Det är stora ord, försiktiga formuleringar och en hel del reservationer. Men när det kommer till kritan verkar handbollens internationella makthavare helst slippa prata om Rysslands återkomst. Det är faktiskt rätt talande.
Vi börjar där. När Handbollskanalen vill ställa frågor om ett av de mest laddade ämnena inom internationell handboll är varken IHF:s president Hassan Moustafa, IHF:s tävlingschef Pascal Jenny, EHF:s ordförande Michael Wiederer eller någon annan av organisationernas ledande företrädare tillgänglig för intervju. I stället får vi skriftliga svar från respektive pressavdelning.
Det är inte direkt förvånande. Vi har sett det förut från båda organisationerna. Men det gör det inte mindre svagt.
Vad har ni att dölja? Vad är ni rädda för? Om besluten är så välgrundade som ni vill göra gällande borde det väl inte vara särskilt svårt att möta frågor från medierna. Att låta en kommunikationsavdelning formulera svar på frågor om Rysslands framtid i internationell handboll är inte att ta ansvar. Det är att gömma sig bakom ett pressmeddelande. Och det finns en hel del att fråga om.
Har IHF ändrat ståndpunkt eller är de vaga i sina formuleringar?
I juli hävde IHF avstängningen av Ryssland och Belarus, som gällt sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022. Förbunden blev därmed åter behöriga att delta i IHF tävlingar, utan särskilda ytterligare behörighetskrav. Men nu, när frågan om faktiska tävlingsstarter kommer närmare, betonar IHF att varje situation ska bedömas individuellt av förbundets council.
Först häver man avstängningen och gör Ryssland och Belarus behöriga att delta. Sedan betonar man att varje framtida deltagande ska prövas från fall till fall. Det är åtminstone en märklig signal om vad beslutet i juli faktiskt innebär. Är Ryssland tillbaka eller inte?
Jag förstår att det finns praktiska frågor kring säkerhet, arrangemang och nationell lagstiftning. Men då borde IHF ha haft svar på dem innan man fattade beslutet. Nu har man skapat en situation där Ryssland formellt är välkommet tillbaka, samtidigt som ingen riktigt vet var, när eller på vilka villkor landet faktiskt kommer att få spela.
EHF hamnade dessutom i en minst sagt besvärlig sits. Det europeiska förbundet hade inte konsulterats inför IHF beslut, och EHF representanter röstade emot återintegreringen. Ändå körde IHF över den europeiska linjen. Det är svårt att se det som något annat än en rejäl prestigeförlust för EHF. Att Michael Wiederer och Hassan Moustafa skulle ta en kaffe tillsammans i närtid känns kanske inte som det mest sannolika scenariot.
EHF har åtminstone varit tydligare med att man inte tänker släppa in Ryssland och Belarus per automatik. Förbundet har öppnat för att länderna ska kunna anmäla sig till framtida landslagstävlingar, men behåller rätten att fatta beslut om det faktiska deltagandet. EHF hänvisar till säkerhet, organisation och den juridiska situationen.
Det är en hållning jag kan respektera. Däremot är det frustrerande att EHF inte vill eller kan ge tydligare besked om hur man tänker agera i konkreta situationer. När vi frågar om de pågående kvalen till mästerskapen får vi veta att man inte planerar att lägga till lag i tävlingar som redan är i gång. Men vad händer framåt? Vad händer med damernas EM-kval till 2028? Och vad händer om Ryssland anmäler sig till en tävling där det fortfarande finns utrymme?
Det är inga hypotetiska småfrågor. Ryssland är en stark handbollsnation, framförallt på både damsidan. Om de hade varit tillåtna att delta i de kval som nu pågår hade de så klart kvalificerat sig för mästerskap.
Wild card till Ryssland 2027?
Damernas VM 2027 är särskilt intressant. Om Ryssland skulle få en väg in i turneringen, exempelvis genom ett wild card, skulle laget inte bara vara tillbaka i ett stort mästerskap. De skulle också spela om en direktplats till OS i Los Angeles 2028. Vinnaren av VM får nämligen en sådan plats. Med tanke på vilken damhandbollsnation Ryssland är vore det naivt att betrakta dem som någon utfyllnad i ett sådant mästerskap. En återkomst till VM skulle alltså kunna innebära att Ryssland på allvar utmanar om en OS-plats redan ett år senare.
