Det har blivit dags för del 4 i Handbollskanalen artikelserie om psykisk ohälsa inom handbollen. Landslagschef Hanna Fogelström och generalsekreterare Robert Wedberg förklarar hur Svenska handbollförbundet (SHF) ser på och jobbar med psykisk ohälsa.

I tidigare delar har vi pratat med Örjan Gruden, Lova Mellegård och Louise Svensson – alla har tagit upp exempel och utmaningar med psykisk ohälsa. Men hur jobbar egentligen Svenska handbollförbundet med att förebygga psykisk ohälsa och att ta hand om personer som mår dåligt? Och hur är hela systemet uppbyggt? Det bad vi Hanna Fogelström, landslagschef, och Robert Wedberg, generalsekreterare, förklara.

– Vi vill öka förståelse och sprida kunskap för hur vi jobbar med de här frågorna. Först och främst handlar det om att hålla isär idrottspsykologi och klinisk psykologi. Det är viktigt att öka förståelse kring skillnaden och när vilken av de två insatserna behövs, säger Fogelström till Handbollskanalen.

Landslagschefen berättar vidare om de tre huvudspår som Svenska handbollförbundet jobbar efter: handboll (tekniska och taktiska färdigheter), fysiologi och idrottspsykologi.

– Inom vår verksamhet, från spelarutbildning via riksläger till A-landslag, jobbar vi med de här tre huvudspåren. Idrottspsykologi är ett av de tre huvudämnena som vi tycker är centrala för att vi ska ha goda utvecklingsmiljöer för vår spelarutbildning upp till landslagsnivå.

– Det finns framförallt två nivåer på det, där det största är utbildning – att redan på våra riksläger ha utbildning inom idrottspsykologi så att spelarna lär sig och förstår terminologin samt att de lär känna sig själva. Från det bygger man vidare i ungdomsverksamheter där det fokuseras mycket på utbildning på gruppnivå, men där möjlighet till individuellt stöd också finns. Där fångar vi upp om det finns något mer kritiskt och i vissa fall vägleda till stöd i sin hemmamiljö.

– Och på seniornivå jobbar vi med både individer och på lagnivå. Det är grundplattan i hur vi jobbar.

SHF jobbar utifrån tre teman

Vidare säger Fogelström att SHF har tre övergripande teman som de utgår ifrån. Landslagschfen utvecklar:

– Det handlar om att skapa miljöer som främjar hälsa och långsiktighet i prestationer. Om en individ mår bra skapar det förutsättningar för att prestera. Det andra temat är att stötta varandra för att må bra och kunna prestera. Och det tredje temat är att bli mer konkreta i aktioner och målbeteenden inom idrottspsykologi – att hantera känslor och tankar som finns i stunden.

– Sen når vi inte alla hela tiden, men vi har ändå haft en tydlig riktning över tid. Och de senaste två-tre åren framförallt har vi sett till att ha en röd tråd hela vägen. Idrottspsykologin inom svensk idrott och svensk handboll bygger på KBT (kognitiv beteendeterapi) och ACT (Acceptance and Commitment Therapy).

Runt seniorlandslagen finns det framförallt två personer som hjälper till med de här frågorna: Malin Tillman i damlandslaget och Johan Ekengren i herrlandslaget.

– I A-landslagen är det lite mer kopplat till individnivå, att kunna erbjuda mer individuellt stöd, främst på samlingar. Det handlar om att kunna prestera och må bra på mästerskap, men det kan också finnas behov hos individer att få stöd mellan våra samlingar. Och där har vi mer resurser att ge till varje individ.

– Malin och Johan har tillsammans en halvtidstjänst inom SHF och deras fokusområden är A- och U-landslag.

Hur ser stötteapparaten ut kring ungdomslandslagen?

– Vi vill att varje ungdomslandslag ska ha haft inslag av idrottspsykologi under ett landslagsår. Då menar jag närvaro av en expert, ofta Malin eller Johan. Det är då två-tre dagar per landslagsår och per landslag.

Hur tas det här emot av spelarna, enligt din uppfattning?

– Vår uppfattning är att det efterfrågas och att det tas emot väl. Men det är som med allt, vissa individer kan suga åt sig allt direkt medan andra behöver mer tid. Därför vill vi att det ska vara återkommande. Några förstår behovet redan vid riksläger, men för några andra trillar poletten ner när de spelar mästerskap med A-landslag.

Det är landslagen det. Handbollskanalen pratade även med Robert Wedberg, bland annat om hur det ser ut i de olika distrikten och hur SHF följer upp deras arbete kring frågorna om psykisk ohälsa.

