Frågan kring Martina Weisenbilderovas hjärnskakningar har svängt runt i media den senaste veckan. Här ger vi henne själv chansen att berätta hur hon upplevt situationen.

Igår summerade vi på Handbollskanalen den senaste veckans mediasnackis kring Martina Weisenbilderovas hjärnskakningar. Det var läkare som motsade varandra, sedan tog tillbaka uttalanden medan tränare försökte ta beslut om spelarens status. Idag har vi gjort en intervju med spelaren i fråga och såhär har Weisenbilderova själv upplevt situationen:

Du hade din första hjärnskakning i januari, hur mådde du efter den?
Jag fick hjärnskakningen mot Hellton och jag mådde ganska dåligt. Jag hade huvudvärk i några dagar, kräktes, var känslig för både ljud och ljus, vanliga symptom vid hjärnskakning.

När du åkte på din andra smäll, hur mådde du då?
Efter onsdagens smäll så var jag förvånad att jag mådde bra dagen efter. Det var inte ens nära det jag kände efter den första. Jag var inte känslig mot varken ljud eller ljus eller någonting annat. Det kändes som precis efter vilken match som helst när ingenting hänt.

Vad sa läkaren efter matchen?
Hon berättade för mig att jag hade en hjärnskakning och att jag skulle vila i ett mörkt rum och följa stegen efter en hjärnskakning. Till och med en liten smäll mot mitt huvud skulle kunna orsaka en ny hjärnskakning eftersom det inte var länge sedan min senaste. Vi pratade en stund om vad jag borde göra och inte göra.

Vem bestämde att du kunde träna och även spela matchen mot Heid?
Eftersom jag mådde bra på torsdagen så bestämde vi oss för att testa lite lätt jogging och passningar på fredagens träning och av en slump så var där en doktor från Halmstad. Vår tränare frågade honom om mig och min situation, berättade hela historien hur det hände och hur jag kände efter onsdagens match. Han sa att det inte fanns någon anledning att inte spela matchen på lördag om jag kände mig bra.

Det är lite konstigt att han säger att det inte är sant. När de hade konversationen så var där fler personer som hörde det, inte bara han och vår tränare. Så han gav mig grönt ljus att spela.

Har du någon oro för din framtida hälsa?
Som professionell spelare har jag haft många skador som kan påverka mitt framtida liv men det är något man måste leva med. Jag valde att bli handbollsspelare och det är inte någon sport utan kontakt. Jag älskar sporten och går all in, så om någonting händer, sånt är livet.

Jag kan inte åka på match och oroa mig för mig själv eller min hälsa, om jag gjorde det vore det ingen mening med att idrotta. Svåra skador som kan påverka livet kan hända även i vanliga livet och det innebär inte att vi ska stanna hemma 24/7.

Är du orolig för att det kan finnas skador/effekter som du inte upptäcker just nu men som kan bli allvarliga i framtiden?
Jag tänker inte på det för tillfället. Mina tankar är just nu på vår nästa match som jag hoppas att jag kan spela. Jag ska på landslagsläger på söndag så mitt fokus är på handboll just nu.

Självklart kan det vara så, men vem vet vad som väntar mig i framtiden? Jag förväntade mig inte att få blodproppar, men det kom utan anledning så problem kan uppstå ändå. Det är del av livet: problem uppstår av eller utan orsak och vi kan inte påverka det.

Jag skulle också vilja utveckla några fler saker:

Först och främst vill jag klargöra hela historien om att jag ”var helt borta i 10 minuter och såg 4 fingrar”. Jag var inte borta i varken 1 sekund, 1 minut eller 10 minuter, jag var helt enkelt inte medvetslös. När läkaren frågade mig hur många fingrar jag såg, så sa jag aldrig 4 fingrar, det är bara en stor missuppfattning. Efter en stund sa läkaren att jag inte borde spela de 15 minuter som återstod av matchen så hon skickade ut mig till omklädningsrummet och sa att hon skulle komma och undersöka mig senare. Det var anledningen till att jag lämnade bänken.

För det andra vill jag be om ursäkt till vår matchläkare. Det var inte rättvist mot henne och jag är ledsen för vad som hände. Jag erkänner att det kanske inte var så smart att spela matchen på lördagen, för att vara ärlig så var jag orolig, men just nu så lever jag för handboll och mitt lag och jag är glad att jag hjälpte dem att vinna matchen.