Veckans fredagskrönika är i vanlig ordning signerad David Krusell. Dagens krönika handlar om den där gamla vännen som man fortsätter att träffa på ren rutin. Krusell passar även på att dela ut en känga till Avkast-podden. Friskt vågat!

Alltså. Jag vill börja med att säga att alla är lika mycket värda. Ingen står över någon eller så. Och man får kliva in i en dusch lite hur man vill, så länge man inte är den där som håller ena handen i kaklet och den andra på sitt kön som om hen är rädd att könet ska falla till marken om man inte jonglerar med det som två geishakulor samtidigt som man pratar med de som redan duschar, okej?

Okej.

Vi har alla någon vän som valt att flytta en bit ifrån där vi faktiskt lärde känna varandra. Den här vännen pratar ofta om hur bra det är i den här andra kommunen. Om att det finns så mycket dagisplatser att de slutat använda preventivmedel. Att det faktiskt finns fördelar med att låta sina barn växa upp närmare skogen och inavel, än närmaste rulltrappa. Att det enda som man egentligen behöver i den här nya kommunen är: sju stycken bilar som inte startar och som är parkerade bredvid huset, två till tre barn med dubbelt så många bokstavskombinationer var. Samt, att ha relativt liberal syn på kusingiftemål.

Jag säger inte att den här vännen är väl socialt utvecklad. Det finns ju de som flyttar till andra kommuner än Katrineholm. Som typ, Flen.

Iallafall.

Vi har alla en sådan vän. Och när min vän frågar vad jag tycker är det bästa med att komma och hälsa på honom i Katrineholm, så brukar jag svara att: ”det måste vara att det bara tar en timme att åka hem till Stockholm igen”.

Sekunden innan jag säger det har besöket varit perfekt. Eller, kanske inte perfekt som i att man trodde att man för en gång skull skulle få en middag med något annat än Dansk fläskytterfilé för 79:90kr/kg, och Lohmanders bearnaise som serveras ihop med en pannlampa som man får använda till att försöka leta efter den där halva gurkbiten som gömts i det som de valt att kalla för sallad. Sallad signerad av dessa vänner består nio av tio gånger av; isbergssallad blandat med isbergssallad som blandas med lite mer isbergssallad som sedan fått marinera i en vinegrette av vattnet från den avsköljda isbergssalladen. Har man tur så hittar man den där gurkbiten som suttit fast i botten på Tuperware-burken sedan Sverige tog medalj i fotbolls-VM senast.

Man trodde kanske att något skulle ha ändrats.
Men så blir det ju aldrig.
Människor gör sällan det.
Och den här kompisen är inget undantag. För både du och jag vet ju att när man är på besök och frågar ifall man kan hjälpa till med middagen så är det ju endast för att vara snäll. Det är ju därför man är där – för att vara snäll mot dem och få en halv-dan middag.
Men vi är ju snälla, du och jag. Väluppfostrade på så sätt så att vi s-t-ä-l-l-e-r den där retoriska frågan.
Största misstaget man gjort.

Hux flux står man där med en salmonella-smittad skärbräda och en kniv som är lika vass som gästbokaren i Avkast-podden är på att bjuda in andra gäster än gruppen för inbördes beundran som sitter och Dressmanknuffas och skrattar inställande avsnitt efter avsnitt…

Allt detta sammantaget gör att man undrar vad fan man gör där? Man vill inte äta den där överstekta fläskytterfilén som borde serveras med Bricanyl och en instruktion för Heimlichmannövern en enda gång till.

Men så går tiden. Vinter blir till vår, och vår blir snart till sommar. Lukten av gasol och överkonsumtion av rosévin gör sig påmind. Minnet av den där Danska grisen har lagt sig och man börjar tycka det är dags att träffa den där kompisen igen. Så man bokar en biljett. Tar tåget ner. Kliver ur tåget och andas in luften av nynazism och gasol samtidigt som man får ett sms som säger: ”tja, vi tänkte grilla, kan du köpa med dig lite isbergssallad?”

PS. Om du inte vet någon som passar in på den här profilen, så är det antingen just Du som är den personen i ditt gäng, eller så kan man känna igen personen på att hen alltid var den som rasslade in i duschen efter träningen och frågar vem det är som har lagschampo att bjucka på.

Med handduken över axlarna och ena handen i kaklet.