– I stort har distrikten fått vara med och besluta om det är någon fråga vi ska gå fram med. Ska vi satsa på något, oavsett vad det gäller, måste vi vara överens om att det här är något vi ska prioritera. Vi ser också att det finns behov av att jobba med de här frågorna och egentligen är ju distrikten närmare verksamheteterna när det gäller ungdomar, säger Wedberg.

Stor fråga här, men varför är det ett problem med psykisk ohälsa inom handbollen skulle du säga?

– Det handlar egentligen om att vi speglar samhället. Det är ingen tvekan om att psykisk ohälsa förekommer inom handbollen och därför är det positivt att det nu uppmärksammas. Det är fullt legitimt att prata om det och ta hjälp. Sen hoppas vi att vi gör ett bra jobb där vi hjälper till så mycket som möjligt. Samt att vi är proaktiva.

Fogelström fyller i:

– Det handlar väldigt mycket om att det händer så mycket i människors liv hela tiden. Väldigt många vill prestera och då finns det saker på individnivå som kan hindra möjligheten att göra det.

– När jag själv var aktiv som spelare fanns den här frågan inte i landslagsmiljön. Så vi har tagit stora steg i att belysa frågan.

Förmågan att hantera motgångar är betydelsefull

I vår intervju med Örjan Gruden är han inne på att mycket handlar om, framförallt när man pratar om barn och ungdomar, förmågan att hantera motgångar. Wedberg håller med.

– Så är det så klart. Det bottnar i ledarskap och att vi har kvalitetssäkrade utbildningar på hög nivå, men även att vi har fortbildningar så att tränare och ledare hänger med sin tid. Har man varit ledare i många år behöver man kanske fortbildningen. Det räcker ju att gå tillbaka tio år i tiden – då pratade ingen om det här. När det kommer nya influenser måste man vara beredd att ta dessa till sig.

– Det är oerhört mycket en ledarfråga att jobba med de delarna.

Är det viktigt att ge barnen verktyg att hantera motgångar tidigare än hur det ser ut nu?

– Det ligger så klart mycket i det. Det är viktigt att vi tävlar och att vi avdramatiserar det. Väntar man för länge med att tävla är det risk att det blir bakslag längre fram. Ibland vinner man och ibland förlorar man, och det är viktigt att bygga upp. Men återigen bottnar det i trygga ledare. Det finns otroligt många fina exempel, men när det inte fungerar så märks det.

Varför räknar man då inte mål förrän spelarna har fyllt 12 år?

– Det är egentligen en idrottspolitisk riktning som har gällt för alla idrotter och där är vi en av idrotterna som har följt med. Det var 2017 som den strategin bestämdes och då bedömdes det att vi inte ska räkna mål och att det är ett sätt att avdramatisera och göra det mer inkluderande.

– Vi har följt den trenden, men det är möjligt att det svänger igen åt andra hållet vid nästa riksidrottsmöte i maj 2025. Det gäller att parera och hänga med i sin tid.

Tränarutbildning = en nyckel

I en senare artikel i den här artikelserien kommer vi att prata tränarutbildning med Jennie Linnéll, där det finns mycket spännande på gång inom svensk handboll. Och just tränarutbildningen är en nyckelfråga.

– Det är jätteviktigt att tränarna har förståelse för den psykiska hälsan, säger Fogelström. De träffar spelarna mycket oftare än vad experter gör, sen förväntar vi oss inte att de ska vara experter eftersom det krävs utbildning för det. Men att ha förståelse och kunna se saker är viktigt.

I en tidigare artikel i den här artikelserien har vi på Handbollskanalen pratat med Louise Svensson, idrottspsykologisk rådgivare och mental coach. Svensson är bland annat inne på att hon ser gamla strukturer och förlegade synsätt hos den yttersta ledningen inom handbollen. Så här kommenterar Wedberg det:

– Jag tror inte att det skiljer sig från andra idrotter. Det finns alltid avarter, men någonstans är det en ledarutbildningsfråga – det gäller att ha rätt struktur. Vi har dessutom lagt till en visselblåsarfunktion om handbollen. Så ett system finns på plats för att vi ska kunna fånga upp när något är illa.

– Generellt är det mesta bra, men det är klart att det finns undantag. Sen att vi ska nå 100 procent perfekt i alla lägen tror jag inte på.

Går det att förvänta sig mer av tränare och klubbar när det gäller det här?