Samtidigt pågår en betydligt mer konkret diskussion inom ishockeyn. Efter att idrottens skiljedomstol, CAS, slagit fast att Ryssland nu kan återintegreras i internationell hockey har flera nationer markerat att de inte tänker spela mot ryssarna. Kanada har dessutom meddelat att ryska och belarusiska spelare inte kommer att tillåtas delta i kommande junior-VM.
Men det är inte bara landslagen och förbunden som reagerar. Sponsorerna har också börjat sätta ned foten. Škoda, som varit en av hockey-VM stora samarbetspartner under lång tid, har sagt att bolaget kommer att ompröva sitt engagemang om Ryssland deltar. Andra företag har också hotat med att dra tillbaka eller begränsa sitt stöd.
Det här borde få handbollens ledning att lyssna. Vad händer om Ryssland spelar i ett EM eller VM? Hur reagerar de stora företagen som sponsrar IHF och EHF? Är de beredda att stå bakom ett mästerskap där Ryssland deltar medan kriget i Ukraina fortsätter? Eller riskerar förbunden att stå där med en sportslig återkomst som kostar dem kommersiellt?
Bra med tydlighet från Fredrik Rapp
Mitt i allt detta uppskattar jag faktiskt tydligheten från Svenska handbollförbundet. Ordföranden Fredrik Rapp säger att det är ”helt otänkbart” att Sverige skulle spela mot Ryssland. Han är samtidigt noga med att poängtera att det inte finns något styrelsebeslut och att han inte kan lova att Sverige kommer att vägra spela om situationen uppstår.
Det köper jag. En förbundsordförande kan inte lova något som i slutändan kan ligga utanför det egna förbundets kontroll. Men Rapp är ändå tydlig med var han själv står, och med att han har svårt att se att svenska spelare, samarbetspartners eller supportrar skulle acceptera en match mot Ryssland så länge kriget i Ukraina pågår.
Han pekar också på behovet av samarbete mellan de nordiska länderna och andra europeiska förbund. Om flera nationer står bakom samma linje blir det svårare att isolera ett enskilt land som vägrar spela. Det är en viktig lärdom från hockeyn, där flera länder redan har markerat att de inte tänker möta Ryssland.
Men jag hade gärna sett samma tydlighet från SHF när IHF president skulle väljas för snart ett år sedan.
Då valde SHF en helt annan linje. När Handbollskanalen frågade hur Sverige hade röstat i presidentvalet, där Hassan Moustafa återigen valdes efter 25 år på posten, ville han inte berätta. Motiveringen var att SHF ville kunna arbeta med både dem som blivit valda och dem som inte blivit det. Rapp sade dessutom att det inte fanns några risker med att berätta hur Sverige röstat – men heller inga fördelar.
Det är ett ganska bekvämt sätt att resonera. Att kunna samarbeta med människor man inte röstat på är en självklarhet i internationellt förbundsarbete. Men det borde inte stå i motsats till att vara transparent med vilka värderingar och vilken riktning man vill se för världshandbollen.
Jag efterlyser inte att Sverige ska redovisa varje taktisk detalj i ett slutet val. Men när en president suttit på posten sedan 2000, när frågor om styrning, öppenhet och utveckling är högst relevanta och när det finns flera kandidater som vill se en förändring, då hade det varit rimligt att få veta var SHF stod.
Nu får vi åtminstone höra Rapps personliga ståndpunkt i Rysslandsfrågan. Det är bra. Men svensk handboll behöver vara tydlig också när det kostar något – inte bara när det är enkelt att säga det som många vill höra.
För det här handlar inte bara om huruvida Ryssland ska få spela handboll igen. Det handlar om vilket ansvar internationella förbund är beredda att ta, vilka principer de faktiskt står bakom och vad de är beredda att riskera för att hålla fast vid dem.
IHF har fattat sitt beslut. EHF försöker behålla handlingsutrymmet. SHF säger att en match mot Ryssland är otänkbar, men kan inte lova att Sverige vägrar.
Och de högsta cheferna? De vill helst inte svara på frågor. Det är kanske den tydligaste signalen av alla.
LÄS MER: Rapp: ”Helt otänkbart” att Sverige möter Ryssland – men kan inte lova matchvägran
LÄS MER: EHF röstade nej till Rysslands återkomst – förbehåller sig rätten att stoppa deltagandet