prioritera bort den.