– Det gäller nog hela systemet, att ha bra utbildningar och struktur, samt att det finns skyddsnät. Och ju mer de jobbar med värdegrund och en gemensam riktning på föreningsnivå, ju bättre blir det.

Vad mer kan svensk handboll göra när det gäller de här frågorna?

– Ju oftare experter kan vara närvarande på våra aktiviteter, desto bättre. Att kunna stötta individer mer och ge stöd i så tidigt skede som möjligt är såklart något vi strävar efter att kunna göra mer av, avslutar Hanna Fogelström.

LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 1: Örjan Gruden om sonen Love & att ge unga verktyg att hantera motgångar
LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 2: Drömmen togs ifrån Mellegård: ”Tappade kontrollen”
LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 3: Idrottspyskologen: ”Handbollen ligger långt efter”

Uppskattar du artiklar som den här? Swisha valfritt belopp till 123 572 17 33. Med ditt och andras stöd kan vi producera ännu mer artiklar och innehåll om handboll. Tack för att du läser och följer oss!

Hit kan du vända dig om du behöver hjälp:

Vårdguiden 1177: Sjukvårdsrådgivning samt uppgifter om närmsta psykiatriska akutmottagning. Tel: 1177. www.1177.se

Bris, Barnens rätt i samhället: Tel: 116 111. Alla dagar, dygnet runt. Vuxentelefon om barn: 0771-505050, vardagar kl 9–12. Chatt, alla dagar, dygnet runt: www.bris.se

Spes – suicidprevention och efterlevandes stöd: Tel: 020-18 18 00. Telefonjour varje dag 19–22. www.spes.se

Pratamera.nu: För råd, stöd och behandling av specialister på psykisk ohälsa. Kostnadsfritt om du är under 20 år.

Suicide zero: Här finns fakta och information kring självmord. www.suicidezero.se/fakta-och-rad

Mind Självmordslinjen 90101: Stödlinje för personer med tankar på självmord. Öppen dygnet runt varje dag. Tel: 90101. Chatt: chat.mind.se

Jourhavande kompis: Stödchatt för barn och unga upp till 25 år. Öppettider måndag-fredag klockan 18-21 samt lördag-söndag klockan 14-17 www.jourhavandekompis.se

Jourhavande medmänniska: Tel: 08-702 16 80, alla dagar kl 21–06. Chatten är öppen söndagar kl 21–24.

I Handbollskanalens artikelserie har vi så här långt pratat med Örjan Gruden, pappa till Love, och med Lova Mellegård, som slutade med handboll på grund av psykisk ohälsa. Men vad säger en idrottspsykolog om den problematik som finns inom svensk handboll? Det tar vi reda på i del 3, då vi pratar med Louise Svensson, tidigare elithandbollsspelare och numera idrottspsykolog, certifierad via Bosöns elittränarprogram.

Det är naturligtvis skillnad på ”vanlig” psykologi och ”idrottspsykologi” då det senare, enligt Riksidrottsförbundets definition ”syftar till att hjälpa idrottare, tränare och ledare att må och prestera bra i träning och tävling såväl i vardagen som vid mästerskap.”

Louise Svensson är den tidigare elithandbollsspelaren som själv drabbades av psykisk ohälsa och i det läget upptäckte mental träning. Svensson har efter det utbildat sig och jobbar numera delvis som idrottspsykologisk rådgivare och mental coach där hon blivit certifierad via bland annat Bosöns elittränarprogram.

– Som idrottspsykologisk resurs har jag arbetat med individuella idrottare och flera lagidrotter, bland annat handboll och inom flera olika åldersklasser/nivåer. Jag brinner för att skapa välmående och prestation genom goda utvecklingsmiljöer, men ser allt för ofta motsatsen. Jag ser gamla strukturer och förlegade synsätt hos den yttersta ledningen, säger Svensson till Handbollskanalen.

Kan du utveckla vad du menar med förlegade synsätt?

– Jag ser hur vi accepterar beteenden och ageranden hos idrottens ledare som vi aldrig skulle tycka vara okej någon annanstans. Jag ser maktmissbruk i form av negativ särbehandling, skrämseltaktik, kränkningar, utfrysning och olika typer av bestraffningar – naturligtvis ofta subtilt. Jag ser ungdomstränare som coachar som om det gällde OS-guld, ledare som i sin övertygelse om att ”fostra spelare” behandlar idrottaren på ett sätt som med all kunskap vi idag har om psykisk ohälsa är över gränsen för vad som är okej. Det ska härdas och tålas – utmanas, absolut inte ”kännas efter för mycket”. Ju seriösare man vill verka, desto hårdare tenderar tonen att bli. De idrottare som har mod nog att säga ifrån eller reagera hamnar inte sällan i frysboxen, något som vidmakthåller en rentav livsfarlig tystnadskultur som utöver idrottarna själva innefattar andra ledare, medtävlande, åskådare och föräldrar.

– Ledsamt nog ser jag inte sällan dessa beteenden i ungdomssammanhang där ledare utnyttjar sin beroendeställning. En typ av ”ledarskap” som riskerar att göra stor skada, både på och utanför handbollen, för en individ som befinner sig mitt i en redan utmanande och turbulent tid i livet. Jag ser så många situationer där man helt och hållet går emot allt det vi idag vet om kopplingen mellan välmående och prestation – en kunskap som, för den som vill, gjorts väldigt tillgänglig tack vare bland annat SISU och Idrottshoppet. Man kan med små medel förändra utvecklingsmiljön drastiskt till det bättre för idrottaren. Varför görs inte det i större utsträckning?

Svensson kommer in på att det finns mycket inom handbollen som är positivt, men också att många saker har potential att bli oerhört mycket bättre.

– Det sker jättemycket inom handbollen som är fantastiskt, och en hel del som är oacceptabelt. Däremot tycker jag att vi kan förvänta oss mycket, mycket mer och bättre av klubbar och tränare. Det finns så mycket kunskap och så många verktyg att ta del av för att implementera tillvägagångssätt som främjar mental hälsa i sin organisation, sitt lag. Det förvånar mig att man inte är mer intresserad av att utveckla den i många fall förlegade struktur och kultur som finns och som gör idrottsmijön till en av de mest svårföränderliga. Samtidigt som man gärna slår sig över bröstet kring hur positivt det är att idrotta – ur alla aspekter. Men det är många, många som tar skada.

– Strutsbeteendet och tystnadskulturen är på många håll oansvarigt och generande stort. Samma beteende upprepas träning efter träning, år efter år, och inte sällan av samma personer.

Varför är det så här då? Är ledarutbildningarna inte bra nog?

– Jag vet för lite om innehållet och kvaliteten i dagens utbildningar men min gissning är att de som det mesta andra inom idrotten hittills fokuserat på tekniska och taktiska färdigheter. Vi tänker ju lätt att det är där, och endast där, vi bygger en ledare och en skicklig idrottare. Att förstå varför och hur vi behöver göra idrottaren till huvudperson i sitt eget idrottande borde ligga till grund. Att lära sig hur man skapar en positiv och trygg utvecklingsmiljö bör vara starten på allt, alltid. Att som ledare, oavsett nivå, veta hur man ger feedback för bäst effekt, vilka frågor som bör ställas under ett individuellt samtal (nej, det är förmodligen inte de du tror) och hur man med hjälp av målsättningsarbete gör idrottslivet enklare, roligare och mer givande både för dig och idrottaren, ska vara grundkrav.

Under vårt samtal kommer Svensson in på att ”handbollen ligger långt efter”. Handbollskanalen bad idrottspsykologen utveckla.

– Det är förvånande och frustrerande att man inte är mer intresserad av att utveckla den förlegade kultur som gör idrottsmiljön till en av de erkänt mest svårföränderliga. Man har i alla tider slagit sig för bröstet över hur positivt det är att idrotta – ur alla aspekter, och gör så än idag. Men det är många, många som på olika sätt tar skada. Enligt mitt sätt att se på det har idrottsvärlden minst lika mycket att lära av dem som självmant bytt klubb eller slutat än av den i jämförelse lilla andel som så att säga ”lyckas”.

Du var även inne på att många motarbetar förändring. Hur då, menar du?

– Kunskapen kring psykisk ohälsa har aldrig varit större. Stigmat har generellt minskat, delvis tack vare profiler som offentligt pratar om sin hälsa kopplad till sitt idrottande. Men hur väl spiller dessa erfarenheter ner i den verksamheten och ut på golvet, till ledarna och till den enskilde handbollsspelaren? Det är enligt min erfarenhet mycket snack och lite verkstad. Man säger ”rätt saker” om ämnet, men agerar sällan därefter. Man vill på pappret ha en psykologisk resurs knuten till sin förening eller lag, men när det kommer till kritan riskeras maktordning och hierarkier att hotas.

– Det ska sägas att ett uppdrag för en idrottspsykolog kan se väldigt olika ut, men det är inte ovanligt att ledarskapet på ett eller annat sätt hamnar under lupp. Det är här motståndet uppstår. Saker som tidigare sopats under mattan riskerar att bli till damm i ljuset, och idrottspsykologens fokus är det som många allra minst vill lyfta till ytan. Ledare som agerat med motstånd har oftast varit väldigt positiva ända tills man får insikt om att man själv, liksom den väldigt slutna kretsen kring en tränare, i någon mån kommer att granskas. För att ta steg mot ett mer positivt klimat för idrottaren måste vi ha fler tränare och ansvariga som vill diskutera, ifrågasätta och utveckla sitt ledarskap, som på riktigt vill vara förebilder.

Nu har vi pratat en hel del om de utmaningar och problem som finns. Vad behöver hända för att det ska bli bättre framöver?

– Det krävs mod, beslutsamhet och medel för en dedikerad satsning uppifrån som spiller ner i tränarleden och ut på golvet. Det behöver ställas krav på ledarna och alla som hanterar våra idrottare, riktlinjer for do:s and no:s behöver finnas och följas upp. Konsekvenser ska tas där det är nödvändigt. För att skapa förändring behöver vi syna negativa mönster och förändra strukturer, säger Louise Svensson och avslutar med att rada upp flera punkter:

• Vi behöver tänka nytt kring våra ledarkonstellationer och resursteam.
• Vi behöver sätta idrottaren främst.
• Vi behöver vilja se idrottarens perspektiv i mycket större utsträckning.
• Vi behöver bli bättre på att kombinera långsiktiga och kortsiktiga mål.
• Vi behöver fokusera mer på trygghet, autonomi och enskilda behov än på kortsiktiga resultatmål.
• Vi behöver ha självkritiska och orädda ledare som förstår att de liksom alla andra har styrkor och svagheter att jobba med.
• Vi måste höja utbildningsnivån inom psykiskt välmående hos alla runt en idrottare.
• Vi behöver intressera oss för alla dem som känner sig illa behandlade, som slutar, byter klubb och ta lärdom av deras upplevelser.
• Vi behöver ledare som älskar ledarskapet mer än handbollen, eller tanken på sin egen framgång.
• Vi måste höja ledare för många andra saker än resultat.
• Vi behöver säga ifrån och agera när vi ser idrottare som behandlas illa.
• Vi behöver ha en större andel kvinnor involverade i elitidrotten för olika perspektiv.
• Vi behöver ha riktigt duktiga ledare i ungdomsleden som skapar goda utvecklingsmiljöer för att generera trivsel och utveckla toppidrottare.
• Vi behöver ledare som vill vara den tränaren som gör positiva avtryck på idrottarna, långt utanför deras idrott.

LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 1: Örjan Gruden om sonen Love & att ge unga verktyg att hantera motgångar
LÄS MER: Psykisk ohälsa, del 2: Drömmen togs ifrån Mellegård: ”Tappade kontrollen”

Uppskattar du artiklar som den här? Swisha valfritt belopp till 123 572 17 33. Med ditt och andras stöd kan vi producera ännu mer artiklar och innehåll om handboll. Tack för att du läser och följer oss!

Hit kan du vända dig om du behöver hjälp:

Vårdguiden 1177: Sjukvårdsrådgivning samt uppgifter om närmsta psykiatriska akutmottagning. Tel: 1177. www.1177.se

Bris, Barnens rätt i samhället: Tel: 116 111. Alla dagar, dygnet runt. Vuxentelefon om barn: 0771-505050, vardagar kl 9–12. Chatt, alla dagar, dygnet runt: www.bris.se

Spes – suicidprevention och efterlevandes stöd: Tel: 020-18 18 00. Telefonjour varje dag 19–22. www.spes.se

Pratamera.nu: För råd, stöd och behandling av specialister på psykisk ohälsa. Kostnadsfritt om du är under 20 år.

Suicide zero: Här finns fakta och information kring självmord. www.suicidezero.se/fakta-och-rad

Mind Självmordslinjen 90101: Stödlinje för personer med tankar på självmord. Öppen dygnet runt varje dag. Tel: 90101. Chatt: chat.mind.se

Jourhavande kompis: Stödchatt för barn och unga upp till 25 år. Öppettider måndag-fredag klockan 18-21 samt lördag-söndag klockan 14-17 www.jourhavandekompis.se

Jourhavande medmänniska: Tel: 08-702 16 80, alla dagar kl 21–06. Chatten är öppen söndagar kl 21–24